jättebra föreläsning i Visby. Lisbet Pipping, lägg hennes namn pÃ¥ minnet. Stack lite tidigt, napplamm, körde dotter och häst till lektion. Salamandrar i ett akvarie (?) i fönstret i vardagsrummet, H.s elever har fÃ¥ngat. Nu till klinte….
Mien
Nu borde jag väl skriva att dagens ADHD-föreläsning var jätteintressant, det var den säkert. Jag borde skämmas men jag somnade där inne i mörkret pÃ¥ Borgen. Sov jättedÃ¥ligt i nättres för jag var rädd att försova mig. Lilleman kissade i säng (har typ aldrig hänt förut men han är ännu inte frisk…) och var uppe pÃ¥ vinden klockan två och letade ny madrass. Stressigt värre med allting pÃ¥ morgonen. Och precis som jag ska köra till dagis i Hemse och sedan hämta mina kollegor som suttit utanför skolan och väntat pÃ¥ mig jättelänge, sÃ¥ fÃ¥r mellansonen för sig att han är sÃ¥ ful i hÃ¥ret, ja, ful överhuvudtaget, sÃ¥ han kan inte Ã¥ka till skolan. Stora krokodiltÃ¥rar rann nerför hans kinder, hann satt ute i hängmattan och hulkade… Och jag som skulle pÃ¥ föreläsning…i Visby…. Fick ringa H, han hade redan hunnit halvvägs till jobbet. I sÃ¥dana här lägen är han toppen:
- Din son sitter i hängmattan och gråter för att han tycker att han är så ful, sa jag.
- Jag vänder direkt, är hos honom om tio minuter, sa han.
Sedan hade far och son letat rätt på hårborste och hårgelé och fixat och donat och tröstat och kommit fram till att det inte bara hängde på håret.  Och fadern körde sedan sonen till skolan i Havdhem. Och kom själv jättesent till jobbet.
Vår son är fantastisk. Han är rolig att vara med, hoppig och skuttig, och världens sötaste. Hur kunde han få för sig att han var ful? Och just när han skulle kliva på skolbussen? I eftermiddags var han så glad igen.
Imorgon har barnen fagningsdag. Vi har redan packat matsäckarna, risifrutti, mackor och kiwi. Märkt räfsorna med deras namn och letat efter handskar. Jag måste sticka klockan sju, ska på Särskolans fortbildningsdag på Högskolan. Lisbeth Pipping ska berätta om hur det är att växa upp med en utvecklingsstörd förälder. Ska bli intressant. Hoppas ingen känner sig ful, precis när jag ska åka, för dagen börjar klocka ÅTTA i Visby.
Valborgsmäss firar vi hos min syster Hanna och svåger Martin i Klinte. De har bjudit in oss på öl och pitepalt. Ska bli mysigt.
Mien
Det där med universitetsstudier verkar vara bra krångligt. Ursvårt att få information. Nu fick jag höra, att eftersom det är sådan brist på speciallärare så kan man plugga till det och få 6000 kr i bidrag i månaden. Men, var hittar man den infromationen? Hos CSN tydligen. Ringde dem igår. Det fanns tre knapptryckalternativ. Ingen av tjänsterna var öppna.
Kanske lämnar jag in en ansökan i efterhand till speciallärarlinjen i Umeå, enda stället med distans helfart. Den är på tre terminer. Men, jag har ju redan en lärarutbildning som är 5 år lång. Och man får inte högre lön fastän man är vidareutbildad. Men kanske är det lättare att få ett jobb på Sudret. Inte vet jag.
Idag och imorgon ska jag på föreläsning i Visby. Idag handlar det om flickor med ADHD. Hur kan det vara att när det är fortbildningsdagar i Visby börjar det alltid halv nio. Men när visbyborna ska ut hit så börjar det klockan tio, de har så långt att åka. Varför är vägen från Visby till Hemse längre än vägen från Hemse till Visby. Det vill jag ha svar på.
Fick SMS från dotterns flöjtlärare igår. Började nästan grina:
Tack Mien för att du är en så engagerad förälder som hjälpte Vendla över det jättehöga trappsteget. Din hjälp är guld värd.Kram Annika
Mien (som mÃ¥ste rusa ut i bilen nu…..)
Han ligger i soffan och han är så liten. De tunna axlarna, de röda kinderna och andningen som är ovanligt snabb. Då och då vaknar han till och gråter. Han håller sig åt huvudet, vaggar skallen från sida till sida och skriker att det gör ont. Ont i huvudet och feber i flera dagar? Oron river i min mammakropp. Jag fumlar med nervösa fingrar när jag slår numret till sjukvårdsupplysningen. Jag känner snart alla som jobbar på upplysningen, idag är det syster Anita som svarar. Det är skönt att få lätta sitt hjärta för någon som lyssnar tålmodigt och hummar snällt. Syster Anita säger att hjärnhinneinflammation förvisso är mycket allvarligt men också mycket ovanligt. Hon säger att när min pojke visar tecken på att vara stel i nacken och inte är kontaktbar längre, då, inte nu, ska jag ringa efter ambulans. Då ringer jag Hemmansägaren istället. Han är kontaktbar. Han släpper allt han har för händer på jobbet och kör direkt hem till oss. Vi sitter sedan och vakar på var sin sida om lille sonen, och konstaterar ganska snart att Alvedonen han fått verkar hjälpa.
Aldrig känner man sig så hjälplös som när barnen är sjuka. Egentligen borde man väl inte berätta sådant här men jag minns en gång när jag alldeles höll på att tappa fattningen. Efter att ha fått två barn tätt, varit gravid och ammat i tre år, så bestämde jag mig för att dricka lite vin en kväll. När jag sedan ska gå och lägga mig upptäcker jag att minstingen, ettåringen, är alldeles het av feber och att han hostar på ett konstigt sätt. Jag tar tempen på honom. När det piper till i termometern visar displayen att sonen har 41,2 graders feber! Skräcken jag kände då gjorde att jag knappt kunde andas. 41,2. Jag har nog aldrig i mitt liv varit så rädd. Jag tar barnet och springer ut i mörkret, mot bilen. Hemmansägaren springer efter och säger att jag, som druckit, absolut inte får köra någonstans. Så fruktansvärt oansvarigt värdelöst!
Efter hysteriskt telefonerande lyckas vi i alla fall lotsa en taxi till Hablingbo. Taxichauffören är en äldre, liten och tunn man. Han plirar på barnet, säger att jag ska klä av honom lite, att den svala nattluften gör honom gott, och kör sedan mot Visby lasarett. När vi kommer till Västergarn saktar chauffören ner och parkerar bilen en stund vid vägkanten. Han vevar ner bilrutan och låter den fuktiga, släkestinkande, sjöluften välla in i bilen.
–       Det här är bästa medicinen mot krupp, säger chauffören. När mina söner var små och inte kunde andas behövde vi nästan aldrig köra ända fram till lasarettet. De blev bättre bara vi kom hit ner till Västergarn.
Jag tar upp barnet, håller dess, nu något svalare, panna mot min mun, och märker också att andningen inte är lika ansträngd längre.
Egentligen är det inget konstigt, att taxichaufförer har stor medicinsk kännedom. De har en inkännande blick. När jag extrajobbade i vården var en av mina arbetsuppgifter att åka ut till människor som hade tryckt på sitt trygghetslarm. Mitt i natten fick man åka iväg, ensam, till en nödställd. Man visste aldrig vad som väntade, hur sjuk eller skadad personen var. Det var så skönt när larmet var långt borta, i en avlägsen socken, nere i några ensliga kvior. Då fick man nämligen ta taxi och hade man tur var det Tage som hade jour. Tage, vars enda skyldighet egentligen var att köra mig till den nödställdes dörr, gick alltid med in som ett stöd. En förvirrad tant som ramlat och inte riktigt kunde säga var hon hade ont:
–       Det är lårbenshalsen, sa doktor Tage. Jag ser det. Det är bäst du ringer efter ambulans direkt.
En gubbe som hade ont i bröstet och trodde han fått en infarkt: Tage gestikulerade till mig att jag skulle lugna mig lite med ambulans. Sedan letade han runt i gubbens kök, satte på kaffe och bredde mackor. Efter att vi fikat ville gubben ha hjälp i säng, oron i bröstet var borta när han fått prata en stund.
Och det är väl det alltihop handlar om egentligen, att när man känner oro behöver man dela den med någon. Föräldern med sjukt barn blir lugnad av att tala med syster Anita. Gubben med tryck för bröstet blir lugnad av en taxichaufför. Någon som lyssnar tålmodigt och hummar snällt. Många sjukdomar lindras av det.
Mien Niklasson
Jag har inte tid att blogga, måste skriva en krönika som ska vara klar till kl 12:00 sharp! Men jag har ju varit så förkyld så jag har inte orkat förut. Lägger in en liten berättelse som jag fick från min kompis Ingrid i morse. några tänkvärda ord. Bilden försvann visst men det var bara en bild på en gammal indiankvinna. Ni får försöka gissa hur hon såg ut.! Historien kunde lika gärna ha utspelat sig på södra Gotland. Tänk er en sudergute i ramen istället. Här lever vi ju ännu i det ålderdomliga med att byta varor och tjänster med varandra.
Mien
THE BOTTLE OF WINE
 
 Â
Â
Â
Har känt mig lite ledsen och nere sedan jag fick veta att min tjänst pÃ¥ Högby ska dras in. Tanken pÃ¥ att börja om pÃ¥ nytt igen i Roma, ta emot nya elever, lära känna de gamla, lära sig älska alla…jag kände mig tömd pÃ¥ kraft!
Så nu har jag gjort en helomvändning. Jag ska plugga på heltid i höst. Eftersom det är helfart distans, 30 HP, fick det bli Växjö. Fyra sammankomster, annars allt nätbaserat. Kursen verkar lite flummig, men skönt med en paus från undervisningen! Kursen heter Specialpedagogik - Att möta elever och stödja lärande i en skola för alla, man kan kolla mer här http://www.vxu.se/iped/utb/lararlyftet/specialpedagogik/
Det är så mycket konstiga regler runt det här med lärarlyftet, har tagit mig flera dagar att reda ut det. När man som jag har blivit beviljad 30 HP så kan man inte välja två 15 HP-kurser. 15 + 15 = 30 gäller inte i lärarlyftssammanhang. Väljer man en 15 HP kurs blir man av med de andra 15, så är det bara! Man kan alltså bara söka kurser som är på exakt 30 HP, då har man inte så mycket att välja på. Jag ville egentligen gå en 15 HP kurs i Visby i muntligt berättande men då hade jag blivit av med halva statsbidraget, synd.
Jag tror jag har en gammal kompis i Växjö, Annika. Hon bodde i alla fall där för 25 år sedan. Jag ska ringa henne och fråga om jag kan rulla ut mitt liggunderlag på hennes golv.
Mien
Lille killen har somnat, alldeles febrig. Jag har feber jag ocksÃ¥. Nu ringer H. Han kör stenplockningsmaskin hos grannen, klockan är 22:10 och det är beck mörkt ute. H vill att jag kommer ner till Bertels och tar kort med kameran som kommit hem frÃ¥n lagning (fick ut en ny pÃ¥ garantin…). Nattbilder till min blogg.
- Kommer att bli jättebra, säger han.Â
Men jag tror han vill ha besök. Att jag ska komma ner och säga att de är duktiga.Jag får väl cykla ner. Kan passa på att natta lammen i de båda ängena. Vi har idag kört ner kraftfoderautomater men inget lamm har ännu klurat ut hur man kommer igenom rullgrindarna. De står utanför och ser luriga ut. H tipsade dem om att grupparbete kan vara bra. Måste ta en bild på det också. Grupparbetet.
Har just sett 9A, det bästa som går på TV. Älskar lärarna och eleverna. Alla är så duktiga. Om ni missat det MÅSTE ni kolla,
Man måste ha flash installerat med det finns gratis att hämta på SVT.
Lärare, det bästa yrket av alla! Men fårbonde och krönikör är också kul.
Mien
LEVA, skrev Christer Boberg i sin diktsamling Sekvensen av en pappersblomma, till mig. Läs för att leva, det var bra sagt. Nu ska jag mata napplammen en sista gång.
Mien
Vi är superförkylda. Jättesjuka. Jag orkar ingenting. I förmiddags fick lille Henning jättehög feber. Och ont i huvudet. Han låg och skrek och skrek. Och höll sig för huvudet och vaggade hit och dit. Jag tänkte att det måste vara hjärnhinneinflammation. Sedan började han kräkas också. Och SKREK att han hade ONT i huvet.
Jag ringde sjukvÃ¥rdsupplysningen. Känner typ alla där…idag var det syster Anita som svarade. Hon sa att hjärnhinneinflammation är ALLVARLIGT men mycket OVANLIGT. Hon sa att om min pojke inte var kontaktbar längre och blev stel i nacken sÃ¥ skulle jag ringa ambulans. Annars inte.
DÃ¥ ringde jag Hemmansägaren. Han var kontaktbar. Han släppte allt han hade för händer pÃ¥ jobbet och kom hem till oss. Vi satt vid sonens sida. Och konstaterade att Alvedonen han fÃ¥tt hade hjälpt.Â
Jag är trebarnsmorsa. Men shit vad nojjig man blir när de är sjuka.
Mien
…var fantastisk. En fullsatt kongresshall. Satt och sög i mig hela föreställningen och ville inte att det skulle ta slut. I den lilla kroppen bor det en stor man. Med stort hjärta. Och vass tunga…
Mien