Archive for the ‘Jonas gästblogg’ Category

Jonas krönika 2014-01-29

fredag, januari 31st, 2014

Murr så kallt och mycket snö det är. Jag har spännande bilder från mitt besök i Sproge kyrka med pensionärerna. Men tills jag hinner ladda upp dem så får ni läsa Hemmansägarens krönika som var publicerad i onsdagstidningen, HÄR! eller läs här nedan. Han har fått mycket beröm för krönikan. Miljöpartiet har hört av sig och sagt att de tyckte det var mycket bra skrivet och att de gärna vill värva honom. Får se hur det går med det. Just nu är den store krönikören på Centerns kommundagar i Malmö.

Detaljplan med lååång historia

Publicerad 2014-01-29

KRÖNIKA

Jo, häromsistens på regionstyrelsen pratades det detaljplan för Snäckområdet. Och länge pratades det också. Ärendet är ju tio år gammalt så det är inte helt lätt för någon att reda ut alla turer. Som alltid när frågorna blir utdragna i tid så blir det fler och fler aspekter att ta hänsyn till och antalet redan ömma tår ökar exponentiellt med tiden. Själv satt jag och tänkte att ledningskontoret får anställa en historiker som sammanfattar de här segdragna ärendena för oss som inte varit med sedan bronsåldern. Det skulle kunna låta ungefär: ”Det hände sig vid den tiden då Carl Bildt var Kejsare i Sverige och Jan Lundgren var ståthållare i kommunen…”.

Jag var inbjuden till Linde centeravdelning häromkvällen. Det var avdelningsstämma. Det är ännu några tappra själar som håller igång det politiska livet på gräsrotsnivå men nog är det en flämtande låga. Vad händer när den partipolitiska verksamheten helt och hållet övergår till en centraliserad och professionaliserad apparat som utgår från närmaste tätort, i bästa fall från Visby men mer troligt centrerad till Stockholm?

Annars diskuterade vi de politiska frågor som varit aktuella såsom skolan och vården.

På vägen hem tänkte jag att det ändå är helt fantastiskt att få bli inbjuden till Linde gamla skola och sitta och diskutera riktiga och viktiga saker med kloka människor en helt vanlig söndagskväll i januari. Men lite är det som Paulus besök hos de första små kristna församlingarna fantiserade jag när jag åkte hem i vintermörkret.

En annan rolig resa gjorde jag till Uppsala tillsammans med några av våra seniora medborgare. Hemse utveckling ville titta på trygghetsboenden och låta sig inspireras av Uppsalahem. Vi fick ett fantastiskt mottagande av kommunen i det stora nya kommunhuset och sedan en proffsig rundvandring av två ungdomar i ett nybyggt trygghetsboende. I Uppsala byggs det så mycket alla bara hinner med, även trygghetsboenden. Varför skulle vi inte kunna göra det här? Ett trygghetsboende är i all korthet ett boende för dig som är över 70 år. Till boendet finns ett gemensamhetsutrymme som viss tid på dygnet är bemannat. Det fina är att det finns möjlighet till gemenskap och viss service och hjälp från en personal.

Jag har förstås funderat på det där med den nya chefens lön också. Någon skrev i tidningen att det nästan inte skilde något i lön mellan honom och statsministern. Nej, kanske inte men när jag räknade efter så skilde det typ min lärarlön. Nästan ingenting kanske men också ett exempel på hur stora siffror kan göra en fartblind.

Det finns en övertro på chefer. Det är som om vi går runt och väntar på Messias. Lyssna mer på oss som jobbar på golvet i stället. Just nu finns en tendens i kommunen att cheferna och förvaltningarna hellre kommer i konflikt med sina anställda och med fack.

Det är som om vi arbetare är någon svårhanterlig materia som man måste vara en alldeles särdeles jävel till chef för att hantera. Vi har sett det på lasarettet, på mitt eget jobb och nu verkar det blåst upp en liten konflikt kring hur det nya F-huset ska inredas.

Vi behöver ett mer konstruktivt samtalsklimat. Då kanske fler än 46 procent av de anställda kan rekommendera regionen som arbetsgivare.

TEXT: Jonas Niklasson

Välutbildad och kompetent

onsdag, augusti 28th, 2013

HÄR är Jonas ledare som är publicerad i GT idag. Han skriver ju för jäkla bra, min man!Nästan så man blir lite stolt då man läser honom. Fast rubriken var lite fånig men den har han inte satt själv. Den får tidningen stå för.

LEDARE

Tankar kring min ålderdom

Jag tror att jag fått en föraning om hur det är att bli gammal. Som ett led i min egenpåtagna fortbildning som lärare sökte jag en kurs på distans. Jag ville läsa en introduktionskurs i genusvetenskap. Jag håller sedan ett par terminer en kurs i ämnet på folkhögskolan i Hemse. Häromdagen fick jag besked att min ansökan var struken. Jag hade inte ”tillräckliga förkunskaper”. Som vanlig svensk har jag satt mitt ljus under skäppan men nu jävlar! Kränkt, förbisedd och undrande skrev jag tillbaka att: ”Jag gick ut naturvetenskaplig linje 1986 och har sedan dess skaffat mig lärarexamen, en fil.mag. i systematisk botanik och snudd på en fil. kand. i filosofi. Jag vill veta vad det är för förkunskaper som jag saknar!

När jag skickat mitt upprörda mejl tänkte jag att de där ungdomarna som sitter och administrerar ansökningarna känner väl inte igen mina gamla utbildningar. Läroplaner och kursplaner har kommit och gått och de ställer sig väl lika undrande över innehållet i min utbildningshistoria som jag har undrat över vad äldres prat om ”realskola”, ”läroverk” och ”trebetygsuppsats” döljer för hemligheter. Jag har blivit en plötsligt uppdykande besökare från någon åldrad planet.

Jag tänkte på det där med att bli gammal när jag såg första avsnittet om äldreboendet som ska bli Sveriges bästa. Speciellt fäste jag mig vid farbrorn som efter ett aktivt liv med idrott och fysiskt arbete blivit sittande i rullstol. Med tårar i ögonen säger han att: ”det skulle vara roligt att kunna gå igen”. Tänk om jag blir sittande så där och ingen kommer ihåg mitt fina löpsteg och hur jag kunde klippa 150 lamm på en dag.

Tankarna vandrade iväg till Åvallegården i Klintehamn. Jag är med mamma på jobbet. Hon var föreståndare där. Jag sitter på sköterskeexpeditionen och ”skriver” på en skrivmaskin av märket Facit. Mamma står framför det enorma medicinskåpet och delar medicin i små färgade plastkoppar. Jag tycker hon är världens mest kompetenta. Hur kan någon människa veta vad alla mediciner är till för och komma ihåg vem som ska ha vad? I ”terapin” syr jag korsstygn med tanterna och slipar trägrejer med gubbarna. I terapin basar Britta Lyberg och hon kan allt. Vi hade rast också. Då fick vi kaffe och bullar. Dom gamla visade mig att dricka på fat. Man skulle ha en sockerbit i munnen. Det var grädde i kaffet. Gubbarna och tanterna såg glada ut. Tror jag det! Förmodligen pratade och bubblade jag oavbrutet och hade gluggar mellan tänderna.

Som sexåring fanns det inget skrämmande i att bli gammal och egentligen har jag kvar den där känslan av hur mysigt och välordnat jag upplevde ålderdomshemmet. Jag vet inte hur de vuxna upplevde sitt arbete då men sedan dess upplever jag att allmänheten inte anser att det har någon större status att arbeta med gamla. I kommentarsfälten på helagotland förstår jag också att många av oss andra som jobbar i välfärdens yrken har låg status. Jag säger till er: Monterar ni ner självkänslan hos de som ska vårda våra äldre och undervisa våra barn och ungdomar så får ni utbildning och äldrevård därefter.

Av Jonas Niklasson (C) välutbildad och kompetent. Publicerad 2013-08-28

Jonas ledare i GT 2013-04-26

tisdag, april 30th, 2013

 Läs Jonas ledare här http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=8519591

eller här:

Det var inte bättre förr

Många pratar skola just nu. Skall vi ha friskolor som går i vinst? Hur många betygssteg skall finnas? Varför halkar resultaten efter? Den viktigaste frågan är måluppfyllelsen. Med måluppfyllelse menar jag vilka kunskaper som eleverna får men också alla de övriga mål som skolan skall uppfylla enligt läroplanerna. Måluppfyllelse förresten? Det är fikonspråk för att ungarna lär sig något i skolan både vad beträffar kunskaper samt danas till hyfsade medborgare.
Ganska ofta förmedlas bilden av att det bara blir sämre och sämre med kunskaperna hos de svenska eleverna. Media späder väl egentligen bara på en vanlig köksbordsuppfattning att det inte är någon ordning och att de inget lär sig i skolan. Annat var det förr. Då fick man lyda och nåde den som inte hade lärt sig multiplikationstabellen!
Jag tror inte på det där. Att eleverna lärde sig så mycket mer förr lägger jag på samma konto som uppfattningen att det alltid var mer snö om vintrarna förr i tiden. Med åren läggs en glömskans dimridå över det som varit. Var det bättre? Från min egen högstadietid för över 30 år sedan minns jag hur flera klasskamrater tvärsäkert deklarerade att: -Engelska, det behöver jag inte lära mig för jag skall inte bli engelskalärare! Ingen elev idag vid sina sinnens fulla bruk skulle hävda något sådant vansinnigt! Tänk vilken lyx för en lärare att idag inte behöva argumentera för nyttan av sitt ämne, ungdomarna fattar det själva.
Och så hevt var det inte alltid längre tillbaka heller. Jag läste en gång en folkskolelärares årsberättelse. Årsberättelsen var ställd till socknens präst. Kyrkan var ju tillsyningsmyndighet för skolan förr i tiden. Jag förstår att det förekommit en del klagomål, förmodligen från föräldrarna. Skolläraren beklagar att det under läsåret varit svårt att bibringa ordning i klasserna. Delvis beror det på att klasserna varit stora och med blandade åldrar. Vidare beklagar skolläraren de skrala kunskapsresultaten men bedyrar att det skall ske en uppryckning både vad gäller ordning och kunskaper under nästkommande läsår. Mellan raderna förstår jag som snart ganska erfaren lärare att det rått något av ett kaos i byns skola.
Min faster som började skolan 1934 har hela livet beklagat vilken bristfällig skolgång hon fick. Första åren var bra för då hade hon och hennes kamrater en riktig lärare men då kriget bröt ut så blev han inkallad och då fick de en vikarie. Hon var väl snäll men ingen lärare utan en före detta missionär. Min faster kan ännu många psalmverser. I dag är förväntningarna på skolan större och kraven på eleverna högre. Därmed blir också besvikelsen större när dessa förväntningar då och då inte infrias.
Förresten så tror jag friskolorna kan andas ut. Jag känner många vänstersympatisörer som har sina barn i friskola. Det blir inget förbud så länge deras barn går i skolan. Betygen fyller snart ingen funktion som urvalsinstrument annat än för storstadsfamiljer som slåss om platserna på de mest prestigefyllda skolorna i innerstaden. Nej, bevaka att era barn lär sig något, har kamrater och är trevliga mot vuxna.

/ Jonas Niklasson

Jonas ledare 2013-02-22

tisdag, februari 26th, 2013

Jonas ledare häromdagen hittar ni HÄR! http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=8341271

eller här:

Jonas skriver…..
Jag har äntligen fått arslet ur vagnen (eller är det tummarna ur arslet man får?). Äntligen har jag tagit tag i saken och fortbildar mig inom mitt yrke.

Jag är lärare och har jobbat som det sedan 1994, snart tjugo år! Jag har muttrat över hur dåliga (faktiskt) mina arbetsgivare har varit på att se till min fortbildning. Ibland har jag som andra lärare förbannat kommunaliseringen av skolan och att bristen på fortbildningsinitiativ kan sökas där men jag har jobbat privat också och det var inte mycket bättre där.

Jag har jobbat så länge nu att jag är inne på mitt tredje betygssystem. Och, jag ska erkänna det, utan att riktigt på allvar satt mig in i något av dem. Det har inte funnits tid, det har inte på riktigt anslagits medel och kompetenser för det. I det vardagliga jobbet på skolorna jag har jobbat så har jag fått prioritera annat. Eller beror det på något annat?

Jag blev övertygad av frun (man skulle kanske ha förväntat sig någon annan, men jag ska sluta gnälla) att söka lärarlyftet. Det är ett jäkla bassel för oss gotlänningar när vi ska iväg för en dag till, som i mitt fall, Linköpings universitet. Börjar föreläsningarna klockan tio på en tisdag så får jag ju åka dagen innan och det som för andra blir en dag borta blir för min del två.

Men det är väl värt det. Vilka proffsiga lärare vi fick lyssna på. Vad mycket som har hänt sedan jag själv gick lärarhögskolan. Nu för tiden är det lärare sådana som jag själv som efter ett tiotal år på golvet på en vanlig skola någonstans i Sverige tagit klivet och forskat. De har doktorerat i nya ämnen som inte ens fanns riktigt när jag ”låg i Uppsala”.

Didaktik heter det och handlar mycket om sådant jag som ”kliniker” faktiskt kan känna igen och relatera till. När jag satt där med de andra 24 lärarna från Sveriges alla hörn och lyssnade så väcktes en stolthet över att vara lärare som jag inte har känt på bra länge.

När man får hjälp med att sätta ord på det man faktiskt gör och man förstår att det man håller på med om dagarna faktiskt är en ganska avancerad sysselsättning och något man banne mig måste försöka sätta sig in i på ett djupare plan. Det är möjligt att lärarutbildarna försökte bibringa oss det då för tjugo år sedan men i så fall var jag inte mogen för det. Jag kanske är en ”late bloomer” för nu känns det jättekul och jag är rakare i ryggen redan efter den första av sexton resor.

Jo, så jag tänker att mitt relativa ointresse för fortbildning i mitt yrke har berott på något annat. Är det inte så att jag faktiskt själv inte tyckt att det varit så märkvärdigt? Snart alla andra yrkesgrupper åtnjuter som det verkar större prestige än en sketen mattelärare.

Förmodligen hade min självkänsla med stöd av omgivningens uppskattning och respekt under åren varit större med en utbildning och påföljande arbete som ”personal shopper” eller nåt i den stilen.

Avslutningsvis –ni alla mellanchefer i kommunen, se till att få iväg era underlydande på fortbildning. Det är ett billigt sätt att ingjuta arbetsglädje och stolthet. Gotland är av geografiska skäl isolerat och därför måste vi anstränga oss lite mer än andra för att inte också bli isolerade mentalt och intellektuellt.

/ Mien

Jonas om kontrollsamhället

onsdag, maj 23rd, 2012

Jag har varit så slarvig med att lägga ut mina Mejl från gården här, de senaste tre har inte fått vara med. Men jag ska lägga in dem! Snart!

Här kommer i alla fall dagens Mejl från Hemmansägaren, Jonas text på ledarplats i GT idag.

Följ länken http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7700929

eller läs här:
Våra tackor är precis färdiglammade och allt har gått bra. Vi har fått ut hela all 105 tackor och 200 lammungar på bra beten. Jag borde vara nöjd och inte känna oro. Mina elever på Folkan har avslutat vårterminen. De flesta nöjda med sin insats och nöjda med skolan. Själv har jag lärt mig massor och tycker att mina elever har gått framåt. Jag borde vara nöjd och jag borde få slippa oroa mig. Vad är det då som stör friden? Varför känner jag oro och varför kan jag inte riktigt glädja mig? När det gäller lantbruket så är det så att vår och sommar också innebär kontroller. Vi är som många andra lantbrukare beroende av stöd och ersättningar för att alls få det att gå runt. Baksidan av det är alla kontroller av marker, papper, djur och märken. Och tydligen måste allt detta ske under sommarhalvåret. Precis lagom vi släppt ut alla djur på diverse beten så dimper det ner brev som uppmanar oss att vara behjälpliga att samla ihop djuren på betet för att tjänstemännen skall kunna räkna dom. Vi är många djurhållare som känner oss jagade av alla krav och kontroller. Det är svårt att slappna av när man alltid går runt och misstänker att det är något man glömt. Ligger det en död tacka nere på betet kan man få procentuella avdrag på hela stödet. Har man inte fyllt i stalljournalen rätt så händer samma sak. Det kan bli dryga ”böter” för små administrativa missar man gör. Jag känner en veterinär som drömt om att skaffa djur men som nu inser att det är för mycket byråkrati för honom att hålla ordning på. Frun hans har ändå jobbat på en länsstyrelse på fastlandet. Om inte sådana människor anser sig kunna klara kraven vilka skall då göra det? Hur blev det så här? På mitt andra jobb på Folkan så har förvaltningen aviserat ändrade rutiner och regler kring arbetstid och annat. Vi får väl först höra vad chefen har att säga innan jag flippar helt men tydligen går det även här ut på att öka kontrollen av framförallt lärarnas arbetstid. Läraryrkets frihet har beskurits under åtminstone två decennier i ungefär samma takt som yrket har minskat i attraktionskraft och lönen halkat efter. För 30 år sedan fanns det två yrkesgrupper som hade mycket låga sjuktal. Det var lärare och bönder. Nu är det inte så längre. Båda grupperna rapporterar stress och dålig ”lönsamhet” samt högre sjuktal och olycksfrekvens. Hur blev det så? Ibland tror jag det bottnar i avundsjuka. Jag träffar fortfarande och ofta på uppfattningar att lärare tjänar bra och är lediga hela sommaren och att bönder tjänar bra och är lediga hela vintern. Om det någonsin var sant så är det definitivt inte det nu. Om trenden håller i sig så har vi snart en livsmedelsproduktion i klass med Nordkoreas och ett utbildningssystem i klass med Mexicos. Den svenska samhällsmodellen har byggt på att vi litar på varandra. Vi har betalat våra fakturor och gjort det vi skall göra utan att någon behövt hota med repressalier och kontroller. Det har bidragit till vår ekonomiska och administrativa effektivitet. Det har inte behövts så många kontrollanter och juridiska ombud och kontrollanter som kontrollerar kontrollanterna. Kunde det inte ha fått fortsätta så?
Jonas Niklasson (c) Nostalgisk i försommartid

/ Mien

Ta ett uppdrag för Klintehamn!

fredag, mars 9th, 2012

I onsdags var det en Svensson i Klinte som hade skrivit en insändare, du kan läsa den här,  http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7533267.

Hemmansägaren läste artikeln till morgonkaffet och började sedan sitta nere vid köksbordet och svära och dövla över mig, eller så kändes det i alla fall.

- Hörredu! sa jag. Istället för att sitta här och gapa så tycker jag att du går upp och skriver en replik till Svensson istället.

Hemmansägaren tittade på klockan som var rätt mycket men jag var påstridig och sa att han skulle hinna skriva av sig innan jobbet.

Här kommer hans svar som är publicerat i GT idag http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7538953:

Ta ett uppdrag för Klintehamn!

I onsdagens GT skriver Svensson i Klinte engagerat om Klintehamns framtid. Jag har hört det förut: att vi politiker har lämnat Klintehamn åt sitt öde. Svensson påtalar bristen på vägskyltar och färg på övergångställena. Som alternativ förklaring till dessa brister skulle jag vilja framkasta tanken att det är Klintehamnsborna själva som lämnat Klintehamn åt sitt öde. Hur menar jag? Jo! I mitt eget parti, Centern, har vi svårt att hitta Klintehamnsbor som är villiga att engagera sig politiskt. Jag tror på en höft att flera partier har den erfarenheten. Klintehamn är därför svagt representerat i nämnder och styrelser. Du själv, Svensson skulle kunna vara den Klintebo som satt i tekniska nämnden och påtalade bristen på färg i övergångsställena. Ofta är frågorna som behandlas i våra politiska nämnder inte mer högtravande än så! Det måste göras klart en gång för alla att det är på det här sättet det måste fungera. Det är gotlänningarna själva som har att se till att vårt gemensamma fungerar och vi gör det genom att engagera oss politiskt och våga ta uppdrag i nämnder. För att få det vardagliga arbetet att fungera så har vi anställt tjänstemän och annan personal men det är vi själva som betalar för det som måste vara ögon och öron ute i de gotländska buskarna och kvarteren. Såg i samma tidning att tex Socialdemokraterna Väster har årsmöte i Donnerska huset den 30:e mars klockan 19. Gå dit och framför era synpunkter och lämna förslag till förbättringar, kanske be om att bli medlem. Ta ett uppdrag! ”Politikerna” det är vi själva och inte några andra influgna tillfälliga gäster.
/ Jonas Niklasson, ordförande i Centerns södra krets

 

Jonas ledare i GT idag

torsdag, mars 1st, 2012

 Därför går vi upp varje morgon

Jag och min ekonomidirektör och tillika fru klev just ut från Landshypotekets kontor i Visby. Vi står i begrepp att utveckla verksamheten på gården och behöver en del kapital. Sådana där stora ekonomiska beslut kan tynga mitt sinne och jag var just en aning tyngd av stundens allvar när plötsligt ett bekant ansikte möter mig.

Vi hade inte setts på jag tror 15 år och jag var inte säker på om personen skulle känna igen mig. Sist vi sågs var han patient på psykiatriska kliniken och jag var en sommarjobbande sommarledig lärarstudent. Han kände igen mig och samtalet oss emellan tog genast fart. Vi pratade om alla galna utflykter jag drog med patienter och fast personal på. Bland annat har en kanotfärd med tältövernattning fastnat i bådas våra minnen. Den skrattade vi nu 15 år senare båda gott åt. Med viss övertalning lyckades jag få en mer erfaren skötare med mig och alla ungdomarna och deras mediciner till Lojstaträsken. Eftersom jag studerade botanik i terminerna drog vi också iväg till alla möjliga otillgängliga våtmarker och bak i bussen rabblade vi sedan latinska växtnamn så att Rolf och de andra i den fasta delen av personalen trodde att det snurrat till än värre för båda. Vid dåligt väder stannade vi inne, snodde ihop en smörgåstårta, för att sedan ägna resten av dagen åt att spela trivial pursuit.

Jag lärde mig fantastiskt mycket under mina somrar på psykiatriska kliniken som jag ännu har nytta och glädje av. Det är snart dags för Region Gotlands verksamheter att börja se sig om efter sommarvikarier. Jag hoppas verkligen att massor av sommarlediga studenter strömmar till de utlysta tjänsterna och att alla Lean- och kvalitetssäkringsprogram som kommit sedan min tid inte har tagit död på en lagom dos anarki i organisationen.

Min vän Simon Jessen brukar t ex berätta om när han som sommarvikarie i hemtjänsten fick för sig att ta med en klient på biltur i egen bil. Bilen var inte av senaste modell precis och tvärdog följaktligen mitt ute på den gotländska landsbygden. Det fanns ingen annan råd än att ta sig tillbaka bäst man kunde. Alltså liftar Simon och den gamla damen tillbaka! Tanten levde sedan gott på detta äventyr resten av sina dagar och hon berättade gärna om äventyret för alla som ville höra på.

Min pratstund med min gamla patient och kamrat gjorde mig varm i hela själen. Han berättade att han hade arbete och jobbade halvtid i en av Regionens verksamheter. Han såg ut att må ganska bra och var snyggt klädd och gick med rak rygg genom staden på väg till ett möte med sin kontaktperson som han haft sedan 15 år. Han berättade att han följer mig och min familjs galenskaper via Miens spalt i den andra tidningen och konstaterade att jag inte verkar ha bättrat mig.

Stärkt av mötet kunde jag med lätt sinne ta mig an ekonomidirektörens planer på att utvidga företaget. Arbetet som ligger framför mig känns lättare nu när jag så påtagligt fick njuta frukterna av annat både svårt och tungt arbete som ju faktiskt också hade varit vansinnigt roligt. Det föll också ner en pollett hos mig. Det är för sånt här vi går upp varje morgon och jag hoppas dagens ungdomar får samma möjlighet som jag fick en gång.

Den ljusnande framtid är vår

Jonas Niklasson (c)

Jonas ledare 2011-09-20

tisdag, september 20th, 2011

De senaste dagarna har det varit debatt om matematikundervisning på GT:s ledarsidor. Först ut var Malin Dahlström, själv lärare och S. Sedan spann Eva Bofride, C, vidare på den tråden. Idag på ledarplats ger Jonas damerna svar på tal. Läs Malin, Eva och Jonas  som jag publicerar här:

Malin Dahlström:

Kasta matteböckerna och räkna på verkligheten istället

Det är oftare formfrågor än kunskapsinnehållet och undervisningen som får ta plats när vi diskuterar skolan. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) försöker ofta förespegla att han sätter kunskaperna i centrum, men när jag hör honom prata eller lägga fram förslag har jag svårt att tro att han ens har satt sin fot i en svensk skola under de senaste tio åren. Det är lätt att vara utbildningsminister när man på allvar tror att några fler prov ska höja kunskapsnivån i skolan.
Provresultaten i fokus
Det som varit bra med den senaste omstruktureringen av skolan är att kunskapsinnehållet i kurserna har diskuterats, men det är formfrågorna som återigen fått ta fokus. När Björklund vill racka ned på den svenska skolan så tar han ofta fram matematikundervisningen.

Han menar att det som saknas på mattetimmarna är katederundervisning. Jag skulle säga att det är precis tvärtom. Det är för mycket katederundervisning i matematiken och undervisningsformen är alldeles för centraliserad.

Istället för att fokusera på vad matematikundervisningen ska fylla för funktion och vad det är för matematik som eleverna har nytta av i livet, så är det resultaten på de nationella proven som sätts i fokus. Traditionella matteprov säger väldigt lite om hur eleverna löser faktiska räkneproblem och hur de använder matematiken i vardagslivet.

Just detta uppmärksammades av Per Acke Orstadius (före detta lärare och lärarutbildare) på debattplats i Svenska Dagbladet i början av veckan. Alla behöver inte alla de komplicerade och abstrakta tal som dagens matteböcker innehåller. Men alla behöver kunna grundläggande matematik och alla elever behöver ha automatiserat vissa delar av matematiken.
De fyra räknesätten behövs
Att kunna de fyra räknesätten, procenträkning och multiplikation är grundläggande för att kunna klara av en vanlig dag. Men väldigt många elever har allt för ytliga kunskaper i grundläggande matematiken, de kan helt enkelt inte grunderna och har då ingen som helst möjlighet att förstå vad det är som hände när matematiken blir mer komplicerad och mer abstrakt.

Genom att sätta in matematiken i ett verkligt sammanhang och att lära sig att prata matematik så kommer man bra mycket längre än genom att räkna samma tal slags tal i en bok sida upp och sida ner (eller rättare sagt på en halvsida som det ofta är). Och sedan göra ett prov på kapitlet och därefter börja med nästa område. Goda grundkunskaper och mer verklighetsförankrad matematikundervisning kan också leda till ökat intresse för matematik, bättre resultat på högre matematikkurser och att trenden med sämre och sämre resultat på ingenjörsutbildningarnas diagnostiska matteprov ska kunna vända.
Räkna på riktigt
Jag önskar att Jan Björklund istället för att försöka klämma in alla i samma form och få alla att räkna samma tal på samma sätt skulle uppmana mattelärarna att kasta matteböckerna.

Låt eleverna möta verkliga problem i verkliga situationer och räkna på riktigt. Då skulle eleverna kunna lära sig räkna på riktigt och förstå varför goda matematikkunskaper behövs. Och det är inte för att Jan Björklund eller matteläraren säger det, det är för att vi varje dag, i så väl arbetslivet som privatlivet, ställs inför matematiska problem.

Eva Bofride:

Om olika kunskapers värde

Jag minns inte hur gammal jag var men jag minns hur jag följde en brittisk dramaserie på tv, byggd på suffragetternas kamp för rösträtt. Bilderna av plåtmojänger som tvingades in i deras munnar när de hungerstrejkade - för att tvinga i dem mat genom - sitter för evigt fast på min näthinna.

Kanske var det där som insikten grundades i mig om att människors lika värde inte alltid varit självklart och att jag redan då aktiverade mina “glasögon” som ser när orättvisor drabbar på grund av kön, klass, nationalitet, hudfärg eller ålder?

För mig handlar det i dag om att ge alla förutsättningar att leva sina bästa möjliga liv. Det innebär inte att alla ska ha samma förutsättningar i betydelsen likadana.

Jag tycker till exempel att det är provocerande att miljonärer får statligt bidrag för kostnaderna det innebär att ha barn. Här gäller ingalunda åt var och en efter behov.

Jag tycker likaså att de som tjänar mest ska betala mest i skatt. Precis så som det fungerar i dag.

På samma sätt tycker jag att i ett rättvist och solidariskt samhälle ska alla också bidra efter bästa förmåga. Inte bara om man har lust.

För mig är det självklart att man som medborgare också att har en skyldighet att hålla reda på hur vårt samhälle fungerar och på vilken grund vår demokrati vilar. Det är helt okej att kritisera beslut och hur samhället fungerar, men då gäller också skyldigheten att bilda sig en egen uppfattning grundad på fakta.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) presenterade nyligen en storsatsning på matematik i den svenska skolan. Detta på grund av att svenska elevers resultat i matematik har blivit sämre jämfört med andra länder.

Malin Dahlström (själv lärare) skrev mycket klokt om detta på Gotlands Folkblad i går.

Det kanske är kraven och proven som bör ändras istället?

I dagens samhälle är det inte, och har aldrig varit, avgörande att klara ut att ställa upp och räkna en ekvation.

Här stannar ofta debatten när man ifrågasätter matematikens mest teoretiska kärna. Man blir klassad som en flummig humanist som inte orkar lära sig matematikens logik.

Jag ifrågasätter inte vikten av att kunna grundläggande matematik. Man måste klara att räkna plus, minus, delat, gånger och procent och förstå vissa grundläggande matematiska sammanhang. Jag förstår också att värdet kan vara högre än att man har praktisk användning för sina kunskaper i vardagen.

Men när man väger olika värden av kunskap mot varandra tycker jag att det finns anledning att uppgradera annan kunskap hellre än den teoretiska matematiken.

För skickar vi ut eleverna i världen utan en gedigen grund i människors rättigheter och hur en demokrati fungerar (med både skyldigheter och rättigheter) får det drastiska och konkreta effekter.

För att inte tala om vikten av att satsa på ämnen som verkligen lär oss att förstå livet och logiska sammanhang: språket, konst, musik och teater.

När ser vi en miljardsatsning på dessa ämnen?

Och så idag på ledarplats, Jonas Niklasson:

Levandegör matematiken

För många år sedan när jag var ny som matematiklärare i Uppsala hade jag en elev vars föräldrar försökte övertyga mig om att dotterns matematiska utveckling mådde bäst av vardagsmatematik. Ekvationer betraktade föräldrarna som förlegat och repressivt.

Deras förslag var att vi räknade ihop bodnotor med Ikea-katalogen som grund. Väl hemma på Gotland konfronterades jag med en pappa som på ett föräldramöte högt inför alla hävdade att: “Det där med bråkräkning har jag aldrig förstått vad det ska vara bra för. Dom försökte lära mig det på Lövsta också men jag förstår det fortfarande inte.”

Jag tror att alla lärare och kanske speciellt mattelärare då och då står inför elever och föräldrar som ifrågasätter nyttan med det som man förväntas lära sig. På lärarhögskolan förbereddes vi något inför uppgiften att försvara våra ämnens legitimitet som det hette.

Matematik har nog i alla tider varit ifrågasatt. Det är nog en naturlig reaktion på att det faktiskt är ganska svårt att lära sig.

Som väl är stod jag emot föräldrarnas välmenta tips om Ikea-kataloger och att hoppa över bråkräkning. Jag är väl medveten om att få av oss i vardagen räknar speciellt mycket.

I vardagen kokar vi ägg till frukost, beger oss av till arbetet som vi efter några år klarar utan allt för vidlyftiga intellektuella ansträngningar. Kanske klarar vi oss egentligen utan det mesta vi lärt oss i skolan om vi bara ser till vardagen.

Men ändå är det ju inte så. När jag tar emot nya elever så har jag ingen möjlighet att veta något om hur deras vardag kommer att se ut. Inbillar jag mig att jag kan veta det så är det fördomar jag har.

För mig är mina elever alla sådana som har alla möjligheter framför sig. Mina elever ska fritt kunna välja utbildningar till ingenjörer, till sjuksköterskor, till ekonomer, till arkitekter eller agronomer eller vad det nu är.

Gemensamt för alla dessa utbildningar är att de kräver matematikkunskaper långt utöver vardagsmatematik. Jag kommer aldrig att gå med på att mina elever som företrädesvis kommer från arbetarhem och glesbygdsfamiljer utan akademisk bakgrund inte ska få tillträde till utbildningar som gör det möjligt för dem att ta arbeten som ger status, makt och pengar. Varför skulle jag gå med på att överlåta den högre matematiken och därmed högstatusjobben till ungdomar ur övre medelklass? Aldrig!

Vi som följde matematikläraren Stavros i SVT:s serie om 9A inspirerades och stärktes av att se en lärare som återerövrade klassrummet.

Framme vid katedern och på tavlan växte det fram spännande matematik. Han pratade matematik så att ungdomarna fick begrepp och äntligen kunde börja ställa de rätta frågorna istället för att bara ifrågasätta.

Den aktuella erfarenheten är att vi behöver fler lärare som faktiskt har något att komma med framme vid katedern, som kan berätta och förklara och levandegöra.

Vi behöver inte fler lärare som släpper eleverna fritt i biblioteket och på nätet för att “forska”.

Ex Cathedra

Jonas Niklasson = magister + (C)

Vill man inte så går det inte

tisdag, juni 28th, 2011

Jonas har en ledare i tidningen idag. Ni hittar den HÄR! eller läser här nedan.

Vill man inte så går det inte

Den senaste tiden har jag misströstat lite vad gäller politikens och det offentligas goda vilja. Verkar systemet för vårt bästa? Vilken människosyn präglar besluten? Jag kommer att ge några exempel.

På sista regionfullmäktige fick jag hoppa in som ersättare. En oerhört tajt budget som innebär besparingar i verksamheter som redan nu går på knäna avhandlades ganska snabbt. Däremot föregicks voteringen om parkeringsavgiften av en två timmar lång debatt. Frågan har en marginell betydelse för vår välfärd. När skall fullmäktige diskutera hur vi får världens eller åtminstone Sveriges bästa skola? När skall vi diskutera hur vi får den bästa offentliga maten? Hur blir vi en riktig ekokommun? Hur skapar vi ett bra företagsklimat? Det skulle vara intressant med lite brainstorming kring några frågor som faktiskt har större betydelse för Gotlands framtid än hur Tekniska förvaltningen skall hinna skylta om parkeringsautomaterna. Det är på tiden att några av oss andra som har barn i skolan, eller oroar oss för hur personalrekryteringen till åldringsvården kommer att se ut när vi själva blir gamla, gaddar ihop oss och tar över nästa fullmäktigemöte.

Jag kör ofta länsväg 148 norrut. Ni som kört samma väg har säkert noterat att vägområdet är breddat. Träd och gamla stängsel är avlägsnade. Sikten är förbättrad och avåkningsytorna betydligt säkrare än förut. Jag förmodar att Vägverket har statistik på hur många liv sådana här åtgärder sparar. Det praktiska genomförandet måste ha föregåtts av ett digert arbete att komma överens med alla markägare längs med vägen. För somliga var det stora mängder skog som skulle bort och stängsel som skulle ersättas. Det gick att träffa avtal med alla. Utom på ett ställe. I naturreservatet fick man tydligen inte avverka en enda pinne. Inte ens i vägkanten. Därför har Vägverket blivit nödgat att istället sätta upp ett skyddsräcke. Räcket skyddar mot avåkning men är inte speciellt behändigt vid snöröjning och läskigt för cyklister som riskerar att bli trängda. Vilka ovärderliga naturvärden skyddar man genom sådan envishet? Varför värderar man sex meter igenvuxen skog före människoliv?

Vill man inte så går det inte. Det var ingen hejd på vilken apokalyps som skulle drabba landet om vi på Gotland ställde oss positiva till utredarens förslag om gårdsförsäljning. Jag kom att minnas hur en klasskamrat på 80-talet, argumenterade för allt som skulle drabba oss om vi skulle tillåta reklam-tv. Jag tänkte då att det var så dumt att endast en politiker skulle kunna hitta på något sådant. Förra veckan fick jag höra att det fanns risk för att stora bryggerijättar som Carlsberg skulle dränka Stora torget i öl om vi skulle ställa oss positiva till ett begränsat köp efter guidad tur på vingården. Från samma skoltid hittade jag en marginalanteckning som jag själv gjort i en bok: ”Den största insatsen som den medeltida feodala makten gjorde var att förfalla och på så sätt bli oförmögen att bromsa utvecklingen som politisk makt annars gör”. Ganska tokliberalt men det ligger ändå något i det. Den goda viljan saknas. Dom har vallat fel. Det är tvärstopp. Förfallet blir vår olycka och vår räddning.

In vino veritas Jonas Niklasson (c)

Obamas och min fröken

tisdag, april 26th, 2011

Här kommer Jonas senaste krönika som var publicerad i GT på ledarplats idag. Klicka HÄR eller läs den här på bloggen:

Barack Obama och jag har haft samma fröken. Nej inte riktigt men efter ha blivit vald till president intervjuande radion en kvinna som undervisat honom. Kvinnan hette Martha Nussbaum. Som professor vid University of Chicago hade hon undervisat unge Obama. Jag lyssnade intresserat och tyckte mig känna igen rösten och de tankar hon framförde. Så kom jag på att Martha ju hade varit gästföreläsare på filosofen i Uppsala. Mitt huvudämne där var politisk teori och det är inom det området som Martha också jobbar. Martha Nussbaum tillsammans med Amartya Sen är huvudarkitekterna till det filosofiska och ekonomiska synsättet som kallas Capability approach. Länge var BNP och BNP per capita det förhärskande sättet att mäta och jämföra välfärd länder och regioner emellan. Pengar är viktigt för människors välfärd men pengar kan ju vara väldigt ojämnt fördelade och därtill användas till saker som inte höjer levnadsstandarden för flertalet. Därför har man länge tyckt att BNP som mått på hur bra det går för ett folk är lite grovt och ibland missvisande. Eller som Miens farfar Reinhold brukade säga: Det finns massor med pengar, det är bara det att de finns inte här, hos oss, just nu. Nussbaum och Sen har utvecklat human development index (HDI) som även tar med annat, hur resurser som gymnasieutbildning och sjukvård är fördelat.

Huvuddragen i Marthas tankar är en kritik och fördjupning av liberalismen. Klassisk liberalism har fått kritik för att se på människan som enbart en enskild individ som söker sin egen lycka med den enda restriktionen att den egna friheten inte skall inskränka någon annans frihet. Klassisk liberalism i Benthams tappning kan sägas betrakta samhället från bergets topp. Man har bra utsikt och besväras inte av detaljer i de enskilda människornas liv där nere men luften där uppe är tunn att andas och det är ganska ensamt. Martha går ner i byn och samtalar med en kvinna, Vasanti, som nyss lämnat sin försupna man. Vasanti har flyttat tillbaka till sin familj som egentligen inte kan försörja henne. Hon kan inte läsa och hon har inga yrkeskunskaper och inga pengar. Men visst har hon förmågor, visst är hon duglig, visst kan hon bli skicklig på något. Hon har naturligtvis capabilities, det gäller bara att en rad viktiga samhälleliga funktioner finns så de kan blomma ut. Grundtesen i Marthas tankar om utveckling är: Vad är möjligt för varje enskild individ att göra och att bli? Verklig frihet för Vasanti är friheter som hon verkligen kan välja utan att vara beroende av sina bröders välvilja och begränsad i sin bristande läskunnighet. Verklig frihet är att ha de egna, inre förmågorna, att se möjligheterna och att verkligheten runt om ger möjligheterna utan att begränsa för att man är kvinna, för ung, för gammal, för utländsk eller något annat ovidkommande. Eller som i psalm 289, Guds kärlek är som stranden: Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.

Tankar från Havdhem kyrka påskafton 2011

Jonas Niklasson (c)