Mejl från Gården

 Den här insändaren lämnade en tagg kvar i mitt hjärta, kanske för att jag kände igen mig själv från förr, då vi provade det där med lagsport. Och kanske lite för att det får mig att tänka på den där hemska novellen av Stig Dagerman.

Att bänka ett barn

Öppet brev till idrottsledare, ordföranden i idrottsklubbar och föräldrar till barn som sportar.
Det är helg och första matchen för säsongen, mitt barn är spänd av förväntan. Själv skulle man varit glad av att bara vara hemma och ta det lugnt men vad gör man inte för sina barn. Packa in i bilen och iväg, minstingen somnar, bara att väcka när vi kommer till hallen. Där möts man av förväntansfulla spelare och en pappa med kamera i handen. Hans barn ska spela sin första match i den nya klubben, mor- och far- föräldrar är där för att se barnbarnen spela.
Förväntansfullt kollar man in motståndarlaget, ser bra ut.
Det kan nog bli en jämn match, kul! Då får alla kämpa.
Ungarna gör sig redo nere på planen, uppvärmning, lagledarna diskuterar teknik, det syns på kroppsspråket.
Domaren visslar i pipan och spelet börjar.
Barnen spelar för fullt, snabba byten mellan spelarna och man hör högljudda rop från publiken. Bra! NEEJ! JAAA!
Mitt barn är inte först ut, kommer inte in i andra bytet heller och inte tredje, okey får väl sitta den här perioden för att dom är 16 spelare. Jag hänger med i applåderna och jublar åt de andra barnens försök att göra mål men egentligen sitter man ju där för att se sitt eget barn.
(Det är väl ingen som åker dit för att se andras barn spela.)
2-2 när första perioden är slut. Ungarna samlas runt lagledarna som ivrigt pratar taktik.
Andra perioden börjar. Nu då? NEJ, mitt barn kommer inte ut nu heller, jag möter dennes blick över planen och ser hur den kämpar för att tårarna inte ska börja rinna.

Vad gör jag? Nej, jag kan inte storma ut över planen och bara komma bort från den här jobbiga situationen. Fastän det är det jag vill, nej det skulle bli pinsamt och mitt barn skulle aldrig förlåta mig. Jag hoppas ännu på den tredje och sista perioden men nej, mitt barn är det enda som får sitta där på bänken hela matchen.
Alla de andra springer glatt ut och in från bänken, lagledarna skriker, publiken jublar, jag sitter nu där med tårar i ögonen och hoppas att laget ska förlora. Ja, varför ska de vara glada när jag och mitt barn sitter mitt i allt och vill bara därifrån. Ingen annan märker något för vem ser på oss man ser ju bara på sina egna.
Färden hem är inte rolig vi gråter hejdlöst båda två.
Ställ er frågorna:
Får ett barn sitta på bänken en hel match utan förvarning innan man kommer dit?
Vilken ålder är det rätt att bänka ett barn?
Får man toppa laget? Ta in äldre spelare för att man ska vinna? (Dom i det ordinarie laget blir bänkade.) Är det okej att sätta in de “bästa” spelarna sista minuterna om man ligger lika eller i underläge?
Ska man behöva träna en termin innan man får vara med på första matchen?
Får barnet spela fastän det inte tränar alls men är en “toppen” spelare?
Det finns många fler frågor som ni i klubbarna kan ta upp med de berörda.

P.S. En ursäkt till lagledaren som fick ta all min ilska och sorg när jag bad honom att åka till ett varmare ställe. I den stunden ville jag bara såra dig så mycket som ni sårat mig och mitt barn. D.S.

En vanlig förälder

Gotlands Allehanda

Idag var Lilleman på BVC för att få sin vaccination mot H1N1. Birgit, barnsjuksköterskan, var jättebra.

Birgit: Sprutan kommer att göra lite ont. Vill du ha den i armen eller i benet?

Lilleman: I armen.

Birgit: Så bra att du valde armen. Du har en väldigt fin arm att spruta i.

Och så fick han sprutan. Och den gjorde bara väldigt lite ont. Sen fick man välja mellan klistermärke eller tapperhetsmedalj.

 Lilleman valde tapperhetsmedalj.

Mien

Lady slaktar.

Bella bakar.

Alla är vi nybörjare någon gång.

Mien

Ikväll har vi styckat lammkött. Så lätt det går med tynnsaxen, det här är en Husqvarna. Inget kladd som vid sågning. Inget oljud som vid yxning (?). Bara knips knips och så har man fina kotletter.

Den nyklippte Lilleman lackade ur, så tråkigt tyckte han. Och storebarnen var och simmade och han ville inte vara inne själv. Tack Hasse och Agneta för att han fick sitta och måla och tejpa i ert kök!

Råttfångaren från Hägsarve, Äckliga Lady. Äckliga Lady fångar storråttor  som hon kommer in med. Ikväll höll hon på med en mus länge, länge. Nu oroar jag mig över att den var förgiftad. Jag kommer att sova dåligt i natt.

Tomten har gjort entré. Med sig hade han en äcklig hund.

Och så var det Den sista färden.

Eller så var det bara Stora brorsan som fått låna hem en ukulele från plugget. Gitarren fick stå lutad mot väggen ikväll.

- Gå och lägg dig nu!

- Ska bara spela lite till…..

Da da di di di di did di…….

Blir nog megafon imorgon också.

Mien

Idag klockan 07:15:

- Emrik, Emrik, get your ass out of bed……Emrik EEEEEMMMMRIKK

Fy bubblan vad alla barn är trötta här på morgnarna. Och fy bubblan vad jag är trött själv. Det är bara Hemmansägaren som är pigg och orkar hitta på bus. Han är rätt jobbig faktiskt. Och barnen verkligen hatar hans megafonväckning. Men har man inte klivit upp efter andra väckningen, då blir det megafon! No mercy.

På tal om sega morgnar så har jag börjat oroa mig lite inför hästarnas installning.

 Det är jag som brukar åka på att vandra ner med pollarna till hagen varje vintermorgon. Numera är de ju tre stycken så jag vågar inte ta dem på en gång heller utan det blir ett fasligt knatande fram och tillbaka då hagen ligger nästan en kilometer bort. Jag ska ju dessutom vara ensam här nästan hela december och jag vet att jag kommer att fylla mina morgnar ändå, med ved och lamm.

Så nu är jag sugen på att köpa ett sådant här flyttbart vindskydd. Det fiffiga är att man då kan ha hästarna ute på natten. Vindskyddet kan man flytta mellan olika hagar så hästarna inte behöver gå på samma ställe hela tiden. Man kan också använda vindskyddet till lamm. Marias Hästeri i Grötlingbo har ett par sådana här vindskydd. Det skulle verkligen vara toppen med ett vindskydd, eller ligghall som det heter i djurskyddslagen. Gamla tant La Pascha ska heller inte ut och gå på isiga vägbanor med sina gamla, sköra ben så hon skulle må bäst av att stanna i den halkfria hagen. Om hon halkar kan hon bryta sig och då är det finito med henne.

Enda haken är att vindskyddet kostar 22 000 + moms. Varför ska det där med pengar alltid sätta käppar i hjulet för?

Mien  

 Igår fick jag en bra tipskommentar här. Det var en Mats som tipsade angående vår trappa. Trappan är ju full av mattklister som jag inte orkat ta itu med att få bort. Så här skriver Mats:

 Mattklister tar man enklast bort med en Metabo lackfräs. Googla så hittar den den. Finns att hyra, eller köpa för 3-4 tusen.

Bra tips! Kanske lite julhelgspyssel?

Mien

I fredgas fick vi spontanbesök av syrran med familj. Jag älskar spontanbesök! Inget städstress innan. Jennie har vuxit och blivit så stor. Men hon åt inte av moster Miens plättar som de andra barnen gjorde.

Njaej, hon är kanske inte så stor ännu, lilla Jennie. Men röd kalufs verkar hon få, det är så fint!

Bella däremot är stora tjejen!

Annars har det mest varit potatis de senaste dagarna. Lilleman vill vara med, såklart. Alla potatiskläder blir jättesmutsiga. Jag har precis köpt en ny tvättmaskin. Eftersom alla tvättmaskiner går sönder hela tiden, de håller inte när man tvättar ridkläder och lammkläder och potatiskläder, så har jag nu köpt en supermaskin. Svindyr. Hoppas den kommer att hålla. Egentligen tycker jag att man borde få dra av tvättmaskinen på ett lantbruk, sånt slitage som den blir utsatt för. Det här är min tredje nya tvättmaskin sedan vi flyttade hit. Fjärde om man räknar med den som stod här.

Här ser ni potatisbonden himself. Fast här är det morötter han pysslar med. Henrik har bråda dagar nu.

Ändå tar han sig tid med Lilleman som får åka med i baklastaren. Kolla skorna. De ska visst till dagis imorgon.

Stora brorsan har jobbat med att sortera bort sten och blaiku ( klumpar av gammal sjöbotten) från potatisen. Han tycker väl inte det är jättekul men han gör ett bra jobb och det är bra pengar. I jul åker nämligen stora brorsan, syrran och Hemmansägaren till Amerika och då kan det vara bra att ha lite potatispengar med sig.

Finaste Hemmansägaren, som bara jobbar och jobbar. I flera år har han pratat om att åka och hälsa på i Indiana där han var utbytesstudent som tonåring. Och äntligen ska det bli av! Biljetten är bokad och hans värdmamma Nancy tar emot. På luciadagen åker H med de stora barnen och blir borta i tre veckor. Julen är en bra tid att lämna gården, lammen är installade och det är hyfsat lätt för mig att utfodra dem. Kul för storebarnen som nästan aldrig varit utomlands förut, om man räknar bort Danmark.

Systern i värdfamiljen, Pam, har någon slags chefsposition in Chicago school district, så H ska börja resan med att vara i Chicago ett par dagar och studera skolor. Sedan fortsätter han med sin hyrbil ner till Muncie i Indiana. Förhoppningsvis blir det ett och annat besök på någon fårgård också, om det nu finns får i Indiana. Jag har sett att H varit i kontakt med ett fåravelsförbund i trakten så vi hoppas på lite härliga bloggreportage därifrån.

Lilleman och jag ska fira jul själva. Det blir säkert jobbigt med alla djur som ska ha mat och alla pannor som vill ha ved men vi ska ha mysigt också. På julafton har Lilleman beställt massor med julklappar, hamburgare och chokladbollar. Jag ska äta kräftor. Och sedan kommer säkert mommo att förbarma sig över oss. Mommo är en av dem som verkligen hejat på att den här resan ska bli av. Liksom mina systrar. Och grannarna har bakjour om jag behöver hjälp med lantbruket. Här äter Lilleman smultrontårta ikväll. Tårtan fick vi av Markus och Marie, de orkade inte äta upp den? Smultronen är plockade på Fårö.

Alla kommer förstås att sakna Lady! Men Lady, Lilleman och jag kommer och möter upp på Arlanda på nyårsafton då amerikaresenärerna kommer hem igen. Sedan far vi till Uppsala och till kusin Mats med familj och firar.

Ja, allt har bara fallit på plats. Stora syrran har varit orolig över hur de ska hinna till Arlanda i tid. Var de ska bo natten innan, om H har koll på hur man tar sig ut till Arlanda från Sthlm. Så hon har oroat sig! Men så igår kom Jan ( Hemmansägarens A-kusin) och Vera  förbi och undrade om inte vi ville bo i deras gästrum i nya lägenheten vid Observatorielunden i centrala Sthlm. Perfekt! H och barnen bor där natten innan avfärd mot O´Hare i Chicago. Och inte nog med det, de får börja resan med julkonsert i Globen! Jan och Veras barn går på Adolf Fredriks musikskola och H och barnen har sån tur att konserten är precis den 13:e.

- Vilken fin start på resan! sa H.

 Och till syrrans stora lättnad ska de ta taxi ut till Arlanda, inget vims med Hemmansägaren på centralen alltså. Nu tror inte jag att H är vimsig att resa med och jag är säker på att han kommer att fixa allt galant, även bilkörningen i Chicago. Jag är så glad att barnen och H ska få komma iväg!

Mien

Vi bor i ett mycket gammalt hus. Ett sådant hus som av somliga kallas för gotlandshus, även om det rimliga vore att alla hus som finns på Gotland är just gotlandshus. Många skulle ge an arm and a leg, som de säger på utrikiska, för att få bo i ett hus som vårt. Att få förvalta och ta fram det ursprungliga och ägna somrarna åt att linoljefärga, skrapa och kitta.
Min mommo och moffa, de förra ägarna till gården, drömde också. De ville ha ett praktiskt och fint boende. På ålderns höst, när de knegat ihop lite pengar, kunde de äntligen förverkliga sina planer. Mjölken från de sex korna och äggen från de vita värphönsen räckte väl inte så långt men med moffas olika extrajobb, som dikesgrävare och slaktare, så blev det några slantar över att modernisera för.
I mitten på 60-talet drog hantverkarna in. De gamla trägolven, med breda golvplankor, täcktes med helklistrade korkmattor i glada färger. Salen på övervåningen, med fönster åt tre väderstreck och en utsikt som sträcker sig flera kilometer bort, styckades upp till sovrum och ett litet badrum. Fönster sattes igen så man åtminstone skulle slippa kallraset från något håll. Centralvärme sattes in i form av en modern oljepanna, den fick precis plats i kammaren bakom farstun. Det var fantastiskt att inte behöva bära runt ved i hela huset utan när det blev kallt hörde man bara hur oljepannan stånkade igång, alldeles av sig själv, där inne i kammaren. Kakelugnarna behövdes ju inte längre, de bara stod och tog plats, så de revs ner och kördes på tippen. Vedspisen åkte ut den också. De gamla limfärgsmålade taken, med handhuggna bjälkar, kläddes in med papp så de blev släta och såg nya ut. Den gamla sandstensspisen i vardagsrummet, med inskription från 1700-talet, fick en illgrön spiselhäll. Ja, hela huset fick en ny yta.
Ytan höll i trettio år, sedan flyttade Hemmansägaren och jag in och då hade det redan börjar krackelera ordentligt. Mattklistret hade släppt. Papptaken spruckit. Och oljepriserna hade farit i höjden. Allt det som min mommo och moffa kämpat och slitit sig till, alla deras drömmar, slängde vi ut. Oljepanna, plastgolv, spånskivor och masonit, allt har hamnat på tippen. Tillbaka är de gamla skurgolven och de trärena taken. Och det bärs in ved som aldrig förr och eldas både här och där. Så sorgligt.
Nu är vi snart inne på varv två vad det gäller underhåll. De gamla loftsfönstren, som var det första vi åtgärdade för snart femton år sedan, var det nu hög tid att göra något åt igen. Kärnvirket var redan murket och kittet borta. Det gjorde ont i hjärtat att ersätta de gamla handblåsta enkelglasen mot energiglas och aluminiumprofil. Om en byggnadsvårdsmänniska sett mig skulle de ha satt i halsen när jag bar ut de gamla fönstren med handsmidda beslag för att ge plats åt det nya och moderna. Jag beklagade mig för alla jag träffade på över det hemska jag gjort och över hur fula de nya fönstren var. Men jag fick inte medhåll överallt. Syrran sa:
– Skönt för dig med nya fönster. Du har kämpat länge nog med dina innanfönster som ska ur och i. Och ingen kommer att se där uppe i skyn att det är moderna grejer du satt i.
Och grannen sa:
– Fula fönster? Men de är ju fina Mien. Var tid har ju sitt. Det är väl fantastiskt fina och dragfria fönster du beställt!
Och kanske är det så att var tid har sitt och att man inte ska vara så rädd för det. Eller som min väninna sa:
– När byggnadshistoriker kommer till ert hus i framtiden och håller föredrag kommer de att peka på dina energisnåla loftsfönster och säga: ” Här ser ni prov på en familj som levde i sin samtid”.

Mien Niklasson, Hablingbo
hagsarve@telia.com

Nej, vi har inte köpt en chihuahua.

Även om man skulle kunna tro det.

Mien

Igår var faster Stina här och hjälpte till med allt möjligt. Bland annat tvättade hon och stora syrran taket i syrrans rum. Ni vet, det är ju så fult därinne så allt måste målas om. Nu! Fast helst skulle det ha skett igår.

Och Lady, ja hon hjälpte till hon också, på sitt vis. Vad tror ni vi har rustat med?

Mien