Mejl från Gården

Det är på hösten man får reda på hur allting gått. Man får se resultatet av sina vedermödor. Det är på hösten man skördar, även då man har pälsfår.

För att kunna sälja lammbaggar på livdjursauktionen så måste ungbaggarna först riksbedömas. Som pälsfårsägare väljer man ut några av sina baggar som man tror har en chans och så låter man fårdomare bedöma dem. Som hundutställning ungefär. Jag är alltid lika nervös varje gång vi ska åka på riksbedömning. Jag avskyr hela grejen. Jag avskyr plasttossorna man måste ha på sig. Jag avskyr lukten av desinfektionsmedel. Jag avskyr att ett helt års lammjobb kan smulas sönder i besvikelse på några minuter.

Sedan är det alla förberedelser innan som är jobbiga också. För att ha en chans så måste baggarna badas ett par dagar innan bedömningen.

– Mycket skitjobb står jag ut med men att bada baggarna är i alla fall den värsta sysslan på hela året! brukar Hemmansägaren dövla upprört då han blir översköljd av smutsigt badvatten och dessutom får en spark av en motvillig badare.

Första gången vi skulle bada baggarna hade jag läst att man skulle använda ullschampo. Jag hittade nån gammal flaska i städskrubben och spröt ner det i badvattnet. Sen var det bara att gnugga. En höll fast baggen och den andra gnuggade. Och som vi gnuggade. Det måste nämligen ha varit något fel på schampot för de löste aldrig upp sig utan la sig som klistriga flarn i baggpälsen. De fina lockarna klibbade ihop till ett enda klibb. Jag minns hur en domare det året rynkade på näsan medan hon försökte reda i de klistriga lockarna.

Ett annat år var väderutsikterna inför bedömningen inte de bästa så vi stallade in baggarna. Baggarna skrek missnöjt inne i lammhuset. De skrek att de inte ville stå inne och äta hö utan att de ville gå ut och beta. Jag tyckte synd om dem så jag gav dem ordentligt med kraftfoder och då blev de tysta. Hemmansägaren var inte speciellt tyst när han kom hem och förstod vad jag hade gjort. Magarna hade nämligen blivit väldigt upprörda av den nya kosten så baggarna hade fått en förskräcklig diarré. Det rann grönt bajs ur dem som de kladdade ner sig själva och varandra med. Jag säger det, ni kan vara glada, mycket glada, att ni inte behövde vara med då Hemmansägaren i panik tvättade bajsiga baggarslen inför det årets riksbedömning!

Ofta är det inget vidare torkväder i augusti då vi badar baggarna. Förra året körde vi bort baggarna till en hage där vi resonerade att det fläktade mycket. Vinden låg på från alla håll och skulle torka pälsarna. Någon timme innan riksbedömningen åker vi så och hämtar baggarna. Jo de var torra. Men de hade också fått pälsarna fulla med stora kardborrar. Efter att ha dragit bort kardborrarna såg baggarna tuperade ut. De hade afrofrisyr och jag skämdes när de bars in i riksbedömningslokalen.

I år inträffade faktiskt inga större katastrofer. Allt gick hyfsat bra och man kunde andas ut lite efter årets eldprov. Nu är det här lammåret slut och ett nytt lammår börjar så smått att ta form., med nya baggar som ska betäcka nya tackor och så nya förhoppningar på det.

Gott nytt lammår hälsar jag er alla!

Mien Niklasson, Hablingbo

hagsarve@telia.com

Jag älskar det moderna jordbruket! Borta är all stress med hö som ska torka, vändas och strängas.

 

Vädret som måste vara soligt. Och innan det blir soligt så ska det helst vara regnigt också. Fast i lagom mängder. Irritationen över SMHI:s prognoser som inte stämmer. Balpressar som går sönder när man har exakt tre timmar på sig att få in höet innan regnet kommer. Gamla balvagnsdäck som exploderar. Det allergiframkallande och stickiga jobbet att stapla balar på höloftet.

 Och sillbord som står och svettas i solgasset på midsommarafton utan att bli uppätna, för alla är upptagna med hö.

I det moderna jordbruket ensilerar man. Lite regn är inte hela världen. Stora maskiner drar in över åkrarna och på ett litet kick har de förvandlat gräset till ett smakrikt och lättätet foder för djuren, utan att jag har behövt göra det minsta.

I är klippte jag gräs i godan ro medan hela skörden bärgades. Fantastiskt!

Men så finns det några små moln på himlen. Eller smolk i glädjebägaren. Gräsallergikern Hemmansägaren har nämligen fått för sig att det är bra med lite gammeldags småbalar också. Fullstampad med allergimedicin har han sparkat liv i min fars gamla trumslåtter

trots att det sista min far väste innan han lämnade det här jordelivet var:
– Se till att ni aldrig får för er att slå med trumslåttern som står i bakänget! Den är livsfarlig!
Men det verkar vara bortglömt nu. Till sin hjälp i slåttern har Hemmansägaren min moffas gamla traktor, en Buster från 60-talet och lyckliga puttrar de fram i landskapet, åtminstone tills något smärre driftstopp hindrar deras framfart.

 Det ser ut som om de är två rymlingar från Havdhems Lantbruksmuseum och nu har hittat på något busigt tillsammans. Eller som ett avsnitt ur den engelska TV-serien för barn, Little red tractor.

Så hade jag glömt hur personalkrävande skörden av småbalar är, det gäller att ha gott om vänner.

Igår hade vi en pensionerad teleingenjör, två riksspelemän, en farmaceut, en öronspecialist och ett antal studenter som jobbade så svetten lackade med att kasta på balar.

Det är den där ovissheten som hö medför som jag inte har nerver till. Det uppstår en massa frågor hela tiden som inte går att svara på. När är det optimalt att slå? När är höet tillräckligt torrt för att pressas? Vilken dag? Vilken tid? Hur lång tid kommer det att ta? Hur många lass blir det? När är vi färdiga? När kan vi äta? Kommer grejerna att hålla? Svaret på alla dessa frågor är:
- Ingen aning!
Och det är så otillfredsställande.

Höskörd är som en förlossning, man vet att det ska ske inom det närmaste men man kan inte kontrollera det. Man måste leva efter devisen: Vi får vänta och se! Och det har jag så svårt för.

Stort tack till alla som hjälpte till!

Mien

Jag tycker det är kul med lamm. Det är intressant att se hur lammungarna växer. Det är mysigt att åka runt med sin Hemmansägare i markerna och planera och bestämma vilka djur som ska beta var, hur vi ska omgruppera, hur vi ska tänka. Det är lite som att spela schack, om vi sparar den vallen här så har vi ett bra bete till slaktbaggarna där. Allt väl så här långt.

Men sen kommer vi till pappersbiten. Jag hatar papper. Jag har svårt att hålla ordning på papper. Jag blir nervös av papper. Tyvärr är det extremt mycket papper inom jordbruket.

Just nu är det en pappersbunt från Jordbruksverket, strukturundersökning, som flåsar en i nacken och ska bli ifylld. På framsidan av litteraturen med ifyllningsanvisningar, gud så trist, stressar sista svarsdatum med stora siffror. Min kompanjon och jag slog våra icke så kloka huvuden ihop igår och försökte fylla i skiten. Vi måste ringa massor av samtal, slå upp i gamla pärmar och samla in uppgifter, det är jobbigt. Efter en hel kvälls jobb har vi kommit så långt med blanketterna att vi lyckats reda ut vilka uppgifter det är vi saknar. Fortsättning följer alltså.

Många frågar hur det har gått med lamningen. Det är trevligt men jag kan säga att det är a piece of cake att ta hand om djuren i jämförelse med alla papper som ska fyllas i. Visste ni att varje gång vi flyttar lammen från ett bete till ett annat så måste vi fylla i papper? Eftersom vi betar med våra djur på flera gårdar där vi inte står som djurhållare så är det tre olika blanketter som måste fyllas i. Dels så är det stalljournalen.

Och så är det lappen om registrering av förflyttning som ska skickas in till Jordbruksverket. Och sist, men inte minst, så ska ett transportdokument fyllas i och det ska sparas på den mottagande produktionsplatsen i tre år. De här tre dokumenten ska alltså fyllas i vid varje, liten förflyttning! I år räcker det med registreringsnummer på transporten, transportörens namn och hur många djur man flyttar.

 

Men från och med nästa år så måste även individnummer på alla djur som flyttas stå med. Man måste alltså skriva upp öronnummer på alla 250 djur innan man kör ut dem till nytt bete. Och har man som vi, djur som betar på sex olika gårdar just nu, så genererar det massor av papper. Om vi flyttar alla sex grupperna så kan det bli upp till 18 papper som ska fyllas i. Visst, vissa kan man fylla i elektroniskt, men ändå. Med alla papper känns det ibland som om vi hanterar radioaktivt avfall men det handlar ju faktiskt bara om en skock lamm som ska byta bete.
Jag glömmer också mellan varven vad som gäller för olika beten. Var vi har dispens, var vi är djurhållare och inte. Då ringer jag till Jordbruksverket. Först får jag tala med Niklas, han blir ganska snart osäker och kopplar över mig till Anna-Britta. Hon vet inte heller så hon kopplar mig till Karin som först tror att hon vet men sedan säger att hon måste koppla mig vidare till Peter. Det alla är överens om är att om vi får en kontroll och inte har papperna i ordning så blir det avdrag på gårdsstödet. Men jag tycker det skulle vara skönare att bli bortförd med handfängsel, faktiskt.

/ Mien Niklasson

Hej!

Nu är jag hemkommen från storstada! Det sista jag gjorde natten innan jag åkte var att skriva Mejl från gården. Jonas sa att det var som att läsa en lång, gnällig insändare.

- Det är en jäkla tur för dig att jag säger något klokt och roligt ibland, annars hade du inte haft nåt att skriva.

Ja, ja, kanske. Det är svårt att skriva om gnällsaker utan att det blir tråkigt. Det är väl därför man som krönikör ibland fastnar i de glättigare samtalsämnena.

 Och sen kommer väl folk att bli sura. Och skriva arga mejl till mig. Men jag står för att jag tycker att våra ungdomars arbetsmiljö är torftig! Vilka vuxna skulle stå ut med att ha det så här varje dag? Vara hänvisad att på sina raster vistas i miljöer utan dagsljus?

Mejl från gården

Det är en konstig känsla att gå in på en högstadieskola efter skoldagens slut. Jag gjorde det häromdagen då jag var på dotterns utvecklingssamtal. Det är bara tyst, tomt och tråkigt. Varför måste högstadieskolor se så torftiga ut? Jag har arbetat på flera, olika högstadieskolor på ön så jag vet att Högby långt ifrån är den fulaste. Men ändå. Långa korridorer utan dagsljus och elevskåp vars dörrar skvallrar om år av omild behandling.

Och förra året, då jag var tillbaka på det som på min tid kallades för Säveskolan, slogs jag av att det såg precis likadant ut där idag som för 25 år sedan, fast betydligt mer slitet.

 

 Klassrummen utan fönster finns också kvar. Hur kunde man bygga en skola där nästan hälften av klassrummen inte har några fönster?

Efter avklarat utvecklingssamtal så ska min flicka hämta något i sitt skåp. Hon har underskåp. Det betyder att man måste huka sig ner mot golvet, lägga sig på knä, för att kunna låsa upp.

 När jag ser min flicka ligga på korridorsgolvet för att försöka få tag i sitt arbetsmaterial så hugger det i hjärtat. Nu är korridoren tom. Men en vanlig arbetsdag får hon ligga där och trängas med alla andra som har underskåp och samtidigt bli trampad på av dem med överskåp när de ska ha tag i sina saker. Regniga dagar är golvet dessutom kladdigt. I decennier har eleverna klagat på det där med underskåp. Men inget har hänt.

Och så omklädningsrummen ute i Hemsehallen. Det är gammalt och fult. Det luktar mögel. Duscharna fungerar inte. När man vrider på duschen så kommer en, jättestark stråle och slår flickorna i huvudet. Strålen beskrivs vara lika stark som en högtryckstvätt och det smärtar när den träffar kroppen. Någon period i vintras var omklädningsrummen stängda av skyddsombudet för det ansågs farligt att vistas där. Men nu är det öppet igen. Inne på tjejernas är det nu bara en handikappdusch som fungerar så efter gympan köar alla tjejer till den. Många tjejer har gett upp och struntar i att duscha. Rektorn och lärarna har inte gett upp dock, de ringer oförtrutet och klagar och felanmäler. Jag tycker de skulle gå så långt att de vägrar betala hyra till kommunen för de dåliga omklädningsrummen.

Det är klart att man blir provocerad när man ser bilder i tidningarna på alla fina kontor de bygger i Visby. Som vinner arkitektpriser. Och som utrustas med bekväma möbler. Och samtidigt låter man ungdomar vistas i rent av hälsovådliga lokaler.

När jag kommer hem beklagar jag mig för Hemmansägaren. När jag berättar om duscharna får den numera politiskt aktive Hemmansägaren en bekymrad rynka i pannan:
– Det är inte bra, inte bra alls, säger han. En viktig fråga som borde lyftas till höstens val är väl just hur de kommunala byggnaderna sköts.
Och sedan får han eld i baken:
– Jag måste ringa och mejla lite! Kommer sossarna ut och får se duscharna i Hemse så förlorar vi valet, det är då ett som är säkert!

Men man vet ju hur det är med politiker. Vi får väl se om det händer nåt.

/ Mien

 Jag har varit dålig på att lägga ut Mejl från gården men här kommer ett från mars. Numera finns alla mina krönikor på helagotland och de arkiveras där också så att man kan gå tillbaka och titta, jättebra!

Mejl från gården

 Vilken jäkla vinter det varit! Minusgrader sedan i mitten på december, snö och elände. Och så är veden slut. Alltså, vi har väl lite spisved kvar som vi nallar av men halvmetersveden är i princip slut.
Ett tecken på att veden är slut är att huset där vi brukar förvara veden, vedboden kallad, nu sedan några veckor tillbaka har bytt namn till baggboden. Avelsbaggarna har fått flytta in i gamla vedboden och där har de det så mysigt. Inget ont som inte har något gott med sig alltså.
Det brukar vara ett elände att komma på var man ska göra av baggarna så här års, de ska inte vara med de högdräktiga tackorna längre.
Min mamma brukar säga att det skulle vara skönt om man kunde stuva undan baggarna på loftet, sådär som man gör med julsakerna efter jul, och sedan ta ner dem igen lagom till att betäckningssäsongen startar i höst. Men i år så löste det sig alltså alldeles utmärkt ändå!

Det verkar vara fler vedbodar som gapar tomma denna vår. I fikarummet på jobbet snackas det ved hela tiden. Och den som har telefonnummer till någon som eventuellt känner någon som kan fixa fram någon kubik, står högt i kurs.
Dottern kom hem från ridningen och berättade att ridskolefröken hade blivit glad då en av hinderbommarna hade knäckts på mitten av en bångstyrig häst:
- Bra! hade ridskolefröken sagt, det behöver vi, vi som har så dåligt med ved.
Varenda träbit tas till vara denna krisvinter. Jag har en kompis som har börjat gå loss på inredningen i sin gamla lada också för att kunna hålla värmen.
Själv har jag lobbat för att vi skulle köpa lite ved denna vårvinter. Hemmansägaren är mer tveksam. Vi har nämligen helt olika syn på det där med ved, han och jag. Hemmansägaren anser att när man har egen skog, som vi har, så ska man hugga sin egen ved. Jag däremot anser att det är mycket billigare att köpa ved än att hugga sin egen.

När man tar vara på egen ved så tillkommer det alltid en massa extrautgifter.
Man kör sönder motorsågen. Man kör sönder skogsvagnen. Vedklyven lägger av och behöver repareras för en sisådär 7 000. Man kör sönder traktorn. En backspegel slits av på John Deeren och en ny kostar närmare tvåtusen. Det blir punktering. Oljetråget slår i en sten i skogen och all olja rinner av traktorn. Motorn skär så man måste köpa en ny traktor. Man måste ta ledigt från jobbet för att hinna få hem veden. Och man måste ta ledigt från jobbet för att reparera allt som gått sönder. Och på så sätt missar man en massa inkomster.
Ja, ni hör hur billigt det är att köpa ved, va? Riktigt, riktigt billigt är det.
En annan nackdel med att Hemmansägaren hugger sin egen ved, är att han blir så snål med den. Jag har till exempel föreslagit att vi ska ha en utespis i trädgården. Eller en sådan där modern järnkorg som man kan göra en utebrasa i. Det är ju så vackert och trendigt med eldsken under sommarkvällarna.
- Det där är vansinne! Sitta och elda upp veden för kråkorna. De som eldar upp ved för ro skull kan gå i skogen själva!
Och det vet jag inte riktigt om man är beredd att göra.

/ Mien

Som nu har beställt 30 kubik ved till nästa vinter. 30 kubik är iaf en start. Jonas har varit i skogen hela vintern men det går inte att köra ut något från Asburg ännu. För att jag inte ska behöva oroa mig så har jag beställt ved som säkert hinner bli torr till hösten. Det känns tryggt!

Hej! Här kommer gårdagens Mejl från gården. Bilderna har ingenting med texten att göra. Bilderna härrör från en lyckad förlossning vi hade igår. Det var en stor unge som Jonas förlöste. Mor och son hälsar att de mår bra.

/ Mien

Jag står i affären och tummar på en förpackning vackade lammracks. Det ser så enkelt ut när de ligger där, som om det bara är att riva upp plasten, ringa gästerna och börja grilla. Just nu, då man befinner sig mitt i lamningen, så ter sig de där racksen väldigt avlägsna, måste jag säga.

Att vara mitt i lamningen är overkligt.

 

 Dygnet runt så lammas det. Det är alltid någon av de hundra tackorna som ligger och krystar. Som behöver tillsyn. Som man oroar sig lite extra för. Oftast så klarar sig tackan alldeles själv. Ungarna kommer ut och är snabbt på benen. Men ibland blir det problem. Och med problem följer ansvar. Ansvar att hjälpa så gott man kan. Det är ett ansvar som jag tycker blir tyngre för vart år. Lamning är nämligen inte bara små lakritstroll som skuttar runt bland vårblommorna. Lamning är också ångest. Och när som helst måste man rycka in.

– Mien kom hit! Vi har en tacka som har en jätteunge som ligger avigt! Bakbenen kommer först.

Jag är nyduschad och har rena kläder men det är bara att kasta sig ner i skiten. Vår dotter, Hemmansägaren och tackan har kämpat en längre tid för att få ut ungen.
– När jag säger till, när det kommer en värk, då ska du dra, Mien! Du ska dra rakt nedåt, säger Hemmansägaren lugnt.
Tackan stönar av smärta och jag försöker dra i de livlösa bakbenen som hänger ut.

- Det går inte, snyftar jag.
- Sluta och lip! Det måste gå! Du måste dra! säger Hemmansägaren. Men sitta inne och skriva krönikor om hur mysigt det är med lamm, det går bra det, morrar han.
Jag tar av mig mössan och lindar den runt lammungebenen så att jag ska få bättre grepp. Men det hjälper inte. Ungen kommer inte ut.
– Jag kan inte! Gud, hjälp mig! Det är så hemskt, gråter jag.
Tackan stönar och Hemmansägaren väser åt mig att jag måste bevara min ångest för mig själv.

Till slut får vi ut ungen. Den är död. Men tackan lever.
– Mien, gå bort till tackan med de nyfödda trillingarna och ta en av dem. Skynda!
Jag känner mig som ett fä när jag stjäl ett av trillingtackans barn. Jag klarar inte att möta mammans blick utan tittar ner i golvet när jag tar ungen. Den är ännu fuktig och tackan bräker oroligt efter den.

Vi bryner trillingungen mot den döda och lägger den sedan framför den helt utmattade tackan. Tackan kvicknar till och börjar slicka på barnet, tror att det är hennes eget. Hon har inte förstått att hennes unge dog. Efter en liten stund föder hon fram ett syskon också. Och syskonet lever. Istället för att ha en ledsen tacka med kanske inga levande ungar och en tacka med tre ungar så har vi nu två tackor med två ungar vardera.

– Mien, du måste sluta att flippa varje gång det blir lite kritiskt, säger Hemmansägaren surt till mig efteråt. Man är inte en finare människa för att man står och lipar och skriker på Gud och säger att det är så otäckt att man inte klarar av det, fortsätter han. Det handlar om att bevara lugnet. Så, skärp dig!

Jag tänker på de där racksen igen i sin vaccumförpackning. Det ser så enkelt ut. Men det ligger mycket känslor bakom, det ska gudarna veta.

/ Mien

 Hemkompostering

Jag har ruttnat rejält på det där med hemkompost. Problemet med mina komposter är att det bara är jag som ruttnar, de bananskal och köttrester jag lägger ner där visar inga som helst tecken på förruttnelse. Tvärtom. Jag kan visa på två år gamla bananskal och polarkakor som fortfarande ser riktigt aptitliga ut. Mina kompostkärl fungerar nämligen mer som en förvaring än en förvandling av hushållsavfall.

Ja, jag vet att man måste sköta sin kompost för att den ska kunna förvandlas. Ja, jag vet att komposten ska luftas, röras, sågspånas, mullas och gullas med. Men jag tycker inte det är roligt att gulla med komposten. Jag tycker bara att det där med kompost är äckligt. Syrran har en välskött kompost och hon har visat mig hur man ska göra. Jag dör av äckel när hon rör runt bland sina gamla matrester och högar av jätteäckliga, röda maskar.

Syrran bor i ett villakvarter. Jag bor på landet, bland gödselstackar och flugor. I syrrans kompost finns bara de röda kompostmaskarna. I min kompost härjar likmasken. Det är helt omöjligt att hålla komposten fri från flugor på sommaren, så fort man öppnar locket så är någon liten fluga där och sedan är det kört. Hur fräscht är det på en skala att ha tunnor ute i trädgården fulla med fluglarver? Vem har lust att gulla med sådant?

Hemmansägaren säger att den här nya trenden med hemkompostering kommer att bli vår död. Alla vanskötta likmaskkomposter, likt min, kommer, inom en snar framtid, att ge upphov till dödliga farsoter som kommer att härja världen över och hota och utrota mänskligheten. Hemkompostering är att jämställa med en ny digerdöd, hävdar han.

Och sedan resonerar han vidare och säger att i inget annat sammanhang skulle det accepteras att man förvarade ruttnande köttrester på det där viset. När lammungar dör här hos oss i lamningen så är det absolut förbjudet att lägga ut dem till räven. Och det är absolut förbjudet att gräva ner döda lamm. Istället ska man ringa Svensk Lantbrukstjänst och då kommer Tage med sin lastbil och hämtar de döda. Flera gånger i veckan kör Tage runt och hämtar upp döda djur så att de inte ska ligga för länge. Alla djur ska ligga utomhus då han hämtar dem, på en lastpall, och de ska vara väl täckta. Helst med granris så att ventilationen är god. Allt detta för att minska smittorisken så mycket som möjligt.
– Man får inte lägga ut en död lammunge till räven. Men gammal lammstek får man kompostera hursomhelst i trädgården, muttrar Hemmansägaren.

Nej, jag tror kanske inte heller längre att hemkompostering är speciellt miljövänlig. Det ska dessutom till en ordentlig avfallsanläggning för att ta hand om komposterbart material efter en familj på fem personer. Och kanske är det lite med hemkompostering som med klimatuppvärmning, fler och fler börjar tvivla. Jag hörde till och med Hemmansägaren muttra bakom en snödriva häromdagen:
- So much for global warming!

Mien Niklasson, Hablingbo
hagsarve@telia.com

Mejl från gården

Har ni sett de där Ensam hemmafilmerna? En liten kille blir lämnad ensam hemma och de mest otroliga saker händer honom. Nu är jag inte något barn och inte har jag blivit lämnad men nog skulle mina tre veckor, ensam på gården under jul, lätt kunna fylla ett filmmanus.

Hemmansägaren hann knappt lämna Sverige förrän det smällde till och blev rejält kallt. Och som grädde på moset kom det en massa snö. När hade vi vinter på Gotland senast? Det måste vara många år sedan. Det var ingen idé att gnälla utan jag försökte bara gilla läget. Åkte till Lantmännen och köpte en snösläde till mig och en liten skyffel till Lilleman och sedan skottade vi. Jag försökte glädja mig över att alla lamm åtminstone var inomhus och att det gick skapligt att fodra dem. Ju kallare det blev desto mer ensilage åt lammen. Jag skottade ensilagehack och kärrade ut med skottkärra så jag knappt fick någonting annat gjort. Vattnet i lammens backar frös. Vattnet i tankarna, som Hemmansägaren kört in så jag skulle ha det lite lättare, frös också. Jag fick hacka is och ringla ut slang så att alla kunde få sitt vatten.

Vår hydrofor finns i ett litet, sunkigt mjölkrum ute i ladugården. När det blir riktigt, riktigt kallt så är det frysvarning därute.

– Du behöver inte vara rädd för att vattnet ska frysa, sa Hemmansägaren innan han åkte. Med så mycket djur i ladugården händer inte det!

Men. Morgonen därpå hade elelementet vi har vid hydroforen lagt av och det kom inget vatten ur kranen. Visst kan man klara sig utan vatten ett tag. Hämta vatten hos grannen, spola med hinkar på toaletten. Men när man har djur är det knepigt att inte ha vatten.

Enligt uppgift hade Hablingbo haft minus nitton den här natten, Levide minus 21. Jag försökte att inte gräva ner mig, åkte och köpte ett nytt element och letade fram varmluftspistolen. Sedan satte jag mig på huk ute i mjölkrummet och körde med pistolen över ledningarna. Efter ett tag började det lukta bränt och då blev jag rädd. Jag gömde undan pistolen och hämtade grannen.

- Frusna ledningar, har du någon varmluftspistol? sa han.

- Här, sa jag och sträckte fram det ännu varma verktyget.

Grannen tittade oroligt på mig och sa:

– Du vet väl att det påstås att många ladugårdsbränder har börjat med en sådan här? Sedan fortsatte han att värma rören och efter ett tag släppte isproppen.

På kvällarna var jag rätt mör kan jag säga. En kväll hade jag somnat med Lilleman nere i soffan. När jag ska hjälpa den sömndruckne, lille mannen uppför vår branta trappa så ramlar jag handlöst. Jag håller barnet hårt i min famn medan jag störtar ner för trappan och ser hallgolvet komma närmare och närmare. Vi slår båda i golvet med en smäll. Lilleman stukar foten och är ledsen. Jag är glad att inget värre hände. Något konstigt är det med min arm, den hänger längs med sidan och gör otroligt ont. Efter en del rixlande känner jag hur något ploppar till i axeln och förstår att armen först måste ha gått ur led och sedan hoppat tillbaka. Det gör ont, riktigt ont. Kan man skotta ensilage med en sådan arm? Jag går ut i ladugården mitt i natten och provar. Och ja, det går skapligt. Men att klä på sig, sätta på sig BH och tvätta sig är nästan omöjligt.

– Ähh, sätt på dig en slapp T-shirt och låt brösten hänga över jul! säger en väninna uppmuntrande till mig.

Julafton kommer och jag ska bara försöka tvätta av mig lite innan det är dags för julmat. Jag lyckas krångla av mig paltorna med en hand och tar mig in i duschen. Vattnet har knappt börjat strila över min blåslagna kropp då syrran rycker upp dörren och skriker:

– Stäng av vattnet! Sluta duscha! Stopp! Nu!

Det visar sig att det blivit en spricka i avloppsröret så allt duschvatten, inte droppar lite försiktigt, utan forsar ner genom vardagsrumstaket. Det forsar ner bland julklappar, juleljus och julskinka.

Forsar, det gör skrattet ur mig också. Jag kan inte sluta att skratta åt allt elände. Men som uppföljare till Ensam hemmafilmerna så tror jag kanske inte att mitt manus skulle göra kassasuccé.

Mien Niklasson

hagsarve@telia.com

Mejl från gården

Helt oväntat har jag fått ett nytt extraknäck. Det är absolut inget stadigvarande jobb eller så men rätt som det är, när man minst anar det, behövs mina tjänster. Det är när det händer något på Sudret som jag är intressant.

– Mien, Mien! Är du på Hemse? skriker det i min mobil. Det är min gode vän fotografen inne på redaktionen i stan.

Jag håller som bäst på att lämna jobbet för att hämta på dagis.

– Nej, nej! Du ska inte till dagis! Du ska åka till Hulte kurva i Rone och plåta 24 ton strömming som hamnat i diket! Och du måste åka nu! Innan det blir helt mörkt ute.

Det är alltid lite läskigt att åka ut på sådana här uppdrag tycker jag, som om man kommer och snokar i andras olycka. När jag parkerar i närheten av Hulte kurva är det nästan alldeles mörkt. Jag kliver ur bilen och snubblar sedan runt nere i ett djupt dike för att få med så mycket fisk och så lite lastbil på bilden som möjligt.

– Det är fisken Mien, som är det intressanta, inte lastbilen, väser den upphetsade fotografen i örat på mig.

Bilden blev väl sådär, mörk och lite suddig. Men jag fick en uppmuntrande kommentar efteråt:

– Bra vinkel! Och med så mycket action som det går att få när objektet är ett lass frusen strömming!

Häromdagen var det dags igen. Jag hade precis satt mig ner i matsalen på jobbet för att äta lunch:

– Mien, Mien! Det brinner på Hemse och vi har ingen bil i närheten! flåsar fotografen över min lunchtallrik medan jag hör polisradion i bakgrunden. Om du åker nu hinner du före brandkåren! Plåta elden. Och röken. Och för guds skull, se till att få med lite rökdykare också!

Det är bara för mig att lämna tallriken med dinkelris och grönsaksröra och köra så det ryker till adressen fotografen gett mig. När jag kommer fram till olyckplatsen tar jag ett djupt andetag innan jag hoppar ur bilen. Bränder är inte kul. Utanför huset, där det påstås brinna, är det fullt pådrag. Brandbilar, polisbilar, vattenslangar och brandmän. Jag smyger runt lite med kameran men har svårt att komma till skott. Då kommer brandchefen och lägger sin hand på min axel:

– Det är bra att du är här! säger han och ser snäll ut.

Jag återfår modet och tänker att här ska det plåtas! Jag trycker allt vad jag kan på avtryckaren men, vad nu? Det händer ingenting? När jag vänder uppochner på kameran ser jag att batteriluckan är öppen och att hålet, där batteriet ska sitta, är tomt. Bara att hoppa in i bilen och köra så det ryker igen. Lyckligtvis var det här inte en brand av det allvarligare slaget och trots att jag fick tag i ett batteri så lyckades jag aldrig fånga några eldslågor eller någon bolmande rök. Men jag fick en bild på några rökdykare som stod och småpratade i alla fall.

– Toppen Mien! jublade fotografen. Nästa gång, kanske när två beväpnade rånare kliver ut från ett av bankkontoren på Hemse, så kommer vår tidning att vara först med bilder, och det är tack vare dig!

Jag hoppas innerligt att det aldrig blir verklighet av det där. För det är inte bara GA-bilen som kan ha svårt att hinna fram till Hemse i tid, även polisen har problem att hinna ut innan saker och ting är överspelade. Jag har varit med om det flera gånger. Som den gången min familj och jag satt i vår bil på en parkering i Hemse. Vi ser då hur en annan bil kommer smygande in på parkeringen på ett märkligt, vinglande vis. Efter mycket om och men, och med en hel del backande och rixlande så lyckas föraren till slut parkera bredvid oss. Jag stiger ur för att fråga hur föraren mår. Då öppnar han bildörren och ramlar ur bilen och blir sedan liggande som en hög på asfalten. Och det är inte doften av pepsodent som kommer ur hans mun. Efter en stund kvicknar han till liv och vinglar sedan in i en affär. När jag ringer till polisen och ber om hjälp får jag till svar att:

– Vi har tyvärr ingen bil att skicka ut till Hemse nu. Vi kan tyvärr ingenting göra.

Jag undrar då om vi kan förhindra, på något vis, att den påverkade föraren fortsätter sin färd, gömma undan bilnycklarna eller så?

– Nej, det är inte tillåtet, svarar polisen. Men ta gärna registreringsnumret!

Så med registreringsnumret nedklottrat på en lapp tvingas vi sedan stå och se på när föraren fortsätter sin vingliga färd, ut mot östra Gotland någonstans.

Nej, låt det stanna vid lite strömming i ett dike och några rykande sopor i en källare. Allvarligare incidenter än så har vi inte beredskap för här ute.

Mien Niklasson, Hablingbo

hagsarve@telia.com

Och strömmingen? Den har numera komposterats i Roma.

Nu har man igen röstat om vad samkönade par ska få göra och inte göra. Den här gången har kyrkomötet röstat ja till att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Om jag förstått det rätt, kan man som präst, trots kyrkomötets beslut, ändå vägra att viga samkönade par. Jag tycker det är sorgligt på något vis att det, år 2009, ännu förekommer omröstningar om homosexuellas varande eller icke varande. Bara det faktum att det ännu förekommer omröstningar visar ju att homosexuella ännu särbehandlas i vårt samhälle. Och att kyrkan är inblandad gör mig ledsen, jag känner mig sviken.

Röd och vit och gul och svart
Gör det samma har han sagt
Jesus älskar alla barnen på vår jord

Så sjöng vi där i Missionskyrkans söndagsskola i Sanda i början på 70-talet. Det var tant Dagmar och farbror Martin som hade ritat figurer och färger på ett blädderblock så att vi barn som inte kunde läsa kunde hänga med ändå. Röd och vit och gul och svart, så spelade farbror Kål-Emil på orgeln. Kål-Emil var grönsaksodlare och kom puttrande på sin blåvita moppe varje söndag. Han var söndagsskolans ständige kapellmästare. Han satt tyst i sin svarta kostym vid väggen, med nedböjt huvud och knäppta händer. När det var dags för sång nickade han fromt och tultade fram till orgeln. Och så spelade han, och det var vackert. Efter sången fick vi barn lära oss om Jesu liv och leverne. Vi fick lära oss att alla människor är lika värda och att man ska vara snäll mot varandra. Man pratade kanske inte om homosexualitet och Röd och vit och gul och svart, det var ju bara en textrad i en visa, men nog tog jag för givet att det gällde alla.

Nej, homosexualitet var inget man pratade om, men det fanns där ändå:
– Han är homosex! kunde farsan säga om någon bondekollega han kände och sensationen i det han sade lyste i ögonen. Men han tillade alltid i nästa mening att personen ifråga var en jäkligt duktig lantbrukare ändå.

Och så var det Roine. Roine bodde i lägenheten under Hemmansägaren och mig i Uppsala på Svartbäcksgatan. Roine var väl som folk är mest, han var chef över en bensinmackskedja i stan och en hygglig granne. Men när farsan gjorde något av sina sporadiska besök så blev Roine speciell. Farsan kunde sitta i vårt köksfönster på tredje våningen och hojta:
– Nu kommer han hem! Och de går hand i hand!
– Anteckna, sa Hemmansägaren ointresserat om att Roine kom hem med sin pojkvän.
Farsan var i extas, något liknande hade han aldrig sett. Han var i extas ända tills den där morgonen då han skulle närvara på sina båda döttrars och sin svärsons lärarexamen i universitetsaulan. Lärarexamen, det var fint tyckte farsan och då skulle man klä upp sig lite, kostym och slips skulle det vara. Farsan hade köpt en alldeles ny slips, oknuten låg den som en orm på köksbordet. Lite moloken blev han då han förstod att ingen i den lägenheten där han befann sig kunde knyta en slipsknut.
- Du får gå ner till Roine, han kan det där med slipsar, sa Hemmansägaren till sin svärfar.
- Nahai diu, dit går jag inte!
- Då får du vara utan slips!

Att vara utan slips på lärarexamen, nej, det gick ju bara inte. På darriga ben gick så farsan ner till Roine och ringde på. Farsan blev borta länge, länge. När han äntligen kom tillbaka sken han som en sol:
– Vilka trevliga karlar! De var så intresserade av lamm och frågade om allt. Och knyta slipsar kunde de också!

Att farsan, som levde hela sitt liv ganska isolerad från omvärlden, hade sina fördomar mot samkönade par, det kan jag stå ut med. Men att vissa inom kyrkan, fortfarande år 2009, har sina dubier, det tycker jag är märkligt. För hur var det med Jesus egentligen? Kämpade inte han, redan på sin tid, mot gamla fördomar? Predikade inte Jesus för de utsattas rätt i samhället? Och var det inte därför han slutligen blev korsfäst? Så fick jag lära mig i söndagsskolan i alla fall. Och om det nu inte gäller, det som tant Dagmar, farbror Martin och Kål-Emil lärde oss, Halleluja, då vet jag inte om jag känner mig välkommen till Guds hus längre.

Mien Niklasson, Hablingbo
hagsarve@telia.com