Mejl från Gården

Arg fastlänning dövlar över vår värdelösa skitgrill!

Idag när det regnar, när jag inte har några arga fastlänningar att ta hand om, är det läge för att jobba med Elitlamm, databas för fårägare på nätet. Men jag gör bara allt annat, bloggar, städar kylen och smakar barnens vaniljte.

Något lugnare fastlänning. Har fått vin och tillgång till grannens grill.

Fastlänningar är charmiga pÃ¥ sitt vis men man blir ju helt slut efter deras besök. De ställer helt andra krav pÃ¥ tillvaron än man själv gör. Eller sÃ¥ beror min trötthet pÃ¥ att jag suttit uppe pÃ¥ nätterna och druckit vin med gästerna. Men nu mÃ¥ste jag börja med Elitlamm….

www.elitlamm.com

Mien

Äntligen! Idag regnar det. Men som vanligt vet jag inte hur mycket. Vi har haft barn i 11 år. Det innebär också att vi har varit utan regnmätare i 11 år. Varför ska alla barn ta ur regnmätaren ur sin ställning? Varför får aldrig regnmätaren vara på sin plats? Varför ska regnmätaren fyllas med sand, sten, kastas in i rabatter eller förstöras? Eller som här, regnmätaren har kastats bort och hållaren används istället till något helt annat. Varför?

Mien

När jag ringde för att felanmäla maskinen frÃ¥gade de om jag verkligen kollat i alla slangar? Njaee, det hade jag ju inte, bara pÃ¥ ett ställe. Drog då ut maskinen pÃ¥ golvet och tog loss alla slangar och puttade igenom ett litet PVC-rör som jag hittade. Och PLOPP föll det ut en liten benbit…

Nu funkar det igen! Jipppii! Hade varit pinsamt att fÃ¥ ut en reparatörsbil frÃ¥n stan för en liten benbits skull…och dyrt….

Tack ändå Stina för erbjudande om hjälp.

Mien

Den här diskmaskinen köpte vi ny förra året den 30 juni. Ett år senare, den 5 juli går den sönder. Det är avloppspumpen och garantin gäller bara ett år.

Typiskt nu när vi är många i maten varje dag. Här ser ni Tomas, min barndomskompis Evas man. Han servar våra sex barn vid måltiden idag. Eva och jag gör alltid köttfärssås och spaghetti när vi träffas med barnen, ett par gånger om året. Just idag var det vid Hägsarve i Hablingbo.

Barnen fick äta pÃ¥ papperstallrikar med plastbestick. Inte sÃ¥ ekologiskt kanske…Jag stÃ¥r ut med mycket, griniga napplamm och griniga barn. Men en trasig diskmaskin….där gÃ¥r min gräns! H stÃ¥r ut med mycket han ocksÃ¥. Men ett rörigt kök och papperstallrikar, där gÃ¥r hans gräns. H har fÃ¥tt diska i tvÃ¥ dagar nu. Jag har inte tÃ¥lamod. Jag tror diskmaskinen är vÃ¥r viktigaste hemelektroniska produkt, alla kategorier. Nu är den paj.

Mien

Fastlänningarna tyckte det var exotiskt med alla våra morgontidningar på fredagen, ATL, LAND och GA. Här läser Trend-Jocke ATL och tycker det är förvånande att en hel sida med sänggavlar, i olika storlekar, har rubriken GRINDSYSTEM.

Mien

Historien började med att jag fyllde år häromdagen. H och jag firar inte våra födelsedagar så värst och vi ger inte varandra presenter. H hatar att gå i affärer, påstår att han får lunginflammation av att gå in och ut ur butiker och titta på grejer. Någon gång har han gett mig en kvistyxa eller så i present, något man kan köpa i en järnbod. Vi har efter det kommit överens om att inte köpa presenter till varandra. Men, i år kom han hem med en rullgrind till mig på årsdagen. Han hade fått den som en betalning vid en lammklippning. Det är jättebra med en rullgrind till, men den har ingenting med min årsdag att göra tycker jag! Han tyckte det var humor. Jag blev sur. 

Då kom min goa vän Trend-Tove för att semestra att par dagar med sin familj vid Hägsarve.

Trend-Tove gillar snygga skor. Hon vet absolut ingenting om lamm.

När Trend-Tove får syn på grinden säger hon:

Mien, vilken snygg sänggavel ni skaffat!

Och när hon säger det så är det ju självklart! En rullgrind är ju en snygg sänggavel!  Tove säger att grindarna skulle kunna göra succé på inredningsbutiker som House och Nordiska Magasinet i Stockholm. Då blir jag glad och tänker att en långgrind skulle vara ursnygg som gavel i vårt sovrum. Kanske ber jag Siltbergs Smide att konstruera en hel sängstomme till mig i lammgrindsstuk.

Mien

PS: En rullgrind har man till lammungar. Ungarna kan gå igenom grinden och äta kraftfoder. Tackorna, som gärna vill kloksa i sig all mat men inte behöver kraftfoder,  kan inte komma igenom. D.S

Jag har hittat det! Slukhålet alltså. Bakom frysen hade min fönsterskrapa hamnat. Varför letade jag inte där med en gång?

Mien

H är en trogen läsare av min blogg. Han brukar sällan säga något. Men ikväll var han bekymrad över att jag lagt ut bilder på oklippta lamm. Det är lag på att man ska klippa lammen en gång per år. H klipper våra två gånger per år, i januari ( vi vill att de ska vara klippta till lammningen, det blir bättre hygien då och så finns det en massa andra fördelar, får skriva det en annan gång) och så nu, innan sommarhettan. De här fjolårsgimbrarna klippte vi i maj, de ser fina ut.

Men de här galltackorna, som inte blivit betäckta, har inte blivit klippta sedan i januari. De är lagliga, man behöver bara klippa en gång per år. Men H tycker de ser förskräckligt ulliga ut och skäms över dem. Just nu klipper H alla andras lamm så de här får vänta ett par veckor till.

Jag tycker inte de ser så värst ulliga ut.

Mien

Ingen bra bild men det här är en i-pod, en grej man laddar ner musik och film på. Vi har haft två a-kusiner, Amanda och Gabriel, hos oss och de har haft två i-pods med sig. Gabriels i-pod försvann spårlöst här hemma. Vi har letat överallt. Den bara inte finns. Ingenstans. Det är som med fjärrkontrollen som försvann 9 maj. Den har heller aldrig dykt upp igen.  Och nu har min fönsterskrapa också försvunnit.

Jag börjar tro att vi har ett SLUKHÅL här hemma. Ett hål som drar till sig saker så att de försvinner spårlöst. Det finns ett stort mushål under vardagsrumssoffan, kan det vara slukhålet? Eller är slukhål betingade så att de inte syns? De bara öppnar upp sig i det osynliga och slukar i sig grejer?

Mien

Idag tänkte jag få riktigt mycket gjort. Vi har gäster som kommer på torsdag så jag ska måla det sista i sommarköket tills de kommer. H är i Rute och klipper och ska sova där. Innan jag börjar måla ska jag bara runt och kolla till lammen.

Först åker jag till fjolårsgimbrarna. Vi tyckte de var så små så vi betäckte dem aldrig. Nu är de stora. De går vid Rikvide i Silte och en gång om dagen får de kraftfoder.

De älskar kraftfoder! Det är krossat korn med en inblandning av 1% mineral. Jag beställer det från kvarnen i Hablingbo. Flera av de 36 gimbrarna är redan tingade, de ska säljas till liv. Vi ska nog lägga till några själva också. Tippar att de flesta av dem kommer att gå till liv, det är stor efterfrågan på livgimbrar. Det är ingen nackdel att man inte betäcker dem första året, de hinner då växa till sig och bli riktigt fina.

Sen Ã¥ker jag till gÃ¥rden Lukse i Hablingbo. Där hinkar jag upp vatten ur en brunn. Jag har en hangup runt brunnar. Det är jätteläskigt. När jag stÃ¥r där och fyller mina hinkar så känner jag hur en människa närmar sig. Snart syns människan i vattenspegeln i brunnen, figuren kommer närmare och närmare. Tar upp allt större del av vattenytan. Jag vÃ¥gar inte vända mig om, hör barar hur det prasslar i gräset.  En hÃ¥rd knuff i ryggen. Det första jag slÃ¥r emot under fallet är rören som löper tvärs över brunnen. Det börjar smaka blod i munnen…… 

När jag fyllt vattenkaret tittar jag efter hur de sju galltackorna har det. Några av dem har haft ungar som dött också. Tackorna står i skuggan vid stenvasten.

När tackorna får syn på mig vill de komma fram och hälsa.

Det är härligt att få kärlek av ett lamm. De visar verkligen att de känner igen en och gillar en. Jag tror de berättar om gräs de ätit och bollar de idisslat. 

En gång var Lukse en gård i produktion. Övervåningen var magasin, där förvarade man allt spannmål. Nu är det sommarbostad.

Man kan se att ladugården är från olika epoker.

Hemma på vallen går ett femtiotal tackor, kanske halva våran besättning. Resten går nere vid Bertels. Tackorna hemma blev av med sina ungar i söndags. Betet var slut. Vi körde ungarna till en fin klövervall i Vasstäde myr. Tackorna har varit väldigt ledsna. De har sprungit runt och letat efter sina barn. Var är mina barn? har de bäat nu i två dagar. Man känner sig som en skitstövel. 

Men ungarna i myren är helt lugna. De är proppmätta, har varandra och har nästan glömt mamma.

Men de vill gärna komma fram och hälsa på matte. Några av dem är kanske lite små för att vänjas av men vi har inget alternativ i år. Det är så torrt så återväxten på vallarna är ringa. Om vi också låtiti tackorna följa med till myren hade de ätit rent på ett par dagar. Det är lammungarna som behöver den gröna maten bäst. Tackorna klarar sig fint hemma på torra vallen med ensilage som stöd. 

Lammet som var förlamat och några sällskapslamm till honom har jag byggt en hage till idag. De gnager rent i skräphörnet i trädgården. Det sjuka lammet mår nu bra men är ännu lite vinglig, vi vågar inte köra ut honom på bete ännu. Här äter han vildplommomblad.

Japp, så var jag klar med alla lammbestyr. Men oj, då var det dags att laga mat. Och sedan var det kväll. Vart tog den här dagen vägen?

Mien