Mejl från Gården

Jag tycker det är svårt att bedöma slaktlamm. Därför åkte jag in till Swedish Meats idag för att gå kurs.

Här kommer en slaktbil in till vakten.

Det var fårkursen på Lövsta som anordnade kursen. De hade platser kvar så frivilliga fick anmäla sig. Jag var en av dem.

Perjohan Eriksson, kunnig fårgubbe, var lärare. Mats Hallvede (ej med på bild) inköpsansvarig på Swedish Meats och Jörgen Olsson, lärare på Lövsta var med på ett hörn.

Tyvärr, några bilder fick man inte ta inne på slakteriet. Man fick skriva på ett papper till och med där man försäkrade att man inte tog med kamerautrustning in. Så var det med det! Och sen fick man hänga på sig en sådan här namnskylt.

Dagens kurs:

• Först fick vi se en film om slaktbedömning och de olika klasserna, EUROP-systemet, där E är bäst och P är sämst. Filmen gick ocksÃ¥ igenom de sju fettgrupperna, 5, 4+, 4-, 3, 2+, 2-, och 1.
• Sedan pratade Perjohan om det vi sett och delade ut en  broschyr med slaktbedömningens a och o.
• Efter det fick vi ta pÃ¥ oss gröna overaller, vita skoskydd och skyddsmössor ( sÃ¥ synd att man inte fick ha kamera….) och gÃ¥ ner till stallet. Där klassificerade vi levande lamm. Vägde dem och lärde oss känna pÃ¥ bog, rygg och lÃ¥r.
• Vi gjorde ett besök hos Lennart i hudboden. Han visade hur han sorterar skinnen och hur skinnen ska vara märkta vid Ã¥tertag.
• Lunch, Swedish Meats bjöd pÃ¥ ….kycklingwok! Det var gott! 
• Sen tog vi pÃ¥ oss vita kläder, skoskydd och mössor och gick in till slakteriet! Lammen vi tittat pÃ¥ innan lunch var nu slaktade. Vi fick träffa en certifierad klassificerare ( anställd av Jordbruksverket) och följa hans arbete dÃ¥ han bedömde “vÃ¥ra” lamm. Det var lite spännande att jämföra sina egna siffror med klassificerarens. Jag hamnade i rätt härad, med vissa avvikelser förstÃ¥s! Det där med fettgrupp är svÃ¥rt!

• Vi tittade pÃ¥ styckarna när de styckade lamm och nöt.

Jag lärde mig flera nya saker. Och fick sådant jag visste förut bekräftat en gång till. Det är viktigt att väga lammen! Väger de inte tillräckligt så de klassar sig som butikslamm får man ingenting för dem. Det räcker inte med att väga, man måste känna också, bog, rygg, lår.

Det är stor skillnad på vilket slaktutbyte man får. Bland våra testlamm hade vi två baggar, den ena vägde, levande vikt, 38 kilo och den andra 43 kilo. De slaktade sig till 17,2 respektive 17,1! Det kan bero på olika saker, i det här fallet tror jag att det var så att den ena baggen hade väldigt lång och tovig våt ull som vägde en del.

Tacklamm slaktar sig generellt bättre än bagglamm. Men de har lättare för att bli feta!

Det var en bra och lärorik dag! Jag gillar när det är workshops, att man praktiskt får testa sina nya kunskaper.

Mien

Elof börjar växa i sina öron.

Och han är väldigt populär, alla vill gosa med honom.

När han ligger så här i dotterns famn ser han ju för töntig ut! Kolla baktassarna!

De är ju för fina!

Mien

Igår kom jag inte till datorn på hela dagen. Jag måste göra något åt att barnen skuffar bort mig.

Idag ska jag åka in till Swedish Meats och gå en slaktmognadskurs. Jag tycker det där med att slutgöda lamm är svårt. Man ska väga och känna och väga och hålla på, det är inte min grej. Kanske får man några tips på kursen idag? 

IgÃ¥r ringde de och erbjöd mig skoljobb. JättesvÃ¥rt att veta hur man ska göra, vilket man ska ta. Och helst av allt vill jag ju jobba pÃ¥ Sudret men det alternativet finns inte….

Den vita knähunden får sitta i sin bur i bilen på Swedish Meats parkering. Tar man med hundar in på själva området så skjuter de dem, så är reglerna. Det visste inte jag och tog med den vita hunden i bilen en gång när jag skulle lämna skinn i hudboden, det hade kunnat sluta olyckligt! Numera, om jag måste ta med bilen in på området, brukar jag lämna knähunden hos tanterna i vakten. De är så vänliga och tar hand om henne.

Mien   

 Jag är jättedÃ¥lig pÃ¥ att lägga ut mina Mejl frÃ¥n gÃ¥rden här. Mest beror det pÃ¥ att jag inte kan direktimportera dem frÃ¥n word för dÃ¥ blir texten av nÃ¥gon anledning minimal. Jag mÃ¥ste tvätta mejlen i nÃ¥got annat program först, det har Vero lärt mig. Här kommer i alla fall helgens mejl. Det var inte nÃ¥got muntert ämne kanske men ibland bara mÃ¥ste jag skriva om sÃ¥dana här saker ocksÃ¥. Typiskt att det var lite allvarligt den här helgen för GA har gÃ¥tt ut till rekordmÃ¥nga hushÃ¥ll, alla hushÃ¥ll pÃ¥ Gotland som inte har nÃ¥gon tidning fick GA i lördags., 10 000 hushÃ¥ll….

Men Vero, det är fortfarande nåt konstigt! Jag kan inte dela upp i stycken? Varför?

Mejl från gården Det är när de sista äpplena faller från träden som jag minns hur det var. Då för fyra år sedan, när min pappa gick bort. Den 11 november försvann nämligen farsgubben för alltid. Han lämnade det här jordelivet tillsammans med Yassir Arafat,  PLO:s ordförande i 35 år.- Två stora män som försvann samma dag, så brukar Hemmansägaren referera till händelsen.En fårgubbe med keps och en palestinsk politiker med huvudsjal, kanske träffades de någonstans där på vägen? Kanske bytte de huvudbonader eller tankar med varandra?  Säkert hade de två mycket att prata om. För det finns väl lamm i Palestina också? I år är det första gången jag kan tänka tillbaka utan att det gör ont eller utan att jag blir arg.  Ilskan över att pappa bara lämnade har lagt sig.  Jag kan till och med le när jag ser bilderna då dottern gör hoppsasteg i onkologens korridorer och en sköterska frågar henne varför hon är där:– Jag är här för att min moffa ska dö! är det självklara svaret hon ger och sedan skuttar hon glatt vidare in på det lilla rummet där pappa låg. Inne på pappas rum var det slangar, sängar och madrasser överallt. Vi låg där och trängdes runt honom, morsan, vi systrar och våra barn. Det var barnvagnar, bebisar, storebarn, veckotidningar, gamla pizzakartonger, urdruckna colaburkar och kläder i en förskräcklig röra.- Här var det trångt, sa personalen varje gång de försökte kryssa fram till pappa för att titta till honom. En doktor sa:- Ni ska veta att han hör er. Han tycker säkert det är jättetrevligt att ha er alla här och vill inte släppa taget!Och så var det säkert, farsan gillade pizza och när vi träffades alla tillsammans.Ute i fikarummet på avdelningen träffade jag en sköterska en dag:- Ni verkar vara en så fin familj! sa hon till mig.Fin familj, bah, jag fick riktigt dåligt samvete, för allt dumt man gjort, för alla bråk man varit delaktig i. För alla gånger man varit irriterad och sur, på farsan i synnerhet. Som när han försökte vara snäll och låna ut sin bil, den vita Forden, till mig. Istället för att vara tacksam ringde jag och skällde på honom. Den jäkla bilen, den gick ju alltid bara på två cylindrar och den gick inte att få upp i mer än 50 km i timmen. Och så tjuvstannade den, mitt på myrvägen i snöstorm så jag fick springa till dagis med barnen i barnvagnen.- Det är inget fel på Forden, det är du som inte kan köra, sa farsan.- Köp en klok bil, sa jag.Och så bråkade vi. Skrek och gormade. Och så gör man väl inte i fina familjer? En disig höstmorgon när jag kör den spikraka vägen mellan Lojsta och Hejde till jobbet, kommer jag på mig själv med att sitta och tänka på pappa igen. Vägen är lång och rak, vädret är grått och tankarna sorgliga. Rätt som det är dyker det upp en vit bil i backspegeln från ingenstans. Bilen kommer närmare och närmare. Jag gasar på lite så jag hamnar över de tillåtna 90 kilometrarna men den vita bilen hänger på. Snart är den så nära att jag kan se i spegeln att det är en vit, gammal Ford som jag har i hasorna. Och att registreringsnumret är MYS 112. Det är farsans bil! Jag gasar på ytterligare men då tar det hus i helsike, den vita gamla Forden accelererar och ljudlöst kör den sen om mig, lekande lätt! Precis när den passerar ser jag att det är en gubbe med en keps som jag känner igen som kör. Gubben blinkar lite åt mig innan han försvinner in i grådasket. 

Alldeles fnittrig kommer jag till slut fram till jobbet. Och de sorgliga tankarna är borta, för den här gången.

Mien

hagsarve@telia.com  

Som kontrast tll de äckliga flugskitsbilderna kommer här en bild på mina lökglas. Jag älskar lökglas men de är lite svåra att få tag på. Det längst till vänster har jag hittat i en prylbod, det stora amaryllisglaset på Granngården och de andra på IKEA. Hyaciterna till höger är någon ny sort med massor av småhyacinter, ska bli spännande att se hur de ser ut. Inhandlade på Lilla Blomsterhörnan i Hemse förstås. 

Jag gillar att se rötterna! Och är fascinerad av att lökarna har med sig all näring i löken. De behöver inte jord för att blomma. Nån som vet var man kan hitta fler lökglas?

Mien

I helgen var det dags att ta ner innanfönstren från vinden. De ska väl egentligen vara på plats till torgdagarna men jag tycker jobbet är ogjort så länge flugorna härjar. Det har ju varit milt i höst så flugrackarna har ju varit i farten tills för någon vecka sedan.

Jag hatar flugor!

Kanske blir det snart bättre då en gödselstack nära oss har försvunnit.

Fönstrena är påskrivna så  att man ska veta var de ska sitta.

Egentligen ska man ha vadd och remsor men jag hoppar över det. Remsorna bara viner i vinden så att man inte kan sova. Jag kör gimberull mellan rutorna. Det är billigt och vackert.

Just i det här söderfönstret klistrar jag remsor men annars får det vara. I tygrullen finns det sand, det är tänkt att den ska motverka drag. Jaha, det var ett fönster på plats!

Mien

Kanske finns det nån som undrar hur det gick på MBL igår? Alltså, de kom inte överens där heller. Som jag har förstått det kommer jag att få några förslag på tänkbara jobb i vår. Ett är att vara vikarie en termin på en högstadieskola som avståndsmässigt ligger inom rimlighetens gräns. Men vikarie en termin, sen då? Efter sommaren?

Mien 

Egentligen tycker jag att Hemmansägaren kunde göra ett gästinlägg här men han är rysligt rädd för det. Nu har jag tydligen lovat honom att förklara hur det kan komma sig att kusin Mats i Uppsala har Hedera Helix som växer på Vindhemsgatan. (Vi fick ju lära oss sist att murgröna inte växer norr om Mälaren, om ni kommer ihåg?)

Här kommer förklaringen:

Det beror på att det råder ett mikroklimat på Vindhemsgatan. Det kan också ha att göra med växthuseffekten. Ni vet, trädgränsen flyttar sig upp på fjället, isbjörnarna har inga isflak att att vara på.

 

Att Hedera Helix finns på Vindhemsgatan i Uppsala är bara ett ytterligare tecken på att katastrofen närmar sig!

Sen ville Hemmansägaren att jag skulle reda ut hur Hedera Helix är släkt med andra växter. Tyvärr, kära läsare, jag orkade inte lyssna och kan därför inte reda ut det för er. De små fragment jag kommer ihåg var att Hedera Helix nog har bytt familj de senaste åren och numera anses vara flockblomstrig och släkt med moroten och hundkex. Ni får kolla på Hemmansägarens skiss här ovanför.

Fast egentligen, varför?

Nu ska jag köra på simning och sedan ska jag köra till ett barnkalas.

So long

Mien 

IgÃ¥r kväll var mamma och jag i Näs bygdegÃ¥rd och tittade pÃ¥ barnens framträdande där. Dottern och hennes kompis Clara var gudomligt söta! Utklädda till ABBA-Agnetor, silvriga platÃ¥stövlar och blÃ¥, glitterkläder som Tina pÃ¥ Havdhemsbibblan sytt, mimade de till Waterloo……sÃ¥ bra! Och jag hade inte kameran med! Ibland vill man bara gÃ¥ och dra nÃ¥got gammalt över sig.

Jagskaalltidhakameranmedifortsättningen!

Jagskaalltidhakameranmedifortsättningen!

Jagskaalltidhakameranmedifortsättningen!

Mien

Knähunden har blivit mycket piggare sedan hon fick hjärtmedicinen Vetmidin. Det är konstigt. För trots att Hemmansägaren omsorgsfullt bakar in tabletterna i nymald nötfärs så spottar knähunden ut pillrena och gömmer dem under mattan i hallen. Jag har nu hittat flera dagars tabletter som hon gömt. Den positiva effekten som vi har märkt måste vara placebo, eller?

Fy skäms lilla knähund!

Mien