Mejl från Gården

Jag blev uppringd av Einar på tidningen Fårskötsel. Han ville att jag skulle ta reda på vad Skinnrike Gotland är för en förening. Sagt och gjort, jag tog bilen en supervarm dag och körde de nio milen upp till Hejnum för att snacka med Kjell Nilsson, ordförande i Skinnrike Gotland.

Efter att ha kört en spikrak väg som det kändes rakt ut i skogen uppenbarade sig denna vackra gård, Graute i Hejnum.

Kjell, som jag känner lite sedan skottlandsresan i höstas, tog emot i ett nyrenoverat kök, en dröm i vitt! Hans sambo Jenny och de fyra barnen hade åkt till Jennys föräldrar för att vila upp sig lite. Det är ju inte helt lätt att bo på gård den här tiden av året med allt som måste göras och dessutom ha en nyfödd bebis.

Kjell och hans pappa, som titulerade sig VD dräng, bjöd på kaffe.

Här är en bild från Graute gårdsbutik. Skinnrike är en förening som vill verka för att det startar export av gotländska fårskinn och skinnprodukter till utlandet samt så vill man öka kunskpaen om skinn och starta en körsnärsutbildning. Man har fått 1.9 miljoner kronor från Leader Gotland för att förverkliga sina ideér. Jag försökte fokusera på skinnexport men hela tiden kom Kjell och jag in på frågor som rör det här med familjeliv kontra småföretagande, genus helt enkelt. Egentligen skulle jag skriva en artikel till som handlar om det, det var nästan intressantare än själv exportfrågan. Vi hade många liknande erfarenheter som handlade om det där med gård och djur och barn och män och kvinnor som jobbar dygnet runt.

Jag vet att man inte ska försöka sig på att ta kort på djur, det är ju helt hopplöst. Men i det här fallet var det Kjell som var hopplös, han ville gosa lite för mycket med sin gamla trotjänarrinna, jag har glömt hennes namn nu. Hon varken hörde eller såg någonting och var över tretton år gammal.

De här vackra armbanden har Jenny gjort.

Kjell var stolt över Jennys väskor.

- Det är inte så många som syr väskor ser du!

Det fanns också mer traditionella produkter i affären.

Det var ett intressant besök. Men oj vad tid det tar att göra ett reportage, först åka ut och intervjua och plåta och sedan sammanställa allt. Men det som är roligt med den här typen av jobb är att det blir något, en färdig artikel. I skolan och hemma på gården kan man jobba och jobba men man ser inte något direkt resultat. Det pratade vi också om, Kjell och jag.

Mien

 I år har det varit extremt mycket foder på vallarna. Våra lamm har inte hunnit med att beta allt. Och vi har redan ensilerat massor, mer än vad vi behöver. Då beslutar sig Hemmansägaren för att ta en höskörd också. Jag har egentligen inte nerver för hö. Inte alls. Men om Hemmansägaren har fått något i kikaren så går han inte att stoppa. Det fick mamma erfara också. Käre H åkte nämligen till henne i Sanda och började dra i en gammal rostig slåttertrumma (?) som stod bakom ladugården. Eftersom vi alla minns att något av det sista min pappa sa innan han dog handlade just om slåttertrumman så gjorde det inte saken bättre. Pappa låg där och väste i sin sjuksäng:

- Se till att Hemmansägaren absolut aldrig rör slåttertrumman. Den är livsfarlig!  

Jaha, och nu var han där och drog i den. Man måste ju erkänna att han är lite duktig ändå, Hemmansägaren, för han fick igång eländet. Som ni förstår lyckades inte heller hans svärmor stoppa honom. Med morsans gamla traktor körde han sedan slåttertrumman till Silte och slog hö! Tyvärr har jag ingen bild på eländet. Sedan lånade han hövändare av Ajpen och har vänt hö och strängat hö som om han aldrig har gjort annat. Och så var det dags att pressa!

Min fantastiska a-kusin Jan från Linde ryckte ut. Jan har hela livet arbetat som elektroingenjör på bla Telia Mobile och flängt världen runt. Men nu efter pensioneringen har han köpt sig en gård i Linde där han börjat med får. Han har även köpt en gammal traktor och en gammal balpress för 1000 kronor.

Hemmansägaren lider av grav gräsallergi och har ansträngt sig till det yttersta under slåtter och hövändning. Då och då måste han stanna traktor och slåttertrumma och häva sig ur hytten och fräsa ur som han kallar det. Ögonen är alldeles blodsprängda och ansiktet uppsvullet. När det kom till att stapla balar i den inlånade apburen så tog krafterna slut helt enkelt. Hemmansägaren fick kalla in lite annat folk, hans två söner och så Emil som brukar hjälpa oss ibland med diverse.

Lilleman kvittrade så det säkert hördes flera socknar omkring. Det här med att köra hö var verkligen hans grej! Stora syrran, som också har grav gräsallergi, fick hålla sig undan.

Jan Larsson maskinstation in action! Tusenkronorspressen skötte sig alldeles utmärkt.

Claas, en riktig klassiker.

Vilken lycka att få åka hölass mellan Silte och Hablingbo! Det blev riktigt många balar.

Efter lite gräsvila så var hemmansägaren på G igen. Han kastade upp alla balar på höloftet i en blinkning. Småkillarna stod uppe och tog emot och staplade.

Sen fikade vi. Tack Jan för all hjälp! Du är toppen!

Vad är det där för blodig bild? undrade Hemmansägaren när han gick igenom min kamera för att se på höbilderna Men det är ju inte blod, det är ju…..

Bara ett av napplammen som lagt nosen i en färgburk. De är hopplöst näsvisa! 

För sina födelsedagspengar köpte Lilleman en gräsröjare på Bröderna Petterssons leksaksavdelning. Nu går han runt och röjer mest hela dagarna.

Här röjer han rabarbern. Först gav han den en ordentlig omgång med sitt träsvärd och sedan gräsröjare på det. Tyvärr så har min taklök gått samma öde till mötes……

Mien

Jag ringde ju upp Hemmansägarens mormor, Walborg, och pratade födelsedagar med henne efter det att hon varit på Lillemans årsdag häromdagen. Walborg föddes i socknen Hejde 1914. Hon hade tre systrar, Margit född 05, Dagmar född 07 och så Inga född 09. Inga fick någon slags hjärnblödning då hon var sex månader gammal tror jag. Den 23 juni i år skulle Inga ha fyllt 100 år, en dag vi tyvärr inte fick uppleva då Inga gick bort i våras. Inga, eller Ingrid, var lite handikappad, förlamad i en sida, och har bott större delen av sitt liv hemma hos Walborg och hennes man, Seth. Jag får berätta mer om det en annan gång.

Gamla mormor, som våra barn barn säger, eller Walborg, berättade att hon inte kommer ihåg sina födelsedagar då hon var riktigt liten, innan skolåldern. Kanske firade man inte födelsedagar då? Men hon kommer ihåg att hon firade sina årsdagar efter det att hon börjat skolan.

” Man fick inga presenter eller så men man kände sig lite speciell den där dagen. Mor höll på årsdagar, något annorlunda skulle det vara. Man fick lite extra uppmärksamhet. Mor bakade något gott som vi hade till kaffet. Inte tårta men några goda småbröd. Vi hade inte barnkalas, inga andra barn var bjudna. Det kan ju bero på att vi var fyra egna barn redan.

Någon gång hade vi en annan flicka på besök på mina årsdagar, Frida. Frida gick i min klass och tjänade på en gård intill. Frida var född på fattighuset, hennes mamma hade fyra barn med fyra olika karlar. Fridas äldre syster tjänade på granngården så därför fick Frida bo där också. Varje morgon, innan skolan, fick Frida gå upp och mjölka. Hon fick arbeta hårt. Som tur var hade hon väldigt lätt för sig i skolan, lärde sig allt med en gång. Jag minns att jag var glad för hennes skull att hon hade så lätt för att lära då hon ju inte hade tid att göra läxor då hon arbetade så mycket. Själv fick jag traggla betydligt mer för att lära mig. Vi gick till varandra, Frida och jag, eftersom vi var vänner men vi gav inte varandra presenter.

När jag blev äldre fick jag presenter av familjen, det kunde vara ett underklänningstyg som min syster sedan hjälpte mig att sy upp. Det kunde också vara en stickkofta. Jag minns en present som jag fick men det var inte till årsdagen. Jag fick en särdeles vacker griffellåda när jag började skolan. Lådan var i alla fall mycket fin och jag lovade mor att om jag fick den så skulle jag alltid vara snäll sedan. Det fick jag ofta höra för av mina systrar när jag gjorde något dumt:
- Men du har ju lovat att alltid vara snäll….
Vart lådan tog vägen sedan vet jag aldrig, jag har inte sett den sen.

Julklappar fick vi alltid. Små saker, hemstickade strumpor och så. Och så fick man staffansgott. Man ställde skorna under sängen på julaftons kväll och på juldagens morgon så fanns det något gott i dem. Det kunde också finnas små gubbar som min äldre syster Margit gjort.

Min femte jul firade jag på lasarettet. Vi fick mässlingen allihopa och efter det fick vi alla problem med öroninflammation. Jag fick benröta i örat och hamnade på sjukhus. ( Det fanns ingen antibiotika då, Hemmansägarens kommentar) Jag fick vara på lasarettet i tio veckor och under den tiden träffade jag inte min familj. Jag fick en väninna på avdelningen, Jenny, vi gick till varandra, jag minns inte vad hon var för sjuk. Mitt öra opererade de så jag fick gå med huvudet inlindat.  Det är tack vare öronoperationen som  jag har ett hål bakom ena örat och är döv på det. Det fanns bara en doktor som opererade, Eriksson, och han opererade allt. En gång när jag var tillbaka på sjukhuset, det var inte så länge sedan, det var på 60-talet, så sa de att jag inte hade behövt bli döv på örat. Eriksson kunde väl inte så bra, han opererade ju allt från armar till öron så det blev väl inte alltid så bra.”

Jag har ju klagat och svidit här på bloggen hur trött jag är. Därför har jag nu tagit en sista minuten med barnen till ett varmare ställe.

Mommo och Bella hängde med.

Här ser ni hela gänget vid poolkanten, syrran hängde med också.

Lilleman har tagit med sin sparkcykel som han susar runt på, det är ju så dåligt med asfalt i Hablingbo.

Mien

PS; Vår minisemester bar till ett ställe i Sanda där man kan bada i tempererad pool. DS.

Idag var det äntligen dags! Jag klev upp halv fem för att blåsa döskalleballonger, baka tårta och slå in paket. Så att allt skulle vara klart när…..

Lilleman vaknade upp till sin femte födelsedag! Grattis älskade, lilla barn!

Storebarnen, som annars gärna sover halva förmiddagen, klev snällt upp för att vara med då jubilören öppnade sina paket.

Till tiokaffet kom farfar från Klinte och gamla mormor Walborg och gratulerade. Mommo var naturligtvis också på plats denna stora dag.

Lilleman visar gamla mormor Walborg Star Warslegot han fått. När gamla mormor var barn, under första delen av 1900-talet, så fanns det knappt leksaker att köpa. Jag ska ringa och fråga henne imorgon vad hon lekte med som barn.

Två gånger denna dag fick Lilleman blåsa ut ljusen på tårtan, både för- och eftermiddag.

Gustav, i mitten, uppvaktade med golf. Så här ser ni tre golfare. Jag fick klagomål på att greenen var dåligt skött. Eller som gamla mormor brukar säga:

- Det är dags att slå gräset!

Oliver, Gustav och Henning,  förmodligen bland de enda barnen som föddes i Hablingbo 2004.

Gustavs mamma Nettan, Bella, syrran, Sally och mamma Emma som inte syns. På femårskalas stannar mammorna kvar och fikar. Jättemysigt var det i solen. Igen slog det mig att jag ju är småbarnsmamma, inte så ofta jag träffar andra mammor så här. Med storbarnen hände det hela tiden.

Lilleman föredrar jorgubbar direkt ur asken. Stenhuse gård, den ägdes av min farfars bror, Oskar, då jag var barn.

Döskalleballongerna och döskalleservettterna köpte jag på Buttricks då jag var i Sthlm sist.

Fina, lilla kusin Lukas funderade:

- Fyller jag år imorgon?

Nej, inte imorgon sötnos. Men alldeles snart är det din tur att få paket. Då kommer vi och gratulerar!

Mien

Igår var jag på teater, en gutamålsteater.

Det var en alldeles underbar kväll för utomhusteater. Gården Fie badade i solsken.

Jag ska inte avslöja så mycket men eftersom både H och jag älskar att läsa Fäi-Jakås brevi så tyckte vi att man verkligen lyckats bra med att göra teater av det.

Rolig och tajt dialog. Eva Sjöstrand, som skrivit manus, har gjort ett fantastiskt jobb. hon har verkligen plockat ur russinen. Den här båtscenen var bara fööör dråplig och kul. Och inga problem med att förstå språket hade vi heller. Vi är ju uppfödda med gutamål så även om man inte kan prata det till vardags så förstår man ju allting.

Mitt sällskap för kvällen. De här herrarna fnissade hela tiden.

Sorgligt och allvarligt var det också.

Nej! Det får inte vara slut redan!

Om ni har möjliget, gå på den här föreställningen!

Mien

Tal i Lojsta midsommardagen

Glad midsommar på er allihop! Mien Niklasson heter jag och jag bor i Hablingbo. Men idag har jag fått äran att lämna Hablingbo för att fira midsommardagen här med er i Lojsta. Jag har alltid tyckt att den här platsen är särdeles vacker med alla vattenspeglar som träsken bildar runtomkring. Tidigare, innan utdikningen av de stora myrarna på Gotland började så var vattenspeglar förmodligen en vanligare syn i landskapet här. Nån historisk person ska även ha sagt om Gotland att:
– Gotland är ingen ö, det är en sjö.
Det är det jag tänker på när jag står här och tittar ut över vattnet idag, så här såg det nog ut på många ställen på Gotland för länge sedan.

Mien Niklasson ja, några av er kanske känner igen mig från min spalt Mejl från gården som jag skriver i Gotlands Allehanda, För er som inte vet så följer här en kort presentation. Jag tror jag har skrivit Mejl från gården nu i snart åtta år.

I Mejl från gården får man följa mig och min man, som jag i krönikorna kallar för Hemmansägaren, våra tre barn, våra lamm, som i senaste får- och geträkningen som skulle ha varit inlämnad till Jordbruksverket, jag tror det var åttonde juni. Ja det låter som ett skämt när man säger får- och geträkningen men man är faktiskt ålagd att räkna sina får och getter en gång om året och lämna in uppgifterna till jordbruksverket. I årets får- och geträkning uppgick våra får till en 230 stycken. Mejl från gården handlar också om vår lilla röda kattbons som man inte behöver räkna och förut även vår lilla vita, sura knähund men henne kan man inte räkna med längre för henne fick vi tyvärr ta bort häromdagen, och så har dottern ett gäng hästar också. Man får följa våra vedermödor där på gården i Hablingbo och mina tankar runt det. När jag inte skriver krönikor för Gotlands Allehanda eller gör frilansreportage för olika fårtidningar så är jag lärare i svenska och engelska på Gotlands Folkhögskola i Hemse. (Kanske lite skrytigt? Men ska man få gubbar att lyssna så måste man sätta ner foten lite,markera lite, det är tyvärr min erfarenhet…) Som ni kanske redan förstått så är skriva det roligaste jag vet! Och så glömde jag visst det viktigaste av allt, jag bloggar också, ni vet jag har en såndär dagbok på Internet där jag laddar upp bilder och skriver vad jag är med om. Jag ska faktiskt ta en bild till bloggen här nu, såja. Hej hej publiken är ni med? Nu sägare vi omelett allihopa, ett två tre OMELETT!
Ja! Nu fick jag en bra bild till kvällens bloggövningar.

Hemmansägaren ( Jag vill egentligen inte tjata om Hemmansägaren i tid och otid men folk tycker det är en så rolig figur så nu värmer jag upp dem lite med lite hemmansägaretjat) ja, min man, han hjälper mig alltid med lite olika uppslag så jag har något att skriva eller prata om. Det händer nämligen då och då att jag åker ut och pratar såhär. ( Skryt? Nej, jag sätter bara ner foten lite….) Sist det skedde var på nationaldagen, den 6:e juni i år. Jag satt och skrev på det jag skulle säga in i det sista och jag var nervös. Hemmansägaren satt vid TV:n och zappade. Precis när jag ska åka iväg lämnar Hemmansägaren TV.n och fjärrkontrollen med blicken, en kort stund, och vänder sig mot mig. Jag tänker att nu ska han önska mig lycka till, säga något uppmuntrande. Och det gjorde han väl också, på sitt vis, för han sa: När du står där och surrar i kväll, tänk på, ja
– Var nu inte för långrandig!
Det var det omtänksamma rådet jag fick.
Var nu inte för långrandig.
Och det ska jag ta till mig idag också så nu lämnar jag presentationen om mig själv.
( Här skrattade folk rätt ordentligt så då kunde jag pusta ut lite, hemmansägareuppvärmningen funkade utmärkt! Nu hade jag publiken med mig)

Men åter till midsommar

Varför firar vi egentligen midsommar? Det undrade jag och började läsa lite. (Lite allvar måste det ju vara en sådan här dag….)Som jag har förstått det så är det sommarsolståndet vi firar. Och sommarsolståndet är den längsta dagen på året, eller den dag då det är ljust längst. Ursprunget till midsommar är förkristet eller hedniskt, man har alltså firat midsommar och haft midsommarvakor hur länge som helst. Ofta gick det ganska vilt till på de här midsommarvakorna, med dans och så sjöng man skamlösa visor. Troligtvis var det för att stävja det här vilda firandet som kyrkan någon gång på 1400-talet gick in och försökte få bukt med det folkliga vilda firandet vid midsommar. Man försökte få det till att bli ett lugnare firande av Johannes döparen istället. Men vi kan ju bara konstatera att kyrkan inte har lyckats så bra med det. Det har i alla fall gått sämre med midsommar än vad det har gjort med julfirandet och Jesu födelse, jul förknippar man ju med en stillsam tid. För nog dansas det ännu på midsommar och visst sjungs det en och annan skandalös visa ännu?

På landet

När man bor på landet, som säkert många av er här idag gör, så är midsommar förknippat med mycket annat än bara sill, ägg och snaps. Midsommar är tiden då det växer som allra mest och då är det bråda dagar. Under hela min barndom så körde vi in hö på midsommar. Höet gick alltid före firandet, något som ibland var svårt att förstå. Många midsommaraftnar har man tillbringat uppe på ett stickigt varmt höloft med att stapla balar. Som jämförelse kan jag berätta att vi skördade vårt hö i förrgår och att det är andra tider nu. Mycket var bättre förr sägs det… men vad jag tycker det är skönt när det drar in en fyra fem inhyrda traktorer på våra hövallar och de slår höet, hackar det och sedan packas det i en lång korv, allt på bara en dag. Förr fick man hålla på i veckor för att få in höet och det var en ständig oro över väder, vind och onda ryggar.

Midsommar förknippar jag också med att alla djur är på bete. Ofta har man dem ganska långt från gården på olika strandbeten eller så. Midsommar är en tid då man oroar sig över att alla ens djur är på plats. ( här hade jag tänkt berätta en del roliga passager om då jag jagat lamm i midsommartid men eftersom våra lamm varit ute en hel del på sistone så kändes det inte alls kul längre, jag strök hela det stycket….)

Midsommar är också, när man bor här, lugnet före stormen. Efter midsommar bryter semestrarna ut och då ska alla till Gotland. Det är underbart när det kommer folk till Gotland, verkligen. Men varför ska alla åka till Hablingbo och till Jonas och Mien? Hi hi, det änns i varje fall så. Jag tror första somrarna vi bodde i Hablingbo så hade vi gäster i ett sträck under hela juli månad. Det var kul, ha ha. Småbarnsfamiljer på besök på Gotland. Bingo (Tummen upp) Missförstå mig rätt, det är jättekul att träffa gamla vänner men, hur ska jag säga, man kanske trodde att man kände varandra men när man ska bo ihop i flera dagar så upptäcker man vissa kulturskillnader. Hm. Vissa olikheter. En olikhet som jag har svårt att förstå mig på är den här, eller kulturskillnad och olikhet låter för tamt, jag går direkt på:

Konflikt 1
( Ja! Ordet konflikt var kul. Här skrattar folk igenkännande! Jag vågar då ta ut svängarna lite och slappna av)
När en, turist låter så nedvärderande så jag använder uttrycket besökande, när en besökande har legat nere vid Nisseviken och badat en hel dag så är det första de gör när de kommer hem till oss vid Hägsarve att, ja vad tror ni?
(Publiken gissar, sätter på grillen, sätter sig i solstolen säger de…)
 Jo, efter en lång dags badning i Nisse så ska det duschas. Och jäklar vad det duschas. I timmar. De måste nämligen tvätta av sig saltet. Vaddå för salt? Vi badar i sjön hela sommaren och jag har då aldrig märkt av något salt? Jag kör till och med ner ungarna till sjön på kvällarna för att de ska få tvätta av sig och bli rena. Det här med vatten är en källa till konflikt. När man har egen brunn som vi har så sätter man väldigt stort värde på att det ska finnas vatten. Vattnet ska i första hand räcka till alla djur, så att de får dricka, inte till att tvätta av sig saltet.
Morr morr morr

Konflikt 2:
Jag älskar att bo på landet. Verkligen. Det är härligt. Det enda jag eventuellt hatar är flugorna. Eller, jag verkligen hatar flugor. De skiter ner och förstör. Hur man än stänger dörrar och fönster så flyger de in och bajsar ner min fina, vita spetslampskärm. Och hur man än försöker bekämpa dem så finns de där ändå. Nu till konflikten. De besökande tycker heller inte om flugor. Även om de bara har en liten ynka fluga i sovrummet så kan de klaga en hel dag över det.
- Ursch vad flugor ni har här! Nej fy vad äckligt! Det är en fluga som har hållit oss vakna hela natten
- Jo jag vet att det finns flugor här…..Kanske skulle det bli lite bättre om ni stängde dörrarna efter er någon gång grrrrrrr

Konflikt 3
Vi har valt att bo på landet för att vi vill ha djur. De besökande tycker inte om djur. Inte alls. Efter ett par dagar försöker de till och med få undan våra djur.
– Du, våra barn är så rädda för er hund. Tror du att du kan se till att den inte är här när vi är här?
– Jag blir så täppt i näsan av er katt, tror du att ni kan ta bort katten?
Och så får man informera dem om en massa saker: Hönsungarna i buren flyger inte runt och skriker för att de tycker det är roligt när era barn slår på buren med en kantribb, de skriker för att de är rädda.

Ja, ni hör, jag är en värdelös värdinna. Ingen vill va med oss längre…. Det här har lett till att vi inte har några vänner längre, he he (Här skrattar publiken jättemycket, kanske för att de känner igen sig?) I alla fall inte några som vågar sova över hos oss längre………

Ja, det finns många konfliktområden men jag ska inte gräva ner mig i det. Kanske är det så att man själv bör ta semester ibland. Att man ska tänka på det. Nu ska jag läsa ett stycke från mejl från gården om en gång då hemmansägaren och jag gjorde det, när vi åkte på minisemester till Visby, när vi fick en natt tillsammans på hotell och hur det var.
( Hemmansägaren är på mig jämt om att jag är för ambitiös och alltid skriver nytt material då jag är ute och pratar, att jag lägger ner för mycket tid.. Han säger att många skribenter bara rätt upp och ner läser ur sina texter då de är ute och föreläser. Dels var det därför som jag valde att läsa det här stycket, dels för att det handlar om H som ju alla tycker är så kul (?????) och dels för att jag vill ge prov på hur jag skriver, inte alla i publiken har läst något Mejl från gården. Sedan tycker jag själv att den här texten är lite fiffig.)

Häng med nu! Det är ju kanske inte alltid som det blir som man har tänkt sig. Och så var det ju kanske också när vi tog semester! Det blir inte alltid som man tänkt sig nej……Nu läser jag:

Mejl från gården

Domkyrkans klockor dingar och dongar vackert när vi kör in genom Norderport. Jag säger till Hemmansägaren att staden välkomnar oss med musik och han tittar på mig, nickar och ler. Vår nytvättade bil glänser silvrigt när vi glider in på Medeltidshotellets parkering vid Kyrkogatan. Här, på det mysiga, lilla hotellet ska vi spendera natten tillsammans, en present vi fått av några vänner. Men innan det blir natt ska vi gå på fest. Solen skiner sommarvarmt när vi hand i hand går upp för trappan till hotellets reception för att checka in. Vi har rena sommarkläder på oss och i väskan ligger bara det allra nödvändigaste, nattkläder, tandborstar och en flaska champagne…..

Men, då ???

Då ringer min mobil.
- Var fan är du någonstans?
Det är Hemmansägaren. Efter en lång dags lammklippning på norra Gotland står han nu nere i Visby hamn och ser vilsen ut.
(Jag tyckte jag var tydlig här men det var några som kom fram efteråt och inte hade förstått det här hoppet, vad de andra skrattade åt, att det var en dröm att vi gick hand i hand….) Han väntar på att jag ska komma med rena kläder. Jag säger att jag bara hunnit till Silte och att jag ännu ska titta till lammen nere vid Kvarnåker så att han får checka in före mig.
– Var fan ligger Kyrkogatan? säger han då.
Sedan börjar hans vandring genom Visby. Hans skor är för smutsiga och hans mössa för trång. Hans byxor för smala och hans rock är för lång. ( Här försöker jag läsa i takt men det är nog inte alla som gör kopplingen till visan )
Ansiktet svart av för mycket sol och stöv. Och så går han sådär som man gör efter att ha klippt en hel dag, lätt framåtlutad på stela ben. Då och då möter han turister, i vita knickers och med vita skor. Han går då över på andra sidan gatan. Så de inte ska känna lukten av ullfett och svett.

När jag checkar in frågar jag portieren om min soldat redan kommit.
– Jodå, säger han och ler. Här har det checkat in en lammklippare!
Sedan hjälps vi åt att släpa mina kassar, fulla med rena skor och skrynkliga kläder, genom en lång korridor. Portieren visar mig vart jag ska gå in. Rummet är litet men exklusivt, med tjocka stenväggar och gamla, lite maskätna golvplank. Därinne sitter Hemmansägaren, nyduschad i handduk, och väntar på kläder.
– Här är som hemma, fast mer välstädat, säger han och ser glad ut.

Ja, så kan det vara, det här var ett prov på Mejl från gården. Det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig men att det kan bli lite bra ändå. Men de orden tänker jag nu avrunda mitt lilla anförande.

Sommaren är här! Den blir kanske inte riktigt som vi tänkt oss men den blir säkert lite bra ändå.

Glad sommar på er allihop och tack för att jag fick komma hit!

( Det i fet stil har jag inte läst högt, det är bara mina egna funderingar……….)

I en salig röra, som vanligt, kommer här lite bilder från mitt midsommarliv.

Midsommardagens kväll, när jag kunde pusta ut lite efter tal i Lojsta och annat, bjöd vi över Markus och Marie och lilla Elsa. Här äter Markus och jag vattenmelon. Vem tog den här bilden? 

Markus och Marie hade med sig hemgjord ärtsoppa, jättegott. Till den drack vi Hemmansägarens hemgjorda öl, Hablingbo svart. Riktigt helylle.

Vinterfodret är skördat, nu ligger det två långa korvar med mat på vallen. Tack vare regnet fick vi 43 % mer foder i år på samma areal. Hemmansägaren hotar nu med att han ska skaffa mjölkkor och mjölkgrop till vintern.

Hela släkten inspekterar korvarna.

Salama, den raringen, var så här söt på midsommarafton.

Lilleman hittade på diverse hyss som vanligt. Här leker han Hannibal Lecter? 

Syrran med familj kom på midsommarafton och tältade i trädgården.

Mamma kom också och såg till att vi fick något att äta……..Den där västebottenspajen var inte att leka med!

Efter maten gick vi en promenad.

Midsommarafton bjöd på härligt väder, vi satt ute nästan hela dagen. Martin och Hemmansägaren åkte iväg till ett annat firande här i Hablingbo på kvällen. Syrran och jag valde att gå och lägga oss med alla barnen i stället och vaknade därmed pigga och utvilade dagen därpå. Det gjorde inte killarna!

Midsommardagen var jag ju tvungen att vara pigg för jag skulle ju hålla ett anförande på Lojsta slotts midsommarfirande. Varför tackar man ja till sådana saker egentligen? Jag har ju absolut inte haft tid att förbereda mig ordentligt då det varit så mycket på jobbet sista tiden. Men, men, det var bara att bita ihop och åka dit. Lite arg på mig själv var jag allt, här åker folk enkom för att lyssna på mig och jag är inte ordentligt förberedd. Well, well…..Britta och Jan var glada över att se mig ändå. Det var Britta som hjälpte mig med korrekturen av min bok, hon har arbetat på bokförlag i typ hela sitt liv.

Nästa år ska jag ta med mig familjen till Lojsta och bara njuta av all vacker musik. Jag ska sitta på en filt med matsäck och koppla av. I år var det lite mer stissigt om man säger så.

Så var det då min tur att gå upp på scenen. Det är ingen lätt uppgift att prata lättsamt i tjugo minuter ska jag säga. Scenen var förskräcklig, det kändes som att stå inne i ett långt, mörkt rör och man hade ingen som helst kontakt med publiken från det där röret. Som tur är börjar jag bli en ganska erfaren talare så jag lyckades hålla de klaustrofobiska känslorna stången och koncentrerade mig på att tala sakta och tydligt i stället.

Jag tog en bild till min blogg uppe på scenen. Jag bad hela publiken säga omelett. Kanske kan ni här få en känsla av hur långt från publiken man var där uppe på scenen. Det gick inte att få ögonkontakt med någon.

Efteråt kom folk fram och klagade på:

1. Att det hade hörts dåligt

2. Att man inte hade förstått vad jag sa

3. Att man pratat med vänner medan jag talade och nu ville få höra igen vad jag talat om.

4. Klagade på lite allt möjligt. Den kalla våren, den onda ryggen och det dåliga humöret.

Jag blev då lite missmodig………

 Men sedan kom andra fram och sa att det hade hörts förträffligt, de som inte hade hört hade stått längst bak vid vattnet. Men det fanns ju gott om plats där framme? På min vandring tillbaka till bilen så förstod jag också att talet hade varit lyckat för flera gjorde tummen upp och skrattade när de såg mig. Jag talade nämligen om det där med att ha gäster på sommaren och det var nog många som kände igen sig i det.

- Bra gjort! var det flera som sa.

Och så ville de dela med sig av sina erfarenheter med sommargäster. Och Sven och Berit, knähundens daghusse och dagmatte tyckte att talet varit lysande. Sven, som hör dåligt, sa spontant:

- Bäst var att jag hörde allt du sa för du talar så tydligt och bra!

Ehhh? Vem ska man tro på egentligen? Jag tror att jag väljer att lyssna till de positiva rösterna. Jag säger det igen, det är inte så jäkla lätt att hitta på något att prata om en sådan här dag.

 Jag avslutar så med lite traktorbilder från våran vallskörd:

Jörgen Sigsarve, Näs, var den som packade korven. Jörgen är en glad prick och det är mysigt att höra honom prata för han talar så flatt.

- Di sum sägar at rundbalar jär bättar u att korven blair mögli u dåli di har alle gangar fat hul pa korven!

( Och aldrig blir väl folk så provocerade som när man försöker sig på att återberätta gutamål…det är ungefär som att uttala sig om kärnkraft eller politik eller så…..) 

Förr hade Jörgen lamm. Vi köpte då en leicesterbagge av honom som vi hade i flera år. Den baggen hette givetvis Jörgen!

Gultraktorn lastar i hacket i korvpackaren.

Johan Jacobsson, eller Luksn, kör hacken.

Här tömmer han hackvagnen. Mycket foder blev det.

Det kom kanske inte som en överraskning när svärfar ringde och sa att en av tackorna i prästänget i Klinte nedkommit med två, små lakritstroll. Lammungar som föds den här tiden ser så små och gulliga ut. Man har ju en annan lammungestandard för ögonen nu. Ungarna, två små baggar, är döpta till Björn och Bjarne eftersom det var dagens namnsdag. Hoppas nu innerligt att räven inte kommer och tar dem. Ingrid på Stenstu hade ju flera halvtama rävar i sin trädgård i höstas. Vi får hoppas att räven i Klinte / Fröjeltrakten har annat att äta än små lammungar.

Nu står Lilleman och skriker på mig. Det är härligt att äntligen få lite tid med honom men han vill ha uppmärksamhet och något att göra hela tiden.

Mien

Lördagen den 13 juni vigdes Anki Bender Gelaber och Peter Dahlby i Hablingbo kyrka. Här ser ni brudparet skynda in i kyrkan. Solen sken och de var så fantastiskt fina, Anki och Peter!

Min kamera funkar tyvärr inte inomhus så jag kan inte göra vigseln rättvisa. Men Anki och Peter hade verkligen valt kläder som matchade altartavlan. Jag tror Hablingbo kyrka har en av de vackraste altartavlorna. Och roligaste, lärjungarna och Jesus har brakfest i bakgrunden, de äter lamm och dricker vin. Altartavlan skvallrar om vad som ska komma sedan kan man säga.

Prästen talade roligt och personligt till Anki och Peter. Det var så vackert så jag fällde några tårar.

Kyssen.

Laila och Stefan Kulsdom Asterhag.

Prästens dotter sjöng.

Herr och fru Dahlby flankeras av brudens barn, Ricardo och Natalia. Så fina ni är!

Sen kommer här en massa mer eller mindre bra bilder i en salig röra. Hoppas ni kan njuta ändå. För njöt gjorde vi, så mycket glädje att insupa denna dag!

Bruden gratuleras.

Tina, brudens bästa vän och läsare av Mejl från gårdenbloggen!

Och det skålas.

Brudens föräldrar.

Brudens svärson, Alazar, håller tal.

Brudgummen och Margareta från Eksta.

Prästen, Doris Granath, Niklas Dahlby och prästens dotter. Doris har under sin uppväxt bott hos Dahlbys om jag fattat det hela rätt.

Festen hölls på Myrbacka, Hablingbo bygdegård.

Hemmansägaren kom lite sent då han varit på Fårö och klippt lamm. Här välkomnas han av brudgummen.

Arbetskamrater, goda grannar och vänner är de här killarna. Båda bor vid Hägsarve, part 1 respektive part 2. 

Johan från Viklau höll tal till brudparet.

Hemmansägaren hade trevligt med sin a-kusin Karin från Linde.

Vad äter man då en sådan här kväll? Ja, gissa? Helgrillat lamm och helgrillad gris naturligtvis. Kvällens grillmästare var Micka, svin- och fårbonde i Hablingbo. Jag kan tillägga att maten var underbart god. Lamm är ju alltid gott!

Anita, Susanne och Hemmansägaren.

Monica, Mickas syster.

Mona Engström, min gamla ridkompis, och Johan J som är gift med Hemmansägarens a-kusin.

Doris.

Dricken.

Det blev ett riktigt party. Vi dansade och dansade. Mest av alla dansade nog gummigubben Göran Ahlin, han kan verkligen göra ett dansgolv rättvisa.

När hablingbobönderna får tvätta av sig lite så är de så här fina och dansanta.

Hemmansägaren tog en svängom med prästen.

De här killarna knäppte upp lite.

Kvällens underbare toastmaster och brudgummens studiekamrat då de läste till driftledare, Peter Borring. Peter var fenomenal!

Med en tunga så rapp ledde han kvällens fest och sedan intog han dansgolvet med samma energi.

Peter Borring alltså, lägg hans namn på minnet. Nu är han LRF-ordförande i Östergötland men han spås bli Sveriges näste LRF-ordförande. Kom ihåg att han har partajat med oss i hablingbo!

Henrik dansar gärna och bra.

Till slut kröp han till korset och gick över till cola. Det är ju en dag imorgon också!

Tack Anki och Peter för en underbar fest! Lycka till! Ni är finast!

Mien

( som är ledsen för att alla inte kom med på bild, brudgummens föräldrar till exempel, och brudgummens lillebror, många var ni som hjälpte till att skapa en fantastisk fest)

Nu är äntligen lägret slut! Jag är också helt slut även om allt har gått jättebra. Precis hemkommen så vill Mats Åstedt komma hit och låna min dator. Shit, tänkte jag, inte kan jag släppa in någon i den här röran?

Men det kunde jag! Här sitter Mats, som är arkitekt, och mejlar över lite ritningar till Veronica som brukar kommentera här på bloggen. Mats och jag konstaterade att den förfärliga röran här hos mig inte syns på bilden. Tänk vad en bild kan dölja många saker!

Vill du bygga hus så kan du anlita Mats, han ritar.

Mien