Archive for november, 2007

Varför?

mndag, november 19th, 2007

Varje gång jag ska stänga bakluckan på min bil sticker ett barn in huvudet under luckan så jag är nära att knocka det. Varför gör barn så? Varför får de, just i stängningsögonblicket, för sig att de ska hämta ut nåt från skuffen? Och varför kan barn inte fatta att de skulle vara mindre morgontrötta om de gick och lade sig någon gång på kvällen? Nu ska jag börja gå runt och säga till barnen att det är dags att gå i säng. Neeeej, kommer tioåriga dottern att skrika, hon sitter ute i lammhuset och gosar med sitt lilla lamm och vill göra så ett par timmar till. Neeej, kommer nioårige sonen att skrika, han sitter fastklistrad vid ett avsnitt av the Simpson´s vid TV:n och vill göra så hela natten. Och imorgon bitti när jag väcker barnen vid halvsjutiden så kommer båda att skrika: Neeeej! För treåringens del spelar det ingen roll om han är utvilad eller trött, han skriker Neeej så fort han får syn på mig, innan han ens vet vad det är fråga om.

Bo Kasper och Petter

sndag, november 18th, 2007

Igår var det Hasselas 25-årsfirande på Wisby Strand. God mat, mycket mingel och härlig latinomusik. H och jag var där med fem barn, tre egna och två lånebarn. Allt gick bra tills vi skulle gå in i stora salen och njuta av Bo Kaspers Orkester. Vår treåring blev helt galen där inne. Klättrade runt under bänkraderna och for som en stolle i mörkret. Sorebrorsan hade tagit av sig skorna så dem fick han tag i och slängde in under läktarna. Vi kravlade sen runt, hela familjen, i mörkret och letade efter skorna. Ursäktade oss medan vi kröp under bänkraderna. Då fick H nog och åkte hem ned den lille. Jag satt kvar och kunde njuta av de sista låtarna. Sedan var det Petters tur. Den medelålders publiken fick bråttom därifrån och ersattes av studsande tonåringar.  En kvinna bredvid mig suckade och sa att nu hade skräpet börjat, Bo Kaspers det är kvalitet det! Hon hade säkert rätt men jisses vad kul det är att se på hip-hop! Det var full fart redan från början på Petter och hans gäng. De såg ut som hoppande smurfar i sina luvjackor. Jag var tvungen att stå kvar och rycktes med i tempot. Hyttade med armarna och nävarna så där som man skulle. Vilket ös! Sonen stod längst fram framför scenen med armarna rakt upp i luften och skrek av förtjusning, han var alldeles hes efteråt. Och lycklig över att ha fått Petters autograf. 

Mien

Det var nåt med tre

fredag, november 16th, 2007

Hägsarve 071116  Kl o6:35

Det var nåt med tre. Veronica sa att jag behövde skriva tre inlägg efter det att jag reggat mig på bloggportalen. Efter tre så skulle…då händer det att…nej jag minns inte. Jag har gjort anteckningar men jag minns inte dem heller. Jag får väl med spänning vänta och se vad som kommer att hända. Kanske har jag vunnit nya sängar när jag kommer hem? Det skulle vi behöva. Eller en resa till Mallorca? Eller, en alldeles egen, bärbar dator? Det var nåt i alla fall.

H är ute och jobbar redan. Fodrar lamm. Jag ska väcka alla barn. Och sedan ska de hitta alla sina kläder och grejer. Och det brukar de inte göra. Och då skriker de på mig. Treåringen skriker värst. Han har varit upprörd en längre tid över att han bara har udda strumpor i sin låda. Jag har fått övertala honom varje morgon att man visst kan ha en blå bamsestrumpa och en röd pokémonstrumpa? Efter en del skrik från både honom och mig så går det. Igår morse däremot var han så nöjd så nöjd. Han tittade på sina fötter och på strumporna som satt där och så tittade han på mig. Med ett stort leende sa han: - Mamma, det är samma! Det är samma strumpor! Shit vad jag kände mig dålig då.

För att det här morgonen inte ska sluta i kaos måsta jag nog sluta nu.

Mien 

En egen stund

torsdag, november 15th, 2007

Fick en liten, egen stund då Hemmansägaren (H) tog med sig alla tre barnen på friidrottsträning. Vi bestämde att jag skulle vara hemma och köra in ved och elda, leta efter och eventuellt lasta mina dubbdäck, ta hand om tvätten, fodra hästarna, fodra lammen, laga mat och betala räkningar. Jag tänkte att jag skulle börja med räkningarna och när man nu ändå sitter vid datorn så kan man ju lika gärna fixa med lite annat också…På lördag ska vi på Hasselas 25-årsjubileum på Wisby Strand med alla barnen och se Bo Kaspers och Petter. Det ska bli kul. Vår treåring ser mycket fram emot evenemanget och funderar mycket kring det. Imorse frågade han förtjust: -Mamma, Petter, rapar (svenskt uttal) han verkligen? Så besviken du kommer att bli på lördag tänkte jag då. Kanske föreställer treåringen sig att det kommer att bli som när Robert Ashberg för länge sedan hade en pruttoman i sitt TV-program. Det var en man som låg med ändan i vädret på ett bord och pruttade oavbrutet. Rätt kul faktiskt. Men Petters rapshow på Wisby Strand blir nog inte lika spektakulär, eller?

Mien

Pinga

onsdag, november 14th, 2007

Inatt har jag vaknat flera gånger av att det blivit strömavbrott, det händer nåt med torktumlaren då, den börjar pipa som en väckarklocka ungefär. Och så är det massor med blötsnö. Jag tror det bara är barn som tycker det är kul. Barn oroar sig sällan över väglaget och över hur man ska få bilen att orka komma över vallen som snöplogen lagt upp i infarten. Igår kväll var jag och fick lite hjälp med det här med bloggning hos min bloggmaster Veronica. Hon är verkligen duktig. Jag fick lära mig att Pinga inte bara är lerpingvinen Pingus lillasyster utan även något man kan göra med sin blogg. Jag hoppas jag pingar nu i och med det här inlägget. Nu väntar kaffe, tidning och morgontrötta barn.

Mien

Lite beröm från Ingvar…

mndag, november 12th, 2007

Barlingbo måndag morgon

Hej novellförfattaren

I lördags skulle vi upp till huvudkommunen och fira barnbarnets 1-årsdag. Tidig och blåsig morgon och tidningen åkte ner i väskan. Chock är väl att ta till, men lite omtumlande var det nog att läsa Ditt Mejl på båten eftersom vi alltid åker buss till Centralen. Snacka om att dikt och verklighet blir ett.

Uppresan gick som på räls. Men hemresan började med att endast en till fick plats på buss när vi stod i tur. Ny buss anlände. Kön vände och vi blev sist. När vi kom fram var även den full. Ännu en buss skulle komma “om en stund”. “Stunden” blev lång i kylan. Men den kom och alla kom med.

Ville bara säga detta, plus att Du skriver SÅ BRA att en annan bara vill gå och gömma sig.
Ingvar a.

Lördag på Bokia

sndag, november 11th, 2007

Typiskt min otur, när jag kommer till stan så är det ruskväder. Storm och blötsnö. Affärernas markiser smattrar i blåsten och inte en handlande kotte syns till på Adeslgatan. Men, men. Inne på Bokia är det varmt och Roland bjuder på kaffe och macka. Och sen sätter jag mig vid signeringsbordet. Det är mycket ensamt att sitta vid ett signeringsbord. Ensaaaamt!

Jag försöker se glad ut och heja på kunder som kommer in. De kommer artigt fram till mitt bord och jag frågar om de brukar läsa Mejl från gården. Det brukar de inte. -Vad är det? frågar de och går vidare in i butiken för att köpa en korsordspenna eller så. Då kommer faster Awen in. Skönt! Hon vill kolla att jag ser fin ut där vid bordet. Hon är rätt nöjd, förutom att jag har läppstift på tänderna, det får jag ta bort. Sedan kommer Per Ahlén (f.d. Larsson), min kusin med kusinen, och berättar om en resa till Las Vegas. Det är trevligt! Äntligen lite glamour och berömmelse, även om inte jag är involverad.

Då gör en tant i basker entré. Hon vill typ bara prata lite, Mejl från gården läser hon på jobbet så hon verkar inte ha nåt behov av att ha dem i en samling. Men jag förstår att hon gillar mig och det känns bra. Tanten funderar på att gå på Arkivens dag på Visborgsgatan respektive Hästgatan. Jag säger att det vill jag också. Jag berättar att jag läst i GA att man kan få ta del av Torsten Gisslestams betyg i en av utställningarna. Då blir tanten eld och lågor, Torsten Gisslestams betyg är verkligen något som intresserar säger hon och försvinner i en blinkning. Ensam sitter jag kvar vid bordet. Roland kommer och fyller på kaffe.

Då kommer en pigg liten tant in genom dörren. Hon kliver direkt fram till mitt bord så jag hinner tänka att här ska säljas böcker! Men det är bara en kort stund jag tänker så. -Är den här boken ekologisk? frågar tanten. Nja, börjar jag stamma, det där med boktryckeri är väl inte så värst ekologiskt? Men så kommer jag på att lammet på framsidan, Bengt, nog är rätt ekologiskt. Hemmansägaren brukar iallafall säga att våra lamm är vegetariska för de äter bara gräs, men vegetarisk är kanske inte samma som ekologisk? Tanten verkar inte bry sig så värst mycket för hon har tankarna på annat håll, om jordens undergång och sånt. Och sedan är hon väldans bekymrad över att det inte går att få tag på Labans ekologiska, osötade dinkellimpa någonstans, hon har varit både i Hemse, Roma och nu i stan utan resultat. Kanske ska hon ta en sväng upp på norr också för att kolla. Sedan ger hon sig iväg och jag sitter kvar och har lite dåligt samvete när jag kommer på att Bengt då rakt inte är ekologisk. Han är ju ett napplamm, uppfödd på fabrikstillverkad lammvälling, säkert fullt av konserveringsmedel och tillsatser. Finns det överhuvudtaget ekologisk lammvälling eller är det mest ekologiskt att slå ihjäl små föräldralösa lamm? Nej, Bengt är nog ett konventionellt uppfött lamm. Och konfessionellt, det är Gud som styr vilka lamm man får säger Hemmansägaren och välsignar alla små napplamm. Gud välsigne, men så många böcker blir inte sålda.

Och sen kommer en kvinna som heter Gullan som jag har en trevlig pratstund med (medan jag hjälper hennes man att ordna en julklapp till henne…). Gullan föreslår att jag ska ha en färist in till huset så att jag kan få ett stopp på trafiken av lamm in i vårt vardagsrum. Jättebra idé, varför har jag inte tänkt på det själv?

Och sen kommer Tina. Och så kommer Irén och vi tittar i  Nordqvists nya bok och konstaterar att kor som dricker burköl verkligen är humor.

Och så är det dags att åka hem. Kanske blir man inte så rik på bokförsäljning men man blir ju rik på annat, möten med människor till exempel tänker jag medan jag låter bilen köra sig själv hem på fartkontrollen. I Västergarn ringer Bison. Han vill kolla hur det gått. Han tröstar mig lite och berättar att Gotlandspress precis missuppfattat färgen på hans bok. I alla annonser ser den skithuspappersfärgad ut. -Men den är ju faktiskt blå, säger kan förnärmat. Vi skrattar och klurar på om vi ska stå tillsammans på Bokia nästa gång, då behöver man inte känna sig så ensam och dum. I eventuell avsaknad av kunder kan vi ju surra med varann och se riktigt upptagna ut när vi pratar om gravade laxar och lamm.

Vi hörs snart!

Mien 

Förköpt bussbiljett

sndag, november 11th, 2007

Den varma luften hänger tung av matos, jag får ta sats för att orka andas in. Människor kommer från alla håll i fartyget, ljudlöst drar de sina resväskor över heltäckningsmattorna och samlas, tätt, tätt intill varandra framför den stängda dörren. Det enda som hörs i den stora folksamlingen är ett lågmält mummel, ingen orkar prata högt, alla är koncentrerade på att komma först. Även jag står och tränger mig, trycker på andra och hoppas att jag ska komma före. Trots värmen och rödsvettiga ansikten sätts mössor på, jackor och kappor dras åt. Under spänd tystnad gör sig alla redo inför det som komma ska.  Så händer nåt. Det rasslar till i dörren och man skymtar landgången. Alla far framåt i en jätteknuff och det tar stopp i öppningen när ben och resväskor ska ut samtidigt. Men så lyckas någon dra sig loss, trycket lättar lite och fartyget börjar tömmas på människor. Likt lamm i en vilsen lammflock jagar vi sen varandra nedför landgången. Jag springer förbi en kvinna med ett barn som trilskas och en man som har svårt att gå får ta ett steg åt sidan när jag kommer dundrande, för varje person man passerar ökar chanserna till en plats i bussen in till Cityterminalen och jag känner mig nöjd. En tant som kör sitt bagage i en gammal, trasig barnvagn har vält med hela ekipaget och kassar och påsar och tant ligger på landgångsgolvet i en enda röra. Några medlidsamma stannar och försöker ställa allt till rätta. Jag suckar, hoppar över hindret och fortsätter jakten. Jag kastar mig ner för trapporna istället för att ta rulltrappan, de som står där och myser fattar ju ingenting. Sista trappsteget ut på trottoaren håller på att bli mitt fall, träet svajar konstigt och får mig att nästan ramla men jag lyckas snubbla ut på fast mark.   Där står flera bussar och väntar. Köerna ringlar sig redan långa framför dem, hur kunde det ske? Jag som var så snabb. –        Var är bagaget? skriker någon. Bagagevagnarna personalen i Visby pratade om finns ingenstans. Jag tittar mig omkring och får syn på en av ledartackorna som springer nerför en backe. Vi andra följer efter. Därnere finns vagnarna. Medan jag letar efter mitt bagage i skumrasket känner jag mig lite lurad. Man blev uppmanad av besättningen att lämna in väskan i Visby men om jag gjort som en del andra, tagit med den ombord ändå, hade jag suttit på en buss nu.–        Det var för jävligt! klagar en man bredvid mig medan han letar.En kvinna lägger sin hand på min arm och frågar om jag kan hjälpa henne. Handen stillar mig, jag kommer till sans och slutar rycka, slita och stressa. Vi hittar hennes väska och jag bär den åt henne medan hon kämpar sig uppför backen med sina kryckkäppar.    Bussarna är nu nästan fulla. För en plats måste man först köa baktill på bussen för att lämna in väskan, sedan ställa sig i kö där fram. Det är svårt att uppskatta om det är någon idé att lämna in väskan, kanske får man ingen sittplats. Jag ställer mig lite vid sidan om och avvaktar, osäker på hur jag ska göra med min hockeybag som är full med lammskinn och böcker, jag vill ogärna lämna den ifrån mig. En kvinna som lämnat in väskan får höra att bussen är full när hon kommer fram till chauffören: -         Du får prova med någon av de andra bussarna, säger han.-         Men väskan då? undrar kvinnan.-         Så här blir det ibland. Du får leta efter den på Cityterminalen.Och så åker han iväg medan tanten kämpar mot tårarna. –        Det var för jävligt! säger mannen som nu äntligen hittat sin väska och kommit upp för backen igen.   När sista bussen gått är vi ett 20-tal resenärer kvar på den blåsiga trottoaren i Nynäshamn. Jag är glad över att jag inte har barnen med mig och jag är glad över att vi har blivit lovade taxi in till Stockholm. Men nästa gång tar jag bilen tänker jag medan jag kramar min förköpta bussbiljett i handen.-         Det var för jävligt, säger mannen bredvid mig.   Mien Niklasson, Hablingbohagsarve@telia.com          

Skrivarkurs

sndag, november 11th, 2007

Jag ska på skrivarkurs i Stockholm. Eller, jag har blivit skickad av min mor och mina systrar, det är den perfekta 40-årspresenten. Det är svårt att hitta på presenter till mig eftersom jag tillhör den otacksamma typen. Jag önskar mig inte fler saker utan färre, och det är ju en önskan som kan vara svår att uppfylla för en utomstående. Jag är heller inte typen som blir lycklig över ett presentkort på ett lyxigt spa där man ska bli masserad och omhändertagen. Blotta tanken på att behöva gå runt i baddräkt och försöka njuta gör att jag känner mig ytterst otacksam.   

 

Men nu är jag på väg. Kurslokalen ligger i ett gammalt hus vid Observatorielunden. Lönnlöven lyser vänligt mot mig och på tal om vänlig, var det inte här som Astrid Lindgren bodde? Visst var det här som hon i 40-årsåldern började skriva sina 60 böcker någonting? Eller var det i Tegnérlunden? Skit vart, jag känner hur inspirationen fyller mig och i ryggsäcken ligger ett utkast till en novell som man ska lämna till läraren första dagen, detta kommer att gå bra!

 

Vi är visst många som ska gå skrivkurs. Hela vestibulen är full med hundratals kvinnor och eventuellt någon man. De har stora glasögon, blanka knästövlar och portfölj. När de öppnar portföljerna fiskar de upp tjocka luntor som de skrivit. Hur kan man skriva så mycket? Jag låter mitt lilla utkast ligga kvar i ryggsäcken. Nu ropar någon: Kriminalroman, alla som ska gå Kriminalroman ska komma med här! Nästan alla följer efter en grå, liten man i kostym och kvar i vestibulen blir ett tjugotal personer. Nästa upprop är: Mitt liv! Alla som ska skriva sin biografi reser sig och försvinner. Nu är det bara jag och någon till kvar som ska skriva novell, det verkar vara ett smalt ämne. Sen är det vår tur.

 

– För mig är ni alla författare, säger novelläraren och drar i sitt pärlhalsband samtidigt som hon tittar ut över vår klass som består av fyra personer. Jag vill inte veta om ni är direktörer eller prostituerade, det enda viktiga för mig är ert förhållande till text, fortsätter hon.

Jag tror det var precis här som något började gå snett, när hon sa det där om förhållande. Istället för att lyssna på lärarens fortsatta instruktioner börjar jag fantisera om kurskamraternas liv. Jag studerar dem noga och försöker lista ut vad det är för hemligheter de döljer. Det är otroligt spännande, jag kan knappt slita mig. Men oj! Nu ska man visst skriva någonting! Alla tar fram sina medhavda skrivböcker och börjar raspa med pennorna. Jag har missat det där med skrivbok. Förtvivlat börjar jag leta runt i ryggsäcken efter nåt gammalt kvitto eller så som man kan skriva på. Hittar ingenting. Då ler jag stort, reser mig från stolen och går bort i hörnet där det står en skrivare. Jag pillrar upp pappersmagasinet och rafsar åt mig några ark. Och sedan är jag igång! Jag har ingen aning om vad man ska göra men jag försöker skriva något novellaktigt.

 

        Då var tiden ute! säger läraren. Få se nu vilka känslor ni valt att förmedla. Lennart, du är först ut idag med att läsa din text högt.

Jaha, och så börjar karl´n läsa upp en ingående beskrivning av ett… när två stycken…hur ska man säga…samlag! Även om det är en bra text så är det ju hur pinsamt som helst! Och till råga på allt vänder sig läraren sedan till mig och vill att jag ska reflektera över vad vi hört! Jag känner hur svetten bryter ut och efter mycket stammande är det enda jag kan komma på att säga: Intressant!

 

 Intressant! Hallå, jag vill skrika att jag bara kan skriva om lamm och barn och om det ska vara på det här viset så går jag hellre runt i baddräkt, eller bikini för den delen, på ett spa! Men jag är inte otacksam. Jag gick till kursen nästa dag också och jag har lämnat in mitt utkast. Nu tar jag en paus från novellandet några veckor. I helgen ska grannarna lära mig blogga, det verkar mer okomplicerat.

 

Mien Niklasson, Hablingbo

   

     

40-årsfirande

sndag, november 11th, 2007

Hej!

Veronica, min webbmaster, säger att jag måste försöka få trafik till min blogg och att jag ska publicera mina mejl här. Därför kommer jag nu att lägga in de senaste. Vi börjar med…

40-årsfirande

Mejl från gården

  

Jag fyllde 40 den här sommaren. Det är väl inget konstigt med det, som vilken annan födelsedag som helst. Absolut ingenting att oroa sig för. Visst har man hört talas om 40-årskriser och så men jag lider inte alls av det, mitt liv krisar lite nu och då hela tiden, ett jämnt krisande helt enkelt, nej jag behöver inte vara orolig. Jag är lugn inför det som komma ska.

 

Ännu lugnare känner jag mig då Hemmansägaren och jag bestämmer oss för att hoppa över det där med kalas. Så skönt att slippa stressa med det och satsa tiden på att göra klart boken jag håller på med istället. Man vet ju också hur det är att ha stor fest i bygdegården. Man blir ju helt utsjasad och hinner inte prata och hälsa på alla för man ska bara cykla hem efter nya glödlampor till toan hela tiden, trolla fram godispåsar till ledsna barn som tappat bort sina och meka med diskmaskinen som bestämt sig för att krångla just denna kväll. Nej, jag sätter in en annons i tidningen och undanber mig all uppvaktning och känner mig som en trygg 40-åring…

 

… i ungefär en halv dag. Sedan börjar jag fundera på om jag ändå inte ska ha en liten fest för våra föräldrar och syskon med familjer. Det kan man väl ha fastän man undanbett sig?  Få se nu. Vi blir, med gamla mormor, femton vuxna och fjorton barn. Och så svågerns mamma som är på besök. Trettio personer alltså. Lite för många för att få plats i vårt vardagsrum kanske. Men man kan ju vara ute. Fast det har ju regnat hela sommaren. Det får bli partytält, största storleken. Okej, det blåser rätt rejält i vår trädgård men Hemmansägaren kan säkert surra fast tältet i nåt träd, göra en smart lösning med traktorskopan eller så.

 

Och så fattas det bord, stolar, tallrikar och bestick. Men det kan man låna från bygdegården och köra hit på Hemmansägarens pick-up. Och ska man ändå ut och köra så kan man ju ta några fler bord och stolar och bjuda alla fastrar, kusiner, grannar och kanske några kompisar också. Eller, det kanske är lättare att köra hit hela bygdegården?

 

Jag kommer inte till sans förrän Hemmansägaren, med bestämd min, säger att jag nog kommer att bli den första i världshistorien att sätta in en dementi på tidningarnas familjesida: JAG HAR ÅNGRAT MIG! Mien Niklasson, Hablingbo.

 

Det blev ingen andra annons och inget vindpinat partytält utan en alldeles fantastisk födelsedag, bara med min lilla familj, och jag ångrade mig inte! Vi gick ut och åt på restaurang och allt var fridfullt och skönt. Utom kanske under den halvtimmen, mitt i varmrätten ungefär, då jag inte visste var nioårige sonen befann sig. Han hade klättrat upp på klipporna vid Hoburgen och försvunnit och jag trodde självklart att han ramlat ner nånstans så jag var tvungen att ge mig ut och leta och klättra jag också. Och sedan så hittade treåringen en övergiven grill och började smeta ner sig med kol. Och när han var klar med det kastade han grillkol på sina syskon. Men annars var det trevligt. Riktigt trevligt.

 

Mien Niklasson, Hablingbo

hagsarve@telia.com