Mejl från Gården

Det är mycket barn och barn och svinkoppor och barn pÃ¥ min blogg sÃ¥ nu har jag bestämt mig för att skriva om vuxensaker….det lät nästan lite dumt…I alla fall sÃ¥ läser jag just nu en bok som jag tycker väldigt mycket om, en kärlekshistoria som bÃ¥de är rolig och sorglig. Boken heter Kicki och Lase och är skriven av Peter KihlgÃ¥rd. Jag fick den av Roland pÃ¥ Bokia när jag satt där och signerade Mejl frÃ¥n gÃ¥rden före jul, han trodde jag skulle gilla den, sa han. Och det var mitt i prick! Jag kan inte slita mig! Jag älskar dialogen, sÃ¥ tydlig och annorlunda. Själv avskyr jag att skriva dialog, det är verkligen nÃ¥t jag behöver träna pÃ¥. Det är hopplöst svÃ¥rt att fÃ¥ till det sÃ¥ det blir naturligt. Men KihlgÃ¥rd kan!

Imorse, när jag som vanligt satt och browsade DN medan jag väntade på att kaffet skulle bli klart, fick jag syn på följande artikel på kultursidorna och då kände jag mig, för en halv sekund, lite intellektuell. Detta var innan H och jag varit ute och fodrat lammen i morgonmörkret. Läs artikeln här:

 http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=716204 .

 Det är så sällan man får tillfälle att ägna sig åt bokliga saker. All tid går åt till  det praktiska, som att beställa gasbrandsvaccin, Heptavac, till tackorna. Gasbrand hos lamm är inte just något ämne de tar upp på DN kultur. 

Mien

som förresten hälsar till Kicki och Lasse i Grötlingbo! Inte samma par som i boken!

Så dök den upp, huvudfotingen, bara sådär en dag. Man vet aldrig när de ska komma och jag vet att de här typerna är ganska luriga, rätt som det är är de borta och har ersatts av mer människoliknande figurer. Och då kommer de aldrig mer tillbaka! Huvudfotingar är antingen glada eller arga, den här är arg.  De är sällan involverade i nån aktivitet utan stirrar ilsket rakt framåt. Även om de är lite puttriga så älskar jag dem!

Mien

Svinkopporna gav sig inte så då fick vårdcentralen göra det, vi fick penicillin. Treåringens rygg börjar torka ut, skönt. Och inga nya koppor sen behandlingen startade. Här sopar han syrrans häst, Olivia V.

Mien

 Femtio till sextio besök på Miens blogg om dagen, det är ju helt fantastiskt! Eller? Läste Martina Haags blogg idag, den är lite svår att komma in på, det är typ kö, för hon har TIOTUSEN besök om dagen. Jag har en bit kvar dit. Kanske kan jag skylla på att hon bor i Stockholm. Det är lite svårare att nå ut härifrån Sudret.

När, eller om jag får pengar måste jag köpa en digitalkamera men som ni kanske ser så  har svinkopporna blivit flera, även om vissa också börjar torka ihop. Svinkoppor, eller impetigo, orsakas när bakterier, stafylokocker eller streptokocker, kommer in i ett litet sår, kan vara mikroskopiskt litet. Eftersom små barn oftast inte begriper det där med handhygien så bra sprids svinkoppor lätt på dagis. Jag har också sett flera exempel på jobbet, tonåringar som får koppor i acnehy, de frodas och sprids i finnarna, det ser inte trevligt ut kan jag säga.

Jag tror att det enklaste sättet att få bort svinkoppor är en rejäl penicillinkur med det vill de inte ge på vårdcentralen, ni vet resistens och så. De förordar att man ska blöta upp utslagen, få bort sårskorporna och sedan smörja microcidsalva med 1 % väteperoxid i såren. Inte helt smärtfri behandling.

Svinkoppor lär börja i ansiktet. Det har de aldrig gjort på mina barn. Mellansonen fick en hel fot infekterad, nagelband och allt. Foten var som ett sår. Lillsonen har nu kopporna på ryggen. För mer info kan man kolla  http://www.svinkoppor.nu/sjukvard/default.aspx  Jag kan också berätta att sist vi hade svinkoppor fick jag halsfluss och blev jättedålig. Det ska tydligen orsakas av samma bakterier.

Kvasidoktor Mien

som är lite ledsen ikväll, grannarna har varit tvugna att ta bort sin gamla västgötaspets, hon blev fjorton år.

Jag insåg det först igår men det är helt sant, här ser ni Mejl från gården fast på engelska. Marge, alias Mien, vi har så mycket gemensamt så det inte är klokt. Varför har jag inte tänkt på det förut?

Mien Marge Niklasson Simpson

Ni som har tyckt att mina kompostbilder varit äckliga ska vara glada över att den här bilden är suddig. Det här är svinkoppor och det är riktigt äckligt! Eller impetigo tror jag också det heter. Vår treåring har fått eländet på dagis och nu sprids utslagen över hans lilla kropp. Kliar gör de också. Läkaren på vårdcentralen ordinerade smörjning med receptfri microcidsalva idag. Det är bara det att vi redan påbörjat den behandlingen själva för tre dagar sedan och det hjälper inte. Vår äldre son hade också svinkoppor när han gick på dagis och de försvann inte förrän han fick penicillin. På dagis är de livrädda för svinkoppsepidemier så där är vi portförbjudna. Microcid, hahahahaha, H och jag får turas om att VABBA fram till påsk antar jag.

Mien

Förra året,vid den här tiden, var jag helt hooked on Fuglesang. Det första jag gjorde varje morgon när jag vaknat, och väntade på att duschen skulle bli varm, var att logga in på NASAS hemsida. Jag ville veta hur det gått för Christer, hur han klarat nattens äventyr. Det kändes som att Christer och jag, vi kände varandra. Han kavade runt sin rymdfarkost medan jag satt hemma vid Hägsarve i Hablingbo och hejade på. I år har jag haft Martina Haag, jag har följt hennes födslovåndor på hennes blogg. Varje morgon, medan jag väntat på duschen, har jag loggat in. Och nu är det över. Christer har landat och Martina har fått en dotter. Vad ska jag nu logga in på? Vad är viktigt nu? Hjälp mig!

Mien 

Vart tog stormen vägen? SMHI varnade och varnade och man skulle ta in trädgårdsmöbler och tält (?) och säkra sina plåttak. Jag tog in alla djur, spärrade in lammen och hästarna och tog bort en presenning från storgården. Klev upp fem i morse och tappade upp vatten i olika kärl om utifall att det skulle bli strömavbrott. Visst har det blåst lite men solen har lyst nästan hela dagen och i trädgården slog vintergäcken ut.

Mien

Jag är väl kanske inte någon fullfjädrad bildredigerare ännu men jag lär mig. Det är så fantastiskt att man kan ta bilder med sin lilla mobil som man sedan lägger ut här. Det är lätt som en plätt när man kan det! Men så är det ju med det mesta. Detta är kanske en något olycklig vinkel att fotografera ett barn i. Huvudet blir jättestort och fötterna pyttesmå. Som en Bratzdocka ungefär.

Mien

Okej, okej, sista gången jag snackar återvinning. Men kycklingben då? Vad gör man med dem? I hushållskomposten kan de inte vara. I trädgårdskomposten blir de snabbt uppgrävda av lilla vita knähunden som äter upp dem. Och sedan kan inte jag sova på hela natten för jag ligger och oroar mig över att de vassa benen ska ta hål på hundens tarmar och att hon ska dö en plågsam död. Ska ben vara i de brännbara soporna? Är ben brännbara?

Mien