
Nu har det varit tungt ett tag. Barnen och vi är friska så man ska väl inte klaga men lite tungt har det allt varit.
Gimbrarna har det jobbigt då de lammar. De som har tvillingar går det bra för men många som har en unge har det jobbigt. Fastän vi inte har utfodrat alls med kraftfoder och till och med har haft lite dåligt samvete för det ( i facklitteraturen står det att man till och med ska ge upp mot 3 kg kraftfoder per dag) så får gimbrarna jätteungar, med svåra förlossningar som följd. Det kan vara en liten, tunn gimber, som knappt ser dräktig ut, som bär på en jättekalv. Det verkar som om all hennes energi har gått åt till att producera en jätteunge. Varför?
Jobbiga grejer senaste dagarna:
1. En tacka är på gång att bli lammdålig. H, som är ledig, spanar på henne hela dagen. En liten halvtimma åker H med dottern ner till hästarna och hjälper henne med remtygen. Då passar tackan på att lamma. Första ungen är så stor att det blir problem. När H kommer hem är den redan död. Som tur är kommer en, liten, till som lever.
2. En gimber ska lamma. Vis av erfarenheten från förra misslyckandet ingriper H tidigt. Förlossningen är hemsk. Jag får hålla tackan medan H försöker lirka ut ungen. Jag gråter för jag tycker så synd om tackan. Jag ber H att vi ska ringa till någon, men VEM kan hjälpa i detta läge?
- Ring Gud, säger Hemmansägaren. Men Gud verkar inte vara hemma.
 Till slut fÃ¥r vi ut ungen. Den är enorm. BÃ¥de tacka och unge är medtagna men allt slutar lyckligt. Nu mÃ¥r de toppen. Men hon hade aldrig fÃ¥tt ut den jätteungen själv….
3. En syster till ovanstående ska lamma. Jag stänger in henne och åker till jobbet. Efter två timmar kommer jag hem på kafferasten och ser då ett jättehuvud sticka ur gimbern. Jag ser och känner att ungen är död. Efter en evighet får jag äntligen ut ungen. Tackan är förtvivlad över att ungen är död, gråter och gråter och letar. Jag har ingen annan, nyfödd unge som jag kan adoptera till henne. Jag går ut och sätter mig på brunnen på storgården och bölar jag med. Fy fan!
4. Eftersom vi inte vill riskera att några lamm blir uppätna av räv och örn har vi dem än så länge hemma i olika grupper. Det finns heller inte bete som de kan klara sig på ännu så det är lättare att utfodra alla hemma än att köra socknen runt med foder. Och man har bättre uppsikt att alla får tillräckligt med mjölk. Jag är hemma på rasten och kollar till alla lamm, lämnar gården klockan kvart i två. När H kommer hem klockan fyra har en av de största ungarna hängt sig i lammnätet? Den stora, fina baggungen är alldeles död. Lammnät är ju för lamm kan man tycka men kan tydligen vara farligt. Mamman, 4059, har naturligtvis bara den här ungen. Hon gråter och gråter. Hela natten hör vi hennes förtvivlade sorgerop. En mors sorg över att sonen är borta. Det framkallar sån ångest och man mår så dåligt.
- Hur man än gör så dör lammen, säger Hemmansägaren dystert.
Vi sitter sen som ledsna hundar vid matbordet och funderar på om vi ska sluta med det där med lamm?
 
Sen åker H iväg och köper ett kraftigt, småmaskigt nät som han ersätter lammnätet med.
 
Och som grädde på moset så är lilla, vita knähunden dassig. Eller åldern tar ut sin rätt, kanske man ska säga. Hon har några, rejäla juvertumörer som vuxit mycket. Nu har hon börjat halta också. Jag körde henne till djurkliniken vid Gustavs idag, beredd på det värsta. Men Håkan tror inte att smärtan i benen kommer från tumörerna och han tror inte att hon lider.
- Tänk på att hon är 94 år, och 94-åringar kan ha lite ont här och var.
 Håkan tycker att knähunden ändå är i hyfsad kondition och tycker hon ska linka på ett tag till. Men han säger att vi ska förbereda oss på vad som komma skall.
Nu var det svart. Det finns ljus också, alla de lammungar som faktiskt mår jättebra och växer så det knakar.
Mien