Mejl från Gården

Idag hade jag med mig Lady till jobbet. Som friskvård med några av ungdomarna skulle vi gå hundpromenad. Jag kör glatt iväg med bilen full av elever och hundar. Vi åker iväg hem till en elev för att hämta ytterligare en hund.

Jag förstod inte hur mycket det blåste och yrde så jag körde ner ett par smala kvior utanför Hemse. Och jag körde fast. Så in i helvete fast. Min bil är urdum i yrsnö. Den är så låg och då det kommer in snö under den går den inte att styra. Ungdomarna fick springa och hämta skyfflar. Buster frös och var rädd och försökte ta sig in i Ladys bur i bagaget. Vi började skyffla och skyffla. Jag misströstade nästan och började undra om vi skulle klara det. Men ungdomarna lugnade mig och sa att det skulle gå bra.

Och ibland ska man ha tur. Just som vi skottade som värst kom snöplogen. 

Snöplogen fick dra mig avigt. Sedan skulle jag backa själv i säkert femhundra meter. Jag såg ingenting på grund av all snörök så jag körde fast igen. Snöplogsmannen suckade lite men fick dra loss mig en ytterligare gång. Och sedan bogserade han mig långt, långt till en avfart. Han hade nog bråttom för han körde väldigt fort. Och det var väldigt läskigt. Att bli dragen bakåt i hög hastighet och försöka hinna med att parera med ratten.

- Ta det lugnt, Mien, sa ungdomarna. Du klarar det!

Och det gjorde jag! Tack för hjälpen snöplogen!

Sedan gick vi en supermysig promenad medan hundarna lekte och for runt. Inga bilder på det tyvärr. Men en av eleverna fotade och filmade alla sötnosar så kanske kan jag få bilder senare.

När jag skulle åka hem från jobbet var det dags igen. Utanför Havor hade det yrt igen fullständigt. Jag fick sladd och bilen for ut i diket. Syns inte här hur illa det är. Lilleman grät bittert i baksätet. Hemmansägaren hade inte telefonen på. Likadant med ett flertal andra traktorburna människor jag känner i trakten, inget svar. Jag fick, som vanligt, ringa Henrik, vår granne. Och han svarade som vanligt:

- Kommer så fort jag kan!

Men det tog ändå en stund, havorgårdarna ligger säkert fem kilometer från hägsarvegårdarna. Lilleman frös och misströstade i baksätet:

- Jag tror de struntar i oss, mamma!

Men det gjorde de inte! Här kommer Henrik med stortraktorn.

Och här har stortraktorn åkt i diket den också! Jätteläskigt var det, traktorn höll på att välta.

Då kom Folke Havdell med sin baklastare. Den mannen är aldrig svarslös. Han vevade ner rutan och skrek:

- Ska vi ta Mien framifrån eller bakifrån?

Det fick bli framifrån den här gången. Och med Magnus Havdells pick-up, baklastaren bara slirade.

Tack alla som hjälpt mig idag! Jag kan också meddela att traktorn klarade sig helskinnad ur äventyret.

Ikväll har Jonas och jag varit på Gotlandsrevyn. Men dit åkte vi med den fyrhjulsdrivna pick-uppen.

/ Mien

Igår var jag i stan med mina elever. Några av killarna och jag skulle äta lunch efter studiebesöket vi varit på.

Nu tycker ni väl att jag är otroligt bondläppig men jag har aldrig ätit sushi förut. Faktiskt aldrig. Därför drog eleverna med mig hit.

As a starter fick man soppa. Miso tror jag den hette. Helt OK. Kanske inte anmärkningsvärt gott men det gick att äta.

Sen kom huvudrätten in. Det såg ju riktigt läckert ut. Och det var helt OK det också. Men jag, som älskar fisk, hade trott att sushi var tjocka, fiskiga bitar och så var det inte. Det ser ju fiskigt ut men tex laxen var bara en tunn, tunn skiva ovanpå en risboll. Det var mest ris man åt, med lite, lite fisk. Den gröna röran till vänster är wasabi (tror jag). Man rörde ut den starka röran i lite soja och doppade risbollarna i det. Gott. Godast var ingefärsinläggningen ni ser uppe till vänster. Man blir väldigt mätt av så här mycket ris så till elevernas besvikelse orkade jag inte äta upp allt, men tallriken tömdes snabbt ändå……

Nästa vecka ska jag på konferens till Stockholm. Då ska jag prova sushi igen och se om det finns ställen där man kan få mer fisk.

När jag kom hem var jag ännu proppmätt och hade ingen inspiration till matlagning. Hittade de här på konsum. Perfekt tänkte jag, vilken bra idé att utfodra hungriga barn med.

Idén var god men pannkakorna var inte goda. Inte goda alls. Barnen åt dem inte. Suck.

Trots flera påminnelser från skolsköterskan så har vi sumpat tiden då syrran skulle få sin andra influensaspruta. Då fick hon hänga med Lilleman till BVC när han skulle få sin. Här sitter hon bland leksakerna och väntar. Jag tänkte att kanske, kanske kan de vara smidiga nog och spruta syrran också när de ändå var i farten. Och det var de!

- Syskonen Niklasson, nu är det er tur!

- Nej, nej! skrek Lilleman. Jag vill inte! Viiilllll iiiiinte!

Först fick syrran sin spruta. Lilleman tittar förskräckt på.

 Sedan var det Lillemans tur. Han försöker förhindra att sköterskan ska spruta honom.

- Mamma! Maaaamma! Hjälp!

Syrran håller för ögonen på honom.

- Titta inte så går det bra, sa hon.

Och det gick bra. Bäst var att man fick Star Warsplåster.

Och banan medan man väntade de där tjugo minuterna efteråt.

/ Mien 

Så kommer man hem. Och känner sig lite nere över en grej. Nästan så att tårarna tränger i ögonvrån. Och vad möter mig? I datorn väntar ett fantastiskt mejl. Jag vet inte om man får publicera privata brev utan att fråga avsändaren, men nu gör jag det ändå:

Hejsan!

Läser ofta dina artiklar i GA, denna gång den 6 februari.

Skall försöka skriva om kärlek skriver du, och det blev en artikel som man sent skall glömma.

Jag är uppväxt under precis samma förhållanden som du och blir ofta påmind av min äkta hälft om detta med kramar och kärlek o.s.v. Men jag upplever inte detta behov troligen beroende på att jag inte är fostrad med nutidens hjärtlighet. Men liksom du beskriver det, upplever jag betydelsen av dom små detaljerna som kärlek och omtanke. Tårarna kom när jag läste, du beskriver livet och kärleken på ett så fint sätt så man blir rörd in i hjärteroten.

Tack för en enastående fin artikel och lycka till med ditt fortsatta skrivande.

Jag är född och uppväxt vid Lifsungs och jag kände farbror Sven, hans bröder och mor, tant Klara mycket väl. Erik och Maria betraktade jag som mina extra föräldrar. Maria kom ju från sitt hemland till Lifsungs och jobbade där som piga i många år.

Med vänliga hälsningar

B S

En gång i veckan åker Spindelgruppen på dagis till ishallen. I den årtåvärda Spindelgruppen går de barn som är äldst på dagis. Igår fick jag hjälpa till att köra spindlarna och deras utrustning till ishallen.

Gustavs pappa, Måtte, var också med och hjälpte till. Gustavs äldre brorsa, Kalle, brukar vara på samma hockeyläger på somrarna i Slite som våra pitekusiner och är lite kompis med dem.

Under jullovet hade jag tänkt åka skridskor med Lilleman men som bekant skadade jag armen. Armen är bättre men jag känner ännu inte för att åka skridskor med den. Så stackars Lilleman har knappt fått åka nåt alls i år. Bara med dagis.

Själv tycker Lilleman att han åker riktigt bra.

- Jag kan åka utan att hålla i mig, mamma!

Nja, jag vet inte. I helgen ska jag försöka komma iväg med honom till allmänhetens åkning så han får träna lite. Storebarnen vill också åka. Med storebarnen åkte vi till ishallen en gång i veckan. De har även gått på skridskoskola en vinter. Men den här lille han har inte fått åka just något alls. Skäms Mien!

Fast han går på dans. Igår var det dags igen. Och nu får man som förälder inte vara med längre så jag kunde inte ta några dansbilder.

Buhu.

Jag tycker det är svårt ibland att hinna med Lilleman men jag måste skärpa mig. Han måste ju också få lära sig åka skridskor och simma och allt det där. Hans högsta önskan nu är att få börja på simträning. Men då måste man kunna simma 50 meter först. Och för att få gå på simskola måste man vara sex år och gå i förskoleklass. Med Emrik gjorde jag så att jag ljög om hans ålder så han började simskola då han var fem. Det är nog därför han har kommit så långt i simningen redan trots att han bara är 11 år. Lilleman kan simma lite, typ 10 meter under vattnet. Men han behöver gå i simskola.  Stora syrran är nu simtränare för de yngre simmarna i Hemse BK. Lilleman tittar längtansfullt åt hennes håll varje gång jag kör henne till träningen. Sist snyftade han:

- Jag vill börja i Vendlas grupp!

Men han måste kunna simma 50 meter. Ska jag ljuga i simskolan  igen? Är det fult att ljuga?

/ Mien

Kanske någon av er har undrat vart bilderna på Vendla i arbetskläder försvann i förra inlägget? Jag med kan jag säga. Men nu har jag fått klart för mig att vi har en hacker här vid Hägsarve. En hacker som redigerar bort sådant material som anses olämpligt. Och det var visst inte första gången det hände. Så från och med nu skriver jag med censur, bara så ni vet.

Idag fick jag ett oemotståndligt erbjudande från min gamla kollega Erik.

Ni vet han med askeballe, fitteballeramsan. Till vardags slänger han sig inte alls med runda ord. Men han är en hejare på att fläta korgar! Jag skulle gärna vara med på den här korgflätningskursen men som ni vet så ägnar ju jag min fritid åt IDROTT så jag kan inte gå. Lilleman ska dessutom börja på fotboll på lördag så numera är mina helger fulltecknade med idrott. Fast mest att se till att alla kommer iväg på sina pass, att de har rena träningskläder och att det finns något lämpligt att äta före och efter alla pass. Och det är ROLIGT tycker jag. Även om korgflätning också verkar kul.

KORGHELG HOS ERIK.
 Tänkte ha en korgkurs 13-14/3 hemma hos mig i Havdhem. Vi flätar pilkorgar med färskt material. Man behöver 2 dagar för att göra en snygg korg, om man är nybörjare. Material finns här, men man får gärna ta med egna vidjor (kan ge instruktioner till den som önskar)
Jag kan ta max 8 nybörjare och ett par veteraner. Matfrågan löser vi med matsäck eller gemensam soppa. Pris ca 150 kr/ korg i materialkostnad, och 150 kr för kursen.
Anmäl er till “erik.wessely@tjelvar.org” senast 25/2, gärna tidigare.
Välkomna!
Erik

I lördags var det så äntligen dags. Kusinerna Henning och Lukas var på plats i Hemsegården med mommo för att se Tobbe trollkarl och Mojje. Killarna har fått biljetterna i julklapp av mommo. Tycker mommo ser lite stolt ut. Fast bara lite…..

Och sedan kom Vendla in med Gullan. På mina nystädade golv……….

- Jag smäller av! skrek jag.

- Nej, men smäll inte av, sa mommo. Gullan är ju för söt!

Alltså, jag blir verkligen galen. Se allt strö hon har på ryggen. Hur mycket ska man stå ut med egentligen?

Nästa gäst i vårt kök var farbror Anders från Pite. Han kunde berätta att han inte mer än lämnat sin familj i kalla Pite, minus 21 grader, så hade pelletspannan packat ihop. Hans fru och svärfar fick mecka med pannan hela helgen.

- Bra jobbat, hörde jag honom säga till dem i telefonen.

Jag kände igen mig lite från i julas då jag var ensam hemma och vattnet frös och det började läcka från badrummet etc. Varför händer sånt då man är ensam? Och varför går saker sönder just på helgen då det är svårt att få tag i hantverkare?

Henning ville helst ha farbror Anders för sig själv. De pysslade med kapsyler och papper.

Inspirerad av Tobbe trollkarl så tillverkade Henning en trollhatt och en trollstav till farbror Anders. Lite i hatten tog Anders sedan emot följande SMS från frugan:

” Hela skithuset håller på att falla samman. Nu gick just kranen till lilltoan sönder. Handtaget gick bara av. Snart rasar väl taket in.”

Ja, vad ska man säga? Fler än jag som får prova på hur det är när grejer går sönder och jäklas……

Här fodrar Vendla lammen i sina nya arbetskläder, köpta i USA.

Är man fårägare så får man ju hjälpa till lite ibland.

/ Mien

Den här helgen så har jag inte kommit i närheten av en dator. Jag har ägnat mig åt barnens idrott, matlagning och åt att hålla ställningarna i lammhuset då Jonas har varit iväg och jobbat. Nu är klockan tjugu i åtta. Satte klockan på fem för jag tänkte gå upp och blogga men de enda som klev upp klockan fem var husdjuren. Elof har sedan förargat alla här på morgonkvisten med att spela fotboll med en pingisboll, jäklar vad det kan låta. Och så var Lady med på ett hörn också. Nu kallar jobbet. Och eleverna. Jag ska samåka idag med min make, ganska mysigt faktiskt. Det är så kul att han är på Folkan också! Ikväll ska jag lägga upp lite bilder från helgen. Och så ska jag köra hästen till ridlektion, och så är det simträning.

Lägger upp mitt mejl från gården, i det nya formatet. Jag var lite ledsen då jag skrev den här texten och det måste ha märkts.  Många har hört av sig att de gillade texten så mycket. Den här kvinnan tex:

Hej Mien!
Kan bara inte låta bli att tacka för ditt helt otroligt bra “Mejl från gården” idag i GA!
Precis mitt i prick! Precis vad jag själv upplever, tänker och känner! Det är såå skönt när det finns likasinnade -
som dessutom vågar och har förmåga att skriva om detta ofta tabubelagda och känsliga ämne.
Uppskattar alltid dina mejl så mycket så men detta var något alldeles extra!
Med de allra bästa hälsningar från X i en socken på Gotland

Eller det här mejlet från en mer kortfattad herre:

Svinbra kåseri!

/Fredda

Och här kommer det, i nya formatet med max 3000 tecken inklusive blanksteg. Förr har vi legat på 4500 så man fick tänka lite annorlunda. Det här mejlet har 2919 tecken, nästan bulls eye!

Mejl från gården

Jag ska försöka skriva om kärlek. Vi får väl se hur det går med det. Jag växte upp i en familj där man inte tog i varandra. Jag blev aldrig kramad som barn.
 Jag har ett suddigt barndomsminne där jag försöker krama min far en gång, men han blir bara stel som en pinne. Vänder bort huvudet och ser förlägen ut. Det är nog första och sista gången jag försöker krama honom. Mamma däremot tog i oss barn, gullade med oss, men pappa och faffa gjorde det inte. Jag blev aldrig kramad som barn för man gjorde inte så i den kulturen. Jag blev aldrig kramad som barn men kände mig oerhört älskad ändå. Kärlek kan yttra sig på fler sätt än med kramar. Kärlek kan vara när farsan nästan sprack av stolthet när han såg oss barn. Kärlek kan vara när man låg sjuk och faffa gjorde sitt yttersta för att fånga in min kattbons på höloftet, för att han visste att jag ville ha honom hos mig i sängen. Det finns fler sätt, än ett, att visa kärlek på.

Så växte man upp och kom ut i nya kretsar. Nya kulturer. Där skulle det kramas hela tiden. Välkomstkram, hejdåkram, lyckatillkram, varma kramar och så lite kindpussar på det. Jag har alltid känt mig hopplöst klumpig och dum i de där situationerna när jag står med utsträckt hand och man försöker kramas med mig Jag blir nervös och tappar balansen. Är rädd för att kramas för lite. Är rädd för att kramas för mycket. Och ibland känns det som om människor försöker sätta sig på mig genom att kramas. Lilla gumman mig lite. Fast jag vet att det inte är så. Jag kramar inte mina systrar fastän de är så viktiga för mig. Jag kramar inte min bästa väninna från barndomen. Man kramas inte där vi kommer ifrån. Men vi tycker om varandra ändå.

Att visa kärlek för den man älskar kan man göra på flera olika sätt. Kärlek kan vara att köpa ett stort fång rosor. Kärlek kan vara att ta in på hotell utan barn. Kärlek kan vara att äta en god middag på tu man hand. Eller åka på semester till ett varmt land. Men kärlek kan också vara när ens älskade är ute och åker traktor och får syn på ett bestånd med vackra blommor i ett vägdike. Hur han då stannar till och gräver upp en tuva med gödselgrepen som råkar ligga bak på vagnen. Och hur han sedan överlämnar den jordiga klumpen, ännu liggandes på skitgrepen, till mig med orden:
– Här! Gräv ner den i trädgården någonstans. Du har ju sagt att du gillar såna hära.
 Kärlek kan vara att kliva upp jättetidigt på morgnarna i lamningen och tillsammans gå ut i ladugården och pyssla. Att tillsammans glädja sig över hur lammungarna växer. Kärlek kan vara att plocka fodermajs på grannens åker med barnen. Och sedan grilla kolvarna i trädgården medan sensommardimmorna rullar in från åkrarna. Kärlek kan vara att ta med sig barnen och hunden och tillsammans gå på isen nere vid Petes och förundras över alla märkliga isformationer. Kärlek kan vara olika i olika kulturer. Och ”vackat kan vare mosse pa en gammel sprucken stain”, om ni förstår hur jag menar.

Mien Niklasson, Hablingbo

hagsarve@telia.com

Nej, det blev inget Folkan för mig idag. Ännu vid middagstid låg drivorna höga och det kändes inte bra att lämna barnen ensamma hemma. Som tur är kan jag sköta delar av mitt jobb hemifrån. Inte undervisningsbiten då, men det finns ju huuuur mycket som helst annat att ta tag i. Ringa, mejla, planera, skriva omdömen, dokumentera. Jag skulle behöva fler insöade dagar! 

Vid tretiden bedarrade stormen och vi gick ut. Jag skottade snö som en galning. Fodrade lammen och eldade.

Barnen grävde tunnlar i snön.

Och kastade snöboll. Alla våra pulkor har gått sönder. Plasten håller inte mer än ett par dar. Nu har vi köpt en ny modell, en mjuk grej som enligt stora brorsan glider bra och går fort. Snow foam heter det visst. 

Lilleman gillar att kasta snöboll på andra. Men blir väldigt förnärmad då han själv blir kastad på. Buuhäääää!!!!

Lady däremot tyckte det var kul med snöbollskrig. Hon deltog med liv och lust.

Elof deltog på sitt vis. Men han sa hela tiden:

- Kasta inte på mig! Kasta inte på mig!

Tunnlar i snön tyckte Lady var kul.

Det här är den mest frekventa fågeln vid fågelbordet vid Hägsarve. Vi har hur många som helst. Gulsparv var det, va?

Och så orangesparven då. Den håller också till vid fågelbord. Tatueringen i örat hävdar han att han har fått efter en blöt utekväll. Han vaknade upp och någon illvillig typ hade tatuerat honom. Så var det för min faffa också. Någon gång i ungdomen, efter en galen kväll, så vaknade han upp med ett skepp tatuerat på armen.

Vad skulle du göra om du fick en ledig dag sådär? Mitt i veckan, helt oplanerat?

Stora syrran valde att ta sitt tama lamm, Gullan, på vinterpromenad.

Gullan är inte som andra. Hon gillar att vara själv med matte Vendla. Hon går fot och bekymrar sig inte alls om var de andra lammen är. Inget bä alls. Men så är hon ju uppvuxen i Vendlas säng. Med blöja då Vendla tyckte det var jobbigt med allt kiss i madrassen. Nu är de vänner, forever. Och i fickan har Vendla godis som Gullan får då och då. Gullan gillar inte Lady. Hon stampar argt i marken med frambenet då hon får syn på hunden.

På kvällen var det simträning och jag lyckades skotta ut bilen. Ett litet besök i pulkabacken hann vi med också.

Det var en härlig dag med barnen.

/ Mien

Hägsarve idag kl 08:00. Vi är insnöade. Alla skolskjutsar är inställda. Hemmansägaren har ju fyrhjulsdrift på sin pick-up så han har lyckats ta sig upp på Hemse. Jag sitter här med alla barnen och avvaktar. Enligt H så ska jag inte ut och köra med min folka. Och kör jag barnen till skolan så är vi ansvariga för att ta hem dem igen eftersom det inte går några bussar. Jag vet varken ut eller in. Jag har min första engelsklektion idag kl 12. Kommer jag att kunna ta mig till jobbet? Och barnen? 

Killarna avvaktar i soffan framför TV:n.

Elof avvaktar han också och hoppas på att någon ska vända ryggen till så att han kan ta en slick i smörbacken.

Naj, fy vilket ruskväder. Fågelskådningsrutan är alldeles igenmurad.

Det blåser med full kraft över åkrarna.

Ni vet Ingrid, min bloggvän, som varit utan bredband i flera veckor. När hon nu äntligen är på banan igen så brann det i pannrummet vid Stenstugu i går kväll. Som tur var gick allt förhållandevis bra. Rökskador och ett förstört rum. Det var brandvarnaren som varnade Ingrid och Åke så att de kunde häva branden i tid. Jag är så glad över att de klarat sig någorlunda bra. Tänk hur illa det kunde ha gått. De hade dit sotaren igår och vid sotningen så måste en sten ha lossnat i skorstenen som sedan fått till följd att elden fått tag i trossbottnen. Som tur är har de bergvärme också eftersom det nog inte blir något mer eldande för dem i vinter. Det tar tid att få ordning på skorstenar.

Min brandvarnare idag 08:00. Vår brandvarnare, som bara är något år gammal, jäklas och varnar på nätterna. I söndagsnatt slet jag ner den för att få frid. Trots nytt batteri håller den på och piper i tid och otid. Måste köpa en ny idag. Jag är glad över att vi har eldningen i ett annat hus. Och jag är glad över att vi satsat på nya skorstenar både här inne till öppna spisen och ute i pannrummet. Men det är naturligtvis ingen garanti för att slippa undan. Brand och storm, två saker jag är rädd för.

Mien

Visst är det här pilfinkar? De är ju så söta så man dör……Här äter de frön som ramlar ner från fågelmataren. Jag får ingenting gjort, sitter bara och tittar på alla fåglar.

Elof har lämnat sin matback i fönstret och sitte ute och skådar koltrast. Trastarna bryr sig inte om honom. De verkar tycka att han är störtfånig.

Ser ni domherrefrun, mitten till höger? Bilderna blir sådär när man fotar genom ett smutsigt köksfönster. Om det var någon ordning med mig så skulle jag putsa fönster i stället för att skåda fågel. Hå hå ja ja.

Och så ett ord från folkhögskoleläraren. Han har upptäckt ett allvarligt fel i Lillemas pyselbok som han köpt på Destination Gotland. På sidan femton finns övningen Tippa med Ullrik. Fråga F lyder så här:

Vad har en viking på huvudet?

1. blommor

x. långa kaninöron

2. horn

Enligt folkhögskoleläraren så är inget av alternativen rätt. För övrigt så berättar han att ordet viking bara förekommer på ett, enda känt ställe och det är på en runsten som man hittat i Hablingbo. Där berättas om en man som for i viking.

Och sedan upprörs maken av att det inte finns någon ansvarig utgivare till Pyssla med Ullrik. Jag vet inte om den frågan är lika stor som det här med Rikstrafiken och att det i framtiden kanske bara ska finnas en fastlandshamn.

/ Mien