Mejl från Gården

Den här tiden på året är jag alltid lite darrig. Det är som om man går runt och väntar på att en bomb ska brisera. Ute i ladugården finns 100 dräktiga tackor. Varje morgon när det ljusnar smyger jag ut för att se om någon lammat. Jag drar en lättnadens suck det ännu är lugnt.
Jag har egentligen inte nerver till det här med lamm. Jag tycker det bara blir värre för varje år. Det är inte att lamningen är en arbetsintensiv period som jag bävar inför utan det är ansvaret. Det är ett fruktansvärt ansvar att ha 100 tackor som ska lamma. Alla ska ha möjlighet att få den assistans de behöver, ingen ska behöva lida i onödan. Alla ska ha möjlighet att bonda med sina ungar i avskildhet.
Under den mest intensiva lamningstoppen, när upp till 15 tackor kan lamma på en dag, är det ett väldigt pusslande att hitta en plats åt alla nyförlösta. Då känner jag mig som min väninna som är barnmorska på Danderyds sjukhus:
- I natt Mien var den värsta på länge! Vi fick ställa sängar med mammor överallt, i sköljen, i lakansförrådet, under balupprullaren, i mjölkrummet, i hästboxarna….
Hemmansägaren har infört någon slags askes under lamningen. Intag av alkohol är till exempel strängt förbjudet. Likaså nattsudd. Att vara trött på morgonen kan kosta en flera lammungar. De stränga reglerna infördes för ett antal år sedan då vi hade varit på Per Burgars 50-årsfest mitt i lamningen. Vi kom hem ungefär samma tid som vi borde ha klivit upp. När vi äntligen kom ut så hade en gimber fått tvillingar och naturligtvis slarvat bort en av ungarna som hon sedan inte kändes vid. Lilla Gullan, som den vilsna ungen fick heta, sprang runt och skrek. Det är så man får napplamm.
Förvisso kom Gullan att bli ett mycket älskat lamm. Stora syrran adopterade henne och behandlade henne som sin egen.

Gullan hade blöja, Up and go,

och sov i syrrans säng.

Flera gånger varje natt vaknade Gullan och krånglade av sig blöjan och bäade och ville ha mat.

Gullan såg barn-TV med de andra barnen, hoppade studsmatta och vilade middag i hängmattan. Hon åkte bil, var med vid majbrasan och njöt av livet. Hon förstod dock aldrig varför hon inte fick skutta upp på skolbussen efter de andra barnen på morgonen. När busschauffören bryskt slängde av henne såg hon så ledsen ut. Men då kom Hemmansägaren och lät henne åka med i traktorn istället och då blev hon glad igen.
Bandet mellan syrran och Gullan blev livslångt. Så fort Gullan hörde syrrans röst lämnade hon de andra lammen och kom springande. Aldrig har väl Hemmansägaren varit så nervös som när Gullan skulle lamma första gången. Men Gunnar kom ut som han skulle och året efter kom Gilbert.

Tyvärr blev det inga fler Gullanungar för Gullan låg helt oförklarligt död på betet en dag. Det var mycket sorgligt. Syrran stängde in sig på rummet, drog ner rullgardinen och grät i två dygn.

Jag ser ibland hur Stora syrran lystet tittar efter en ny liten lammunge. Men den tiden som krävs för att få en ny Gullan finns inte i en tonårings liv. Inte i våra liv heller. Det är väl därför jag är lite darrig. Jag tror askesen får börja idag.

/ Mien

Mejl från gården…

Publicerad 2014-02-08

Det är inte all teknik som gör dig gott. En liten teknisk detalj som jag har upplevt stressande är mobilsvaret. Någon är på jakt efter dig och du kan inte svara på stubberten för du kanske sitter i ett möte, då talar denne någon in ett meddelande på mobilsvaret.

Jag vet inte varför jag tycker det är så jobbigt att lyssna av mobilsvaret, kanske för att det tar ganska lång tid, jag har svårt att höra vad folk säger, jag blir rädd att det har hänt något, jag vet inte. Eftersom stenväggarna i vårt hus bara sporadiskt släpper igenom mobilsignaler så måste jag också alltid gå ut för att säkert höra något i mobilen.

Så står man därute i snålblåsten och huttrar i stora brorsans jättestora skor som man i förbifarten hoppat i och lyssnar av ett långt meddelande på svararen. När meddelandet äntligen lider mot sitt slut så säger den som ringt att:

– Så ring mig på 070…

Jaha, inte kan jag memorera ett nummer på tio siffror. Det blir till att försöka vända de jättestora skorna inåt och stappla in efter penna och papper och så ut i kölden igen och upprepa allt en gång till.

Hemmansägaren är en modig man, han tog helt sonika bort mobilsvaret från sin telefon.

– Jag mår inte bra av det, sa han bara.

Han menar att om någon ringt honom så ser han ju det ändå på displayen och kan ringa tillbaka.

– Eller så får folk lära sig Sms:a, säger han bara kort.

Får se om jag vågar vara lika modig jag också.

Facebook firar tio år i år. Alla är med i facebook utom jag. Jag vet inte varför jag inte gått med. Jag sitter redan för mycket vid datorn och jag som tycker det är så kul med kompisar har väl tänkt att jag nog lätt skulle kunna bli beroende av FB. Tänk så roligt att få kontakt med gamla elever till exempel, se vad de gör nuförtiden. En del irriterar sig på att jag inte är med, speciellt mannen som hade synpunkter på min bilkörning häromsistens. Jag hade tydligen missat att stanna vid en mötesplats :

– Hade du varit med i FB, då jäklar Mien!

Nu har det gått så långt att jag missar en massa viktig information bara för att jag inte är med. På jobbet används FB. Och all information om barnens idrott går via FB. Till exempel fick inte jag reda på att yngste sonens innebandyträning var inställd på grund av att rör ramlat ner från taket i Hansahallen. Alla andra visste det. Innebandytränaren har det inte lätt, först lägger hon ut all info på FB till alla vanliga föräldrar och sedan måste hon Sms:a mig separat.

Jag börjar känna mig som en sån där gammal tant som inte kan betala räkningar över internet utan måste be om en postgiroblankett.

Så nu har jag börjat fundera på att gå med. Stora syrran tycker dock att jag ska låta bli:

– Nej mamma! Du kommer bara att bli stressad av att vara där inne.

Jag har sett att hon själv ganska ofta låter mobil och dator ladda ur för att få lite lugn. Och när hon nyligen var utan mobil i två veckor tyckte hon det bara var skönt.

Jag får se. Man ska ju egentligen bara göra sådant man mår bra av. Jag mår bra av att blogga så det kommer jag i alla fall att fortsätta med.

 Mitt förra mejl från gården kritiserade Hemmansägaren hårt. Han tycker att jag resonerar om ekonomi som en 1600-talsmänniska. Inte för att jag vet hur det resonerade.

Jag skriver att det är dyrt att hålla efter sina skogar. Hemmansägaren menar att så kan man inte resonera. Varje åtgärd man gör i skogen förhöjer ju dess värde. Även om man inte får ut de pengarna nu så ökar det ens kreditvärdighet. Fast jag hävdar fortfarande att köpa oröjd skog som vi gjort är en ren förlustaffär. Men så ser inte Hemmansägaren på det. Han gillar ju att jobba och tar vara på varje liten stund och röjer och motorsågar, och visst, då höjer man iallafall värdet på det man har. Men någon timpenning blir det ju inte.

Nu kommer jag att få mothugg igen.

Jag hatar det där med kreditvärdighet och lån. Jag vill hellre ha pengar i handen för det jobb man gjort. Det är då Hemmansägaren menar att jag resonerar som en 1600-talsmänniska. Ja det där har vi dividerat om.Och så har jag skrivit en del faktafel också, det var inte massaved vi sålde utan kubb och det är ju en jäkla skillnad såklart. Läs krönikan med de kommentarer den fått HÄR eller läs nedan med andra kommentarer:

Mejl från gården 2014-01- 11

Många sommargotlänningar har frågat mig varför skogen är, som de upplever det, så konstig på Gotland:

_ Man kan ju inte gå ut i skogen! Det går inte att ta sig fram, det är ju bara ris och buskar överallt! klagar de. Varför tar inte folk på Gotland hand om sin skog?

Hemmansägaren och jag har skog, Vi har både välskött skog man lätt kan vandra i och skog som mest liknar ett moras, en ogenomtränglig vägg. En stor del av den skog vi äger är av den ogenomträngliga väggtypen.

-Men varför gör ni inte något åt det? undrar sommargotlänningarna.

Ja, det här har jag funderat över på sistone. Till att börja med så är det väl så att den gotländska skogen inte växer sig lika hög som den på fastlandet och alltså inte är lika ekonomisk.

Den skog vi äger som är i behov av röjning har vi förvärvat i det tillståndet. Jag kan inte mycket om skog men jag förstår att om skogen ska kunna växa och må bra så måste man ta hand om den, röja och gallra.

Vi gjorde en gallring för ett par år sedan. Det blev fin massaved efter gallringen som vi kunde sälja. Inkomsten från massaveden räckte precis till att betala entreprenören som utförde arbetet. Men då fick vi köra ut massaveden själva, annars hade det blivit för dyrt. Hemmansägaren och barnen körde ut skog under många helger den vintern.

Sedan måste jag tillstå att det blev en hel del ved också. Men det är svårt att få ut någon timpenning på att klyva ved och sälja. Vedpriserna är alldeles för låga. Jag är ingen skogsekonom men så mycket fattar jag att bästa affären vad det gäller ved är att elda upp den hemma i sin egen vedpanna.

Om någon skogskunnig människa läser det här nu så ojar de sig säkert över att jag beklagar mig över hur dyrt det är att hålla efter sin skog och att man inte kan se på skogsarbete på det viset, man måste se det på sikt. Gallringen vi gjort nu gör att skogen blir värdefull om 80 år. Om 80 år ja! Men jag måste ha pengar till röjning och gallring nu.

För att vi ska ha en chans att sköta skogarna så gör vi det på något vi kallar stulen tid. Julhelgen, nyårshelgen och trettonhelgen har hela familjen varit ute och motorsågat och röjsågat. Även nioåringen har hjälpt till med stamkvistning, eller ”kviststamning” som han kallar det. Alla händer är värdefulla i skogen.

Men visst är det lite sorgligt ändå att det är så svårt att få ut någon timpenning på skogsarbete så att man måste göra det på stulen tid. I de gotländska skogarna skulle det kunna finnas massor med arbetstillfällen vad det gäller röjning om någon bara hade råd att betala för det. Om jag förstår det rätt så måste det ju vara viktigt för den framtida skogsindustrin också att skogsägare tar hand om sin skog så den blir produktiv.

Man är ganska ensam därute i skogen. Inte många andra röjsågar hörs. När jag frågar runt bland andra skogsägare så säger några att de inte går i skogen för att de hellre jobbar med annat som lönar sig.

Kanske är det här en liten del av förklaringen till varför en del gotländska skogar ter sig igenväxta och bortglömda. Och hur det går med skogen på Gotland i framtiden kan man bara sia om.

Mien Niklasson

Tydligen engagerade krönikan ändå för jag fick en försändelse från självaste Eva Sjöstrand !

Ett fint kort.

Och en fin bok som hon skrivit. Och min gamla kollega Katarina har tagit bilderna. Jag har inte hunnit börja läsa ännu men ska såklart så fort som möjligt!

/ Mien

 Hej!

Jag finns här och jag lever. Sista skolveckan innan jul är ju alltid lite crazy men jag tycker ändå att jag tar det ganska lugnt i julbrådskan. I lördags skrev jag en krönika som jag själv blev väldigt nöjd med. Här har ni den:

Krönika om PISA-rapporten

Alla pratar PISA. Och med PISA menas OECD- ländernas undersökning av skolelevers kunskaper. Inget annat land av de 33 i undersökningen har fallit lika mycket som Sverige i senaste mätningen. Och Sverige som satsar så mycket pengar på skolan.
Hemmansägaren gjorde mig uppmärksam på att den första som fick uttala sig om de undermåliga PISA-resultaten i media var Martin Ingvar, hjärnforskare. Ingen skugga över Martin Ingvar, han är både en sympatisk och kunnig person. Men har vi inte en del av problemet här? När skolans resultat ska analyseras så tillfrågar man inte Skolverkets generaldirektör. Inte någon rektor, inte någon lärare, utan en hjärnforskare. Skolmänniskorna är inte betrodda längre. Det måste vara en expert på hjärnforskning om det ska bli någon tyngd i det hela. Det säger en del om vår syn på skolan.
För några år sedan gick jag en vidareutbildning i specialpedagogik vid Linnéuniversitetet. Vi hade en pedagogikforskare som föreläsare och han var väldigt ensam i sitt skrå, läsutveckling, Sverige har satsat mycket lite på pedagogisk forskning. Pedagogikprofessorn gjorde oss uppmärksamma på det som han ansåg vara skolans största problem vad det gäller läsutveckling, time on task kallade han det för, tid för uppgiften.
Tittar man på elevernas timplan så ser det ut som det finns mycket tid för time on task. Men studerar man det noga så ser man att deras garanterade undervisningstid inte alls sammanfaller med faktisk tid. Det är massor med andra vällovliga aktiviteter som kommer emellan, Röda korset kommer och informerar om hjärt- och lungräddning, det är temadagar, politikerbesök, friluftsdagar etc. Allt det här är naturligtvis jättebra saker men räknar man ihop allt så tar det tid från ursprungsverksamheten, läskunnigheten blir lidande. Det som jag fick med mig från den här kursen var just det att varje gång man som lärare går med på eller tvingas att ställa in en lektion så måste man tänka efter, räkna efter, hur drabbar det här mina elever? När jag var på studiebesök på en skola i somras så sa rektorn där samma sak, han höjde ett varningens finger för just frekvent temaläsning där hans erfarenhet var att färdighetsämnena, som matematik och språkinlärning, blev lidande.
Jag är inte en sådan person som tycker att skolan var bättre förr i tiden. Det finns massor med saker som är bättre nu, elevinflytande till exempel. Men när jag tänker tillbaka så tror jag det var mer time on task när jag gick i skolan. Vi satt där i klassrummet i Sanda med min faster Alice som var vår fröken. Faster Alice ägnade all sin tid åt att lära alla att läsa. De som behövde mer tid fick faster Alices odelade uppmärksamhet. Faster Alice har själv sagt att under hennes 40-åriga lärargärning så var det ingen elev som lämnade hennes klass utan att kunna läsa och det tror jag är sant. I våras när faster Alice firade sin 90-årsdag tittade hon rakt in i tidningsfotografens kamera och sa:
- Jag har haft ett väldigt viktigt jobb!
Det självförtroendet och den självinsikten borde ingjutas i alla som jobbar i skolan

Inte för att jag är speciellt pysslig av mig men igår fick jag riktig julstämning här hemma. Vi var och hämtade några fårfioler som vi haft inlämnade för rökning. Fiolerna spred en oemotståndlig doft i köket där de låg på köksbordet. Till och med tonårssonen vaknade till liv under sin neddragna mössa och utbrast:
- Men shit vad det luktar jul!
Sedan fick jag i vanlig ordning bråttom till ett möte i stan och tänkte att fiolerna får jag ta rätt på senare. Jag tänkte att de nog skulle må bäst på uteplatsen där det var svalt och torrt så jag bar ut dem dit och lindade in dem i plast tillfälligt.

När jag så sitter på mötet i Visby får jag ett argt SMS från Hemmansägaren:
” Så sanslöst omdömeslöst av dig att lägga köttet ute! Åtminstone en stor stek har den vita knähunden kånkat iväg med och ätit ett stort stycke av. Det var sista gången du…bla bla”
Med ens var all julstämning som bortblåst. Men hur kan man ha sån otur? Den vita knähunden som är så kyndig , vem kunde ana att hon gillar rökt kött? Och hur har hon kunnat dra iväg med en fårfiol som väger mer än vad hon själv gör?

Sedan blir jag sur. Det är väl inte jag som ska ha skäll? Det är väl faktiskt den vita knähunden som varit omdömeslös? När jag går på Hemmansägaren om det här menar han bara att det är skillnad på människors och djurs kognitiva förmåga och att han står fast vid att hela skulden ska läggas på mig. Orättvist är det. Jag vill också vara hund.
Det här får mig att tänka på den där morgonen då jag träffade min grannfru ute vid postlådan.
- Jag är så arg, Mien! sa hon och för att understryka det viftade hon argt med morgontidningen.
Grannfrun berättade sedan att hon i åratal sparat ett tidningsurklipp med viktigt innehåll, jag har glömt vilket. Nu hade dagen kommit då hon skulle använda det viktiga klippet och hon hade därför lagt fram det på köksbordet kvällen innan. Sedan så bar det sig inte bättre än att familjens röda katt blivit instängd i köket under natten och i någons slags frustration över att vara instängd hade rivit och bitit sönder det viktiga klippet till småsmulor.
- Det finns absolut ingenting kvar av texten, suckade grannfrun.
Medan vi står där och pratar kommer den skyldige gående. Grannfrun lyfter upp katten och smeker honom och kallar honom älskling.
- Men, är du inte arg på honom? undrar jag.
- Nä, inte ett dugg, säger grannfrun. Det är honom där borta som jag är arg på, och så viftar hon med tidningen bort mot den ont anande äkta mannen som står och pysslar med en traktor storgården. Det var han som stängde dörren till köket!
Och så går hon med raska steg iväg mot mannen som nog inte ska få höra att han är en älskling.
Visst förstår väl jag också att man inte ska lägga skulden på djur. Men det var så komiskt på något vis. Katten har haft sönder en grej och får massor med kärlek och maken får massor med skäll.
Det är precis som hos oss med fårfiolerna. Men jag fick inte bara skäll. Jag fick fårfiol också. Mör, med lagom sälta och delvis redan trancherad av den vita knähunden.

Min bil har gått nästan 30 000 mil. Bilen är nio år gammal och jag har kört alla milen själv, nästan, den hade gått nio mil då jag köpte den. Det är långt, 30 000 mil, det blir en bra bit över 3000 mil om året räknar jag ut.
Men det kan nog stämma. En kväll fick jag låna några vänners bil till alla körningar på barnen då min bil var på service och Hemmansägaren var på politikmöte med andrabilen. Jag satte trippmätaren i lånebilen för att veta på ett ungefär hur mycket diesel jag gjorde av med. En alldeles vanlig kväll alltså, och då har jag inte räknat in körningar till betena för att titta till lammen och resan till och från jobbet och hämtning på fritis är inte heller medräknad. Det var bara tur och retur simhallen i Hemse, tur och retur Hansahallen i Havdhem och en hämtning i Fardhem som jag räknande. Dessa små skutt med bilen adderade ihop till hiskeliga 10 mil!
Jag fortsätter att räkna. Man brukar säga att varje mil man kör kostar 32 kronor, då är avskrivningar, däckslitage, reparationer, skatt, försäkringar, diesel etc. inräknat. Om man multiplicerar 32 kronor med 30 000 mil så hamnar man på 960 000 kronor, nästan en miljon. Jag har alltså kört upp en miljon kronor på nio år! Och Hemmansägaren har kört upp nästan en miljon med sin bil han också.
Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på det här. Två miljoner kronor som liksom bara gått upp i rök. Som säkert bidragit till den globala uppvärmningen.
Två miljoner, det kan man göra mycket roligt för. Man kan renovera sin fastighet, byta läckande kökstak och modernisera urgammalt badrum . Man kan spara pengar till sina barns framtid. Man kan skänka pengar till välgörenhet och till miljöförbättrande åtgärder. Man kan unna sig några års studier till, bara läsa sådant man tycker är intressant och självutvecklande. Man kan resa utomlands med sin familj, kanske en lång julledighet i Thailand med mycket sol och bad. Det finns mycket man kan göra.
Men nu valde vi att åka till Havdhem tur och retur och till Hemse tur och retur en himla massa gånger istället.
- Så är det att ha barn och bo på landet! säger ett annat par föräldrar från Öja som vi träffar på Lillemans scoutinvigning häromkvällen. Trots att vi utnyttjar den lilla kollektivtrafik som finns, och att barnen cyklar allt de kan så blir det massor med mil i bilen! säger öjaborna.
Jag räknar vidare. Jag brukar räkna att det i grova drag tar tio minuter att köra en mil. Det betyder att det tar 5000 timmar att köra 30 000 mil. En årsarbetstid är cirka 1800 timmar. Det innebär att jag på nio år tillbringat motsvarande tre års heltidsjobb i bilen.
Tre års heltidsjobb. Då hade man kanske haft tid att själv fixa det läckande kökstaket. Man hade kanske inte kunnat modernisera badrummet helt själv men man hade kunnat göra lite, måla och så.
Men nu blev det simning, innebandy, fotboll, ridning och en massa andra aktiviteter tillsammans med barnen och det är väldigt värdefullt det också.

Min erfarenhet av den gotländska polisen är att de är hjälpsamma och trevliga. Det är när man ska ringa och anmäla något utanför kontorstid och hamnar i Stockholm som det blir problem. Jag har varit med om det flera gånger, nu senast var det Hemmansägaren som råkade ut för det.

En kväll kör Hemmansägaren som vanligt över Mästermyr till Hemse för att hämta eller lämna något av barnen. Då får han se en bil i diket. Eftersom vi kör över Mästermyr flera gånger om dagen, och han inte sett bilen tidigare, reagerar han.

Det syns att bilen varit ute för en olycka, kört in i ett träd eller dylikt, för den är illa tilltygad där fram. Tänk om föraren ligger skadad någonstans? Eller har irrat iväg ut över myren? Hemmansägaren blir orolig och ringer polisen.

Eftersom det är kväll är det polisen i Stockholm som har telefonjour, vi kan säga att personen som svarar heter Lisa. Lisa har inte fått in någon anmälan om en olycka. Hemmansägaren undrar om Lisa kan se om det finns någon polisbil i närheten av Hemse som kan komma och titta lite. Lisa vet då inte vart Hemse eller Mästermyr ligger. Och sedan börjar hon jiddra med Hemmansägaren:
- Finns det någon antydan om brott? Inbrott? Det är inte olagligt att köra i diket, vet du, säger hon.

- Nä, men jag är bara orolig för den som körde, säger Hemmansägaren. Och så är det ganska mycket grejer i bilen. Det ser ut som om någon kanske brukar bo där. Och det finns alkohol.
- Ja, men det är inte olagligt att ha det stökigt i bilen, säger Lisa i andra änden då.
- Nä, men jag tänkte kanske att personen som körde kan ha varit påverkad och kanske irrat iväg och behöver hjälp.
- Ja men det kan man ju inte veta. Inget brott verkar vara begånget.

Och så där håller det på tills Hemmansägaren säger:
- Hej och tack tack! Jag tror vi lägger på nu!

När han kommer hem är han fly förbannad.
- Det är märkligt att man ska behöva bli bemött på det viset när man bara försöker bry sig. Makalöst! Som att dumpucka med en tonåring!

Vi kan bara hoppas att föraren klarade sig oskadd ur det hela. Bilen däremot har blivit liggande i diket på myren trots att det här hände för flera veckor sedan.

Jag har sett det här fenomenet med bilar som blir liggande öka under senaste året. Jag antar att det har att göra med att man inte har bilen försäkrad. Min mor har i snart ett år haft en sådan bil stående på sin åker. Hon har ringt kors och tvärs för att få hjälp med att få bort bilen men ingen har kunnat hjälpa henne. Polisen kan ingenting göra. Den ursprunglige ägaren har avsagt sig ägarskapet. Mamma själv får inte flytta bilen eller köra den till skroten eftersom det inte är hennes bil. Hon har fått rådet att knuffa ut bilen på vägen för då måste regionen ta hand om den för att den då utgör en trafikfara. Mamma har inte känt sig bekväm med att ställa till med en trafikfara så bilen har blivit stående.

Men så äntligen fick mamma telefonnumret till någon på regionen som får ta bort avställda bilar och då försvann bilen på någon dag.

Det är ju lite vemodigt med kraschade bilar som blir liggande. De skapar en oro.

 I går, när jag står inne i Bagarn´s trädgård med min klass, så ringer tidningen. Ansvarig utgivare gillar inte att jag kallar Scans ledningsgrupp för svin i min text utan vill att jag tar bort det.

- Man kan inte kalla folk för svin om de inte ges utrymme att försvara sig, säger man.

Alltså, jag blev faktiskt jätteförvånad! Så mycket dumt som jag skrivit genom åren men aldrig har jag blivit stoppad förut!

Klassen undrar såklart vad det är frågan om så då berättar jag för dem om Scans ledningsgrupp som förra året gav sig själva en löneökning på 16 miljoner och att det är därför jag kallar dem svin.

- Kan du inte byta ut ordet svin mot grisar då?  undrar en av eleverna som blir upprörd över de 16 miljonerna och tycker att jag har rätt.

Nä. Jag fick alltså stryka i texten! Men här ska ni bloggläsare få ta del av mina tankar helt ocensurerat!

Jag kan inte riktigt komma över det, snäll- och mes-Mien, som mest skriver om fågelungar och lamm, och så när hon äntligen ryter ifrån, så blir hon STOPPAD!

Texten med fet stil nedan är det som blev refuserat.

 

 Mejl från gården 2013-09-07

Jag är så ledsen över att Hemse Sport måste lägga ner. Vi har handlat nästan alla barnens grejer där. Om det har behövts ett par fotbollsstrumpor har man kunnat sticka dit på lunchen. När jag sumpat en av de små skruvarna på hockeyhjälmarna, som man skruvar på när man ska göra hjälmen större, så har Chrille extra sådana skruvar och kan hjälpa mig. Ola har tryckt alla klubbtröjor som behövs hela tiden till varpa, simning, fotboll, innebandy och allt vad det är här på Sudret.

 Men nu är det färdigtryckt. Konkurrensen från bland annat internet har blivit för svår. Fast jag vet inte om det är hela sanningen. Ibland tror kunden att det är billigare att handla på annat håll. Men det inte är så. I julas kom det ut reklam om billiga bordtennisbord från jättesportfirman i stan. Jag ringde då Hemse Sport och frågade vad de tog för ett bord:

-         Njaej, vi måste ta ut lite mer, men i gengäld kan du få det gratis hemkört!

Stora firman i stan skulle ha 500 kr för att köra hem bordet. Det slutade med att jag betalade 200 kr mer på att ta bordet från Hemse. Men jag slapp en massa besvär.

 

Jag har börjat fundera på vilka typer av jobb man kan ta ut lön för egentligen. Man tjänar inga pengar på att ha sportaffär. Producera mjölk, föda upp grisar och odla grönsaker är det svårt att ta ut någon vettig timpenning för. Inte heller att jobba i vård, skola eller omsorg. Det räcker absolut inte med att vara jätteduktig yrkesmänniska, välutbildad eller smart, inga pengar finns där. Vem är det som tjänar pengarna egentligen?

 

Jag ringer upp några vänner som jag vet själva tjänar pengar men som framförallt vet vad man tjänar pengar på:

 

-         Det är privata tjänster man tjänar på. Att man hjälper företag med att hitta rätt målgrupper, organisera, juridisk rådgivning, managementkonsulter helt enkelt!

 

-         Men vad fan är en managementkonsult? säger Hemmansägaren surt som sitter och smyglyssnar på telefonsamtalet, jag fattar inte de där platsannonserna ens.  Ta in vilken högstadielärare som helst som jobbat i 20 år så ska de fan få se på management!

 

Jo, tänker jag, fast har man jobbat som högstadielärare i många år så känns det ibland som om man är diskvalificerad för andra jobb. Det är ju konstigt, med den ledarerfarenhet man har.

 

-         Pengar tjänar man där pengar finns! säger en annan av mina källor. Det handlar om bank och finans. Man måste tycka att man är duktig på att förvalta andras pengar, och man måste uppfattas som unik, då kan man ta ut rejäl lön. Man måste tycka att man är värd pengarna och vara lite girig, Men varför ställer du de här frågorna egentligen Mien, är du lite deppig?

 

Nej, jag är inte deppig. Jag bara funderar. Jag funderar till exempel på hur Scans ledningsgrupp kunde tycka att det var värda en rejäl löneförhöjning krisåret 2012. Företagsledningen, med åtta personer, höjde sina löner med 16 miljoner under ett år. Samtidigt som verksamheten drabbades av allvarliga lönsamhetsproblem.

 -         De där, de är de största svinen i slakteribranschen! säger Hemmansägaren argt när Scans ledning kommer på tal.

Och sådant kan man ju också fundera över.

/ Mien Niklasson 

 

 

Genom att kommentera på Lantbruk.com så godkänner du våra regler.

Regler för kommentarer på webben

På Lantbruk.com erbjuder vi Dig ett forum att uttrycka dina åsikter, där du enkelt gör ditt inlägg tillgängligt för andra debattörer i samma ögonblick som du publicerar det. Det vi förväntar oss av Dig är:

• Att du respekterar andra som kommenterar artiklarna samt personer vi skriver om genom att du avhåller dig från personangrepp, kränkande eller nedlåtande kommentarer, svordomar eller obscena ord, skvaller samt hot.

• Att du håller dig till ämnet

• Att du skriver på svenska, alternativt danska eller norska

• Att du INTE länkar till sidor med pornografiskt, sexistiskt eller rasistiskt innehåll

• Att du INTE uppmanar till brott eller annat som bryter mot svensk lag

• Att du i inlägget INTE gör obehörig publicering av upphovsrättsskyddat material

• Att du helst inte skriver mer än runt 500 tecken.

Inlägg som bryter mot en eller flera av ovanstående förhållningsregler kan vi komma att ta bort.

OBS: Dina inlägg förbehåller vi oss rätten att använda i tidningen Land Lantbruk.
Vi vill gärna ha din hjälp att hitta tveksamma inlägg. Kontakta redaktionen om kommentarer som Du anser är tvivelaktiga genom att ringa Lantbruk på 08-588 365 20.

Övervakning:
Webbkommentarsfunktionen tillhandahålls och övervakas i enlighet med Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (SFS 1998:112). Det innebär att redaktionen regelbundet läser och vid behov tar bort inlägg som bryter mot denna lag.
Lantbruk.com följer samma pressetiska hållning som den tryckta tidningen. Det innebär att vi kan välja att radera enskilda inlägg, undvika att öppna vissa artiklar för kommentarer eller närhelst stänga av möjligheten till kommentering i de fall inläggen avviker från dessa regler.
Den som gör ett inlägg som strider mot lag kan personligen bli ansvarig för detta. Användare som upprepade gånger missbrukar reglerna kan stängas av.

Annons

 

 Inför varje sommar så kan jag bli lite stressad av att alla är så lediga på sommaren och att alla gärna vill vara lediga tillsammans med oss. När man har gård är man ju inte ledig på det viset. Det är jättetrevligt med alla människor som kommer hit på sommaren och jag mår bra av att träffa folk men vårt liv blir ändå en liten kontrast i jämförelse med många andras. Jag känner att jag har svårt att förklara utan att bli gnällig. Jag tror inte jag lyckades förklara så bra i Mejl från gården heller, tyvärr.

Mejl från gården 2013-05-25

Vad har ni för planer för sommaren då? är en fråga man får ganska ofta så här års. I år ska ni väl passa på att åka någonstans tillsammans hela familjen? Eller så ska väl du Mien se till att få lite kvalitativ egentid och utveckla dig själv? Bara vara du och koppla av? Det skulle du må gott av, säger den omtänksamme vännen som vet vad som är bäst för mig.

Vi är så dåliga på det där med semester i den här familjen. När man har deltidsjordbruk så vill man ju helst bara vara hemma och fixa med stängsel , lamm och ved när man väl blir ledig. Ibland får jag så dåligt samvete gentemot barnen att vi aldrig åker någonstans. Men om sanningen ska fram så kan jag inte heller riktigt koppla av och njuta borta då man har 300 lamm ute på bete hemma som behöver daglig tillsyn. Och om det kanske inte händer så ofta annars så kan man helt kallt räkna med att just det dygnet vi är på fastlandet rymmer baggarna och några ungdjur får diarré och så ska man sitta någonstans i Sverige och koppla av och njuta av egentid. Jag är absolut inte ledsen för att det är såhär, jag trivs med att vara ute i solen och jobba med djuren under semestern, men jag tycker det är jobbigt att hela tiden försvara mig.

Jodå, visst händer det att vi drar iväg hela familjen. Hemmansägaren tycker det är lagom att vara borta en natt, speciellt om han inte får ha den vita knähunden med sig, för annars får han svår hemlängtan. När vi är iväg på minisemester så blir det således två, oftast mycket intensiva dygn då allt ska hinnas med. Helst ska det också klippas lite lamm någonstans på vägen för man kan ju inte bara åka iväg för nöjes skull? Det känns lite ohändigt att åka iväg med bilen proppfull av illaluktande fårklippningsutrustning men å andra sidan så frestas man inte att göra några oplanerade inköp då bilen redan är fullpackad vid resans start. När jag kommer hem efter en sådan där tvådagarsresa arrangerad av Hemmansägaren med väldigt lite sömn på agendan så känns det som om jag har varit borta i flera veckor. Jag är alldeles jetlaggad och helt slut.

Förra sommaren insisterade Lilleman på att vi skulle åka till Legoland eftersom han hört att hans äldre syskon fått åka dit när de var små. Jag lyckades övertala syrran och hennes lille son att följa med:

- Det är så skönt att vara två vuxna för då kan vi turas om att köra, var ett argument som syrran köpte.

Jag är nästan aldrig magsjuk men just den här morgonen då vi ska köra till Danmark insjuknar jag i svåra plågor. Det går inte att ställa in resan för barnen hade blivit jättebesvikna så syrran och jag åker ändå. Syrran får köra alla de 70 milen själv medan hennes storasyster sitter nästan döende i sätet bredvid och barnen stimmar i baksätet.

Visst är Legoland fint och vi hade jätteroligt på det nybyggda vattenlandet som ligger intill.

Helt galet stort vattenland i Billund, Lalandia. Hela byggnaden var galen, som ute fast inne, med konstgjord himmel. Golfbanor, bowling, shoppingcenter etc. Inte för att jag varit i Dubai men det kändes lite som Danmarks svar på Dubai faktiskt.

Men när jag frågar Lilleman häromdagen vad som var roligast med resan till Danmark så säger han utan att tveka:

- Det var när vi spelade kort i tältet på kvällarna!

Kanske behöver man inte ha så dåligt samvete för barnen ändå?

/ Mien Niklasson

Här lyckades jag inte heller riktigt förklara. Vad jag ville säga var att man åker hela vägen ner till Danmark i tron om att finna den sanna lyckan för sina barn, Legoland. Och så upptäcker man då man väl är där att den lyckan kan man hitta på närmare ort också, kortspel i tält och mys med små killingar. Fast kanske hade man inte upptäckt den lyckan om man inte åkt till Danmark först? Ja, så är det nog.

Bara att bo på camping är ju ett äventyr i sig. Att höra andra barn prata andra språk än svenska. De flesta familjer hade fina husbilar med uteplats och sånt.

Vår “husbil”. Vårt tält till vänster.

Lego är inte billigare och bättre på Legoland. Det är dyrt och hundra grader varmt i den stora legoaffären. Men man kan ju inte komma hem från Legoland utan en liten låda, det var både syrran och barnen och jag överens om.

En kväll gick Lilleman och jag iväg till en liten getfarm som låg alldeles nära campingen. Det är det här besöket på getfarmen som Lilleman pratar mest om näst efter kortspel i tältet. Vi fick vara med då en get, ehh, ja, vad gör getter? Inte lammar, killar?

En alldeles nyfödd killing. Den liksom kom ut på alla fyra direkt, var aldrig vinglig som en lammunge eller så. Lilleman och jag var väldigt fascinerade av det. Har getter alltid så här lätta förlossningar?

Getmammorna, vad de nu heter igen, var mer obrydda än tackor. De lämnade den lilla killingen medan de gick och gjorde annat.

Man kunde gosa hur mycket som helst med killingarna, ingen getmamma blev sur eller orolig.

Stora brorsan var ett fantastiskt resesällskap.

Han gör väl inte vågen över lego men kunde åka olika saker med småpojkarna, jag åker ju inte alls jag.

Det är mycket köa, åka köa, åka på Legoland. Jag hade med mig en bok.

Syrran och jag hade beställt frukostbuffé varje morgon på campingen. Det var jätteskönt och helt klart värt pengarna. Småpojkarna älskade den här danska osthyveln. Jag skulle vilja ha en sådan, vi som älskar ost i den här familjen.

Pauserna genom Sverige tyckte Lilleman var toppen också. Då fikade vi och sedan spelade grabbarna lite fotboll.

Nu väntar Jonas otåligt där nere med morgonkaffe och tidning. Vi ses.

Mien

Det började egentligen med att Lilleman undrade om han kunde ha glasögonen på sig på gymnastiken:
- Nehej, det går inte sa jag. Det är jättefarligt! Glasögonen kan gå sönder och du kan skära dig på glaset!
Hemmansägaren:
- Ehhh? Men hur tänker du nu? Har du hört talas om barn som får hela sig upprivna på glasögon? Skulle inte tro det då de flesta glasögon idag är gjorda av plast. Sluta lura i honom saker!
Vad jag kanske inte tänkte på var att Lillemans glasögon inte är som mina tunga glasflaskbottnar till brillor som jag hade på 70-talet och som var så tunga att jag fick skavsår bakom öronen av dem.
Hursomhelst så fick det mig att fundera över alla, så kallade, sanningar man fick höra som barn. Eller faktoider som de också kallas, föreställningar som hålls för sanna, men som i själva verket är felaktiga. Den som alla känner till är ju den där om att man inte fick bada efter man hade ätit för då skulle man få kramp och drunkna. Det har ju idag visat sig att det absolut inte finns några som helst vetenskapliga belägg för att några äggmackor i magen innan bad skulle vara farligt. Men det var en sanning som verkligen var sann i min barndom. Efter att man ätit fick man vänta en timme innan man fick bada igen. Var kom det tramset ifrån?
En annan sanning var att det var livsfarligt att äta omogen frukt! Om man, som jag älskade att göra, åt gröna äpplen, ja, då kunde man drabbas av barnförlamning! Det var flera kompisars mammor som varnade oss barn för det. Jag förstod aldrig vad barnförlamning var men jag var väldigt rädd för det.
En annan sanning var att om man klippte håret kort så skulle det bli tjockare. Jag hade ganska tunt och fint hår och frisören klippte det i en kort, snaggad frisyr för annars skulle jag aldrig kunna få tjockt hår som vuxen. Jag hatade min korta, snaggade frisyr. Jag längtade efter långt hår och hästsvans. Men som sagt, svans hade ju för all framtid förstört mina hårchanser. Hur tänkte man när man trodde att man fick fler hårstrån om man klippte av håret?
Den läskigaste sanningen av dem alla var det där om att springa på kyrkogården. Man fick inte springa hursomhelst utan man skulle gå sakta och försiktigt på grusgångarna för att inte störa de döda. Om man sprang så skulle det hända hemska saker efter det att man själv var död. För varje springsteg man tagit så skulle Satan sedan öppna kistlocket och titta på en i graven. Dantes Divina Commedia ter sig blek i jämförelse. Jag minns att jag var skräckslagen över det här för jag hade sprungit på kyrkogården en del. Det gjorde ont i magen på mig när jag föreställde mig hur Satan skulle titta ner på mig där i graven. Jag försökte räkna springstegen för att jag skulle ha ett hum om hur mycket jag hade syndat.

Säkert slår vi i varandra en massa konstiga sanningar idag också. Som jag med Lilleman glasögonen. Vilka sanningar kommer våra barn att överbevisa i framtiden? Det kan man bara sia om. Men det handlar säkert om mat. Vad som är nyttigt och inte. Skulle inte förvåna mig om det snart visar sig att socker är det nyttigaste som finns.
/ Mien