Mejl från Gården

Vi har inte fått hem alla lamm från markerna ännu men det största tackgänget har vi i alla fall hemma. Jag kör ju inte traktor men jag kan fodra lammen med skottkärran då Jonas inte är hemma. Här väntar de på mat.

Häromkvällen skulle Emrik  jag titta till lite lamm nere vid Kvarnåker.  Körvägen in till lammhagen ligger helt under vatten. Man ser inte vägen längre. Det är mörkt och det regnar. Då får jag för mig att jag ska köra inne på vallen vid sidan om vägen istället. Vet inte varför jag får för mig det. Jag tycker det är så otäckt att köra bil i gegga och jag blir så nervös så jag tänker väl inte klart. Och jo, jag hade fyrhjulsdriften i men jag är rädd ändå.

Rätt som det är smäller det till och vi kör ner pick-uppen i ett dike. Bilen blir hängande. Jag är så rädd så jag börjar gråta men när jag ser att Emrik är OK så känns det lite bättre. Fattar inte hur det kunde bli en sån smäll för diket är inte djupare än en halvmeter.

Eftersom Jonas är på Folkbildningsdagar på fastlandet så får jag ringa mina grannar. De kommer och räddar oss och hjälper oss få hem bilen.

Hela natten sen har jag sån ångest. Jag sover inte en blund. Ligger och tänker på allt hemskt som kunde ha hänt. Och varje gång jag sluter ögonen så måste jag följa med bilen ner i diket igen. Gång på gång åker jag ner i det förjordade diket och inte förrän smällen kommer, PANG, kan jag komma ur tankarna. Jag oroar mig också över att det ska kosta 40 000 kr att laga bilen.

I dagsljus dagen därpå ser det ju inte så farligt ut. Spoilern har fått sig en känga och extraljusen hänger ledset där fram. Men när jag försöker köra med bilen så upptäcker jag att det låter konstigt från motorn. Och sedan fylls kupén med illaluktande rök.

Jag fick ringa en bärgare. De var på plats inom 45 minuter.

Hur ser en person ut som kör bärgare? En stor, stark karl med lite skäggstubb och en prilla under läppen?  Vad tror ni?

Jag blev i alla fall lite paff när det var Mia som backade in på storgården och började förbereda Forden för transport. Fy vad fördomsfull jag är.

Hon låste rattlåset på Forden.

Och sedan vinchade hon upp den på sitt flak.

Sakta och lugnt jobbade hon och det märktes att det här då inte var första gången hon hämtade en bil.

- Lite jobbigt kan det vara vid trafikolyckor, sa hon, då bilarna sitter hårt fast i varandra. Då får man kämpa en del.

Grabbarna tyckte det var jättespännande med vinchningen. Men Emrik säger att han helst inte åker bil med mig fler gånger efter det här. Vi såg också att bilen var ganska trasig undertill. Intercoolern var helt tillkörd. Det kan vara det som gör att motorn låter konstigt. Men om det är nåt annat i motorn så är det allvarligare.

Nu är Forden i stan. Och i eftermiddag ska jag få reda på om det är nån idé att laga den eller inte. Buhäää! Pengarna man får från försäkringsbolaget brukar inte räcka långt om man måste köpa ny bil. Hoppas den går att laga!

Killarna bekymrade sig inte så mycket över det. De hade snöbollskrig.

Och Elof prydde sin plats brevid adventsljusstaken.

Vi är helt beroende av den där pick-uppen. Fy farao så jag ställer till det.

/ Mien

Ibland så tycker jag att jag inte gör nåt vettigt. Alltså, tiden går utan att det blir nåt gjort. Nu har jag börjat ta kort på saker som jag gör men som inte syns. Osynliga saker.

Min första bild föreställer en nyligen avfrostad frysbox. Frysboxen, det är verkligen en osynlig typ, det!

Under en längre tid har vi haft elproblem i köket. Barnen har varit sura över att inga lampor funkar och att man måste tända stearinljus på toan. Äntligen så har jag fått tummarna ur och gjort en felsökning. Efter ett antal gångna proppar och rökutveckling från lysröret i taket så har jag kommit fram till att det nog är något fel i lysröret! Så nu kanske jag kan komma mig för och ringa en elektriker också.

Jag har även meckat med lamporna i hästboxarna.

Monterat ett värmeskydd som ramlat bort. Fast det stora jobbet är att hitta en skruvmejsel och en skruv som passar. Åh, vad jag kan dra mig för det. Att leta efter saker, det är osynligt värre!

/ Mien

De här helguppdateringarna är egentligen rätt trista. Men här kommer en i alla fall.

Fredag var Jonas och jag på Jonas Gardell. Som alltid jättebra. Enda klagomålet jag har är att vi satt för långt bak så man gick miste om Gardells mimik och kroppsspråk. Halva grejen är ju att se hans miner när han skuttar runt på scenen. Att tänka på till nästa gång: Boka i bättre tid! 

Vendla och Henning sov över hos mommo. Här väljer de film på Pressbyrån i Klinte.

Emrik hade bjudit in några vänner på till Hägsarve. På f.f. , tacos och film. Här tänder han marschaller och mysar till det.

 Det sista jag skulle göra innan vi åkte på Gardell var att gå upp i garderoben och hämta en sjal. Garderobslådan var väldigt, väldigt trög att dra ut. Trögare än vanligt. Jag drog och drog.

Och  drog ut en tung Elofkatt. Ha, ha, jag blev så full i skratt.

 Elof gillar inte främnes. Han försvinner så fort han förstår att det är nån i huset som han inte känner till. Han är ju så fantastiskt fånig!

Emrik gjorde en underbar tolkning av Lady.

Och så har vi  fodrat lamm.

Pysslat om hästarna.

Städat.

Och haft Barbro, Kjell och barnen på mat.

Henning har bakat pizzabullar.

Emrik har hjälp till.

Bullarna blev inte så bulliga men var jättegoda ändå.

Och så var det simtävling för barn upp till tolv år, Sjöhästen, i Hemse. Det är sista året Emrik får vara med och tävla här. Han var alltså bland de äldsta i tävlingen. Det märktes. Starterna sitter jättebra. Emrik i grön Hemse Simmössa.

Han kommer iväg jättefint.

Och vann flera distanser, här är han först, och äldst, till kaklet. Jag tror det är fjäril.

Ryggsimsstarten går i vattnet. Ryggsim är Emriks bästa gren.

Jag träffade en gammal bekant, Arne Silvergren. Här är han med sin son Nils som är jätteduktig simmare i Wisby SS. Arne är sjukgymnast. Jag var faktiskt och hälsade på honom en gång för länge sedan då han pluggade i Linköping. Nu jobbar han på Hansahälsan i stan. Jodå, man träffar en hel del folk genom simningen också. Och barnen har roligt tillsammans, fast de tävlar mot varandra. Det är lite gentlemannasport det där med simning och det gillar jag. Arne bjöd till exempel mig på kaffe……

Vendla fick inte vara med och simma den här gången men hon hade fullt upp ändå. Med att ta hand om barnen som hon tränar. Här vakar hon över någon av småtjejerna i hemse Sim som ska starta. Jag tyckte alla Hemsesimmare var väldigt duktiga.

/ Mien

Helt otroligt! Det blev jag som vann boken Flicka med snö i håret av Ninni Shulman. Eftersom jag är ett stort fan av Ninnis blogg känns det nästan som om jag har varit med och skrivit den här boken. Jag har varit med när hon våndats och plågats för att få den klar. Jag har fått vara med och ta del av framgångarna. Och nu är det verkligen på tiden att jag läser!

Tack Ingrid i Fröjel med den jättefina bloggen Livet efter 70, och tack Åke för att du drog mitt namn! Gå in hos Ingrid HÄR och se när just jag dras som vinnare!

/ Mien

 Jag blir glad för alla kommentarer som jag får. De är som presenter som man öppnar. Nej, de är bättre än presenter, för man kan öppna dem om och om igen. Häromdagen fick jag en present av Eva Bofride som jag så gärna vill dela med mig av. Hon skrev den med anledning av mitt oro-mejl. Eva är till vardags ledarskribent på Gotlänningen, eller politisk chefredaktör sedan flera år tillbaka. Hon gör ett fantastiskt jobb där även om jag kan sakna hennes krönikor som hon skrev tidigare. Numera har hon väl inte tid för sånt. Men, i den här kommentaren får jag massor av härlig Eva-läsning! Tack!  Här kommer hennes text:

 Hej Mien, ger mig inte till känna så ofta men läser din blogg så fort jag får möjlighet. Ser fram emot att kunna presentera kloka och roliga texter från Hägsarve på min sida.

Men det jag egentligen ville säga var att jag har svart bälte i oro. Det mest fantastifulla skräckscenarios kan bli fullt rimliga i min värld. Som att när man står i badkaret så kommer det att ge vika och foten åka genom plåten. Det bli ju som en rävsax, man kan inte dra ut foten för då skär järnet ännu mer in i benet. Man kan inte komma loss för att ringa SOS. Man kommer att förblöda i panik helt enkelt.
Eller när man åker en gammal bil. Då kan förarsätet plötsligt åka ner under bilen om det är rostigt just där sätet sitter fast. Man dubblas ner i vägen i 90 km/h eftersom man sitter fastbältad.

Eller som när dottern ska åka till fastlandet själv. Och då kommer nån kompis på att de ska springa ut på däck och nån illvillig unge lurar ut mitt hjärtegryn över nån reling och hon faller i. Ungarna vågar inte berätta nåt så det märks först när båten kommer i hamn att hon är borta.

Eller som den ständiga skräcken att det där lilla blodkärlet ska brista och man ska tvärdö utan pardon.

Ja i efterhand går det att skratta och man undrar ju hur knäpp i huvudet man kan vara men just då är det fullt rimliga saker som KAN hända. Att det så sällan händer såna konstiga saker är bara ett tecken på att det snart är dags, eller hur?

De där svarta fåglarna känner jag också till. Vissa dagar går jag hem och hoppas att ingen ska läsa min sida nästa dag. Vissa dagar går jag till jobbet och nästan väntar på att Tommy Wahlgren ska komma och säga att “Du Eva, det här var kanske ingen bra idé….”.

Men så en annan dag känner man sig stark och klok och nästan lite snygg

/ Eva Bofride

Mejl från gårdenbloggen proudly presents……. 

Jonas, ersättare i kommunstyrelsen och min nya gästbloggare!  Bofriden på GT tyckte att det kunde vara intressant med en ny centerpolitikers reflektioner så Jonas ska börja skriva på ledarsidan lite då och då. Men innan han kommer igång med det så har jag blivit lovad att låna några texter, om jag inte skickar dem till GA förstås, då blir nog Eva Bofride sur….. . Det är ju viss konkurrens ( kniven på strupen) mellan tidningarna.

Här kommer Jonas tankar efter första kommunstyrelsemötet:

Under eftermiddagen, efter kommunstyrelsen, fick koncernledning och kommunstyrelse en dragning av “Kommunkompassen”. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har utvärderat styrkor och förbättringsområden hos Gotlands kommun. Ett förbättringsområde var just hur vi kommunicerar med kommuninvånarna och det rankades också som ett av de viktigaste områdena att förbättra vid den efterföljande diskussionen.

Så visst, det är väldigt viktigt att ta varje möjlighet till att försöka kommunicera vad som händer i politiken och förvaltning.

Själva utvärderingen är väl inte officiell ännu, diarieförd och allt vad det heter, men jag kan väl ändå läcka att Gotlands kommun står sig väl i jämförelse med väldigt många andra svenska kommuner som gjort samma utvärdering. Faktiskt blir man lite sorgsen när man tänker på att inte alla kommuninnevånare på samma sätt kan få ta del av samma, faktiskt positiva omdömen, om kommunens verksamhet. På vissa punkter framhåller utvärderingen faktiskt Gotlands kommun som ett föredöme. Det skulle göra alla som jobbar inom kommunens verksamheter stolta att få höra vad denne utomstående betraktare säger om oss.

För är det inte allt för vanligt att vi som några sorts självplågare talar i nedsättande ordalag om det som vi betalar och förvaltar gemensamt, vår kommun och det som den utför. Faktiskt brast denne utvärderare ut i att “-Ibland undrar jag varför inte alla älskar sin kommun och gläds åt allt bra som görs!” Oj, det är lätt att dras med i entusiasmen på sådana där konferenser man är på ibland. Det är det väl fler som erfarit. Lugn, lugn Niklasson. Ekonomiskt ser det kärvt ut för de närmaste åren och det finns områden att förbättra jag vet jag vet.

Av någon anledning som jag glömt så diskuterade jag film med mina elever häromdagen. Filmen om Apollo 13 kom upp till diskussion. På väg hem från ett varv kring månen så börjar det krångla i rymdkapseln. Flygledaren på marken får rapport efter rapport om allt som inte fungerar. Läget blir alltmer desperat. När hoppet verkar vara ute byter flygledaren taktik och börjar istället fråga efter vad som fungerar och ber besättningen att istället börja fokusera på det. Modet väcks åter till liv och man lyckas landa farkosten. Mina tankar återvände en stund till Apollo 13 när jag var på väg hem från min första dag som ersättare i kommunstyrelsen. Jag såg Åke Svenssson, Stefaan De Maecker, Brittis Bentzler och Hanna Westeren som besättningen på Apollo 13. Skraja och vet inte riktigt vilka spakar dom ska dra i men ser då mig själv och resten av kommunstyrelsen som “Groundcontrol”. Ascoola och kunniga, lite som Chuck Yaeger. -Stay cool Åke. We’ll bring you home.

Lite så gick mina tankar efter den första dagen.

/ Jonas

Foto: Mien

I går ringde de från fritis och sa att den här killen var sjuk. Jonas fick rycka ut och hämta honom. Lille gubben har haft hög, hög feber i natt. Men idag är det lite bättre.

Fast nu är det Vendla som lagt sig sjuk. fick åka och hämta henne i plugget. 

Storebror grunnar över matteläxan. På söndag är det simtävling igen. Faktiskt i Hemse den här gången. Det är Hemse Sim som arrangerar så jag har idag varit och inhandlat en hel korvkiosk med tillbehör som jag ska sälja under tävlingen.

Storasyster kladdar ner hela köket med sin smoothietillverkning. Efter simningen älskar hon att köra frusna jordgubbar, mjölk och lite kakao i matberedaren. Men skålen till vår matberedare har, som ni ser, gått sönder. Jag har lagat den med vävtejp och det har hållit i flera år. Det håller till och med i diskmaskinen.

Men nu har skålen spruckit så mycket att det inte ens går att laga med vävtejp. Smoothien sprutar över hela köket. Jag har frågat vad en ny skål kostar och det är typ lika dyrt som en ny matberedare.

I mitten på 80-talet kom det där med matberedare.  Jag gick på gymnasiet och hade eget hushåll i Visby. Då fick jag den här maskinen i julklapp av mina föräldrar. Det är 25 år sedan. Maskinen är ännu toppen, stark och bra. Vad tycker ni, ska jag köpa en ny skål eller en ny beredare? 

Micron fick Jonas och jag av mina föräldrar då vi flyttade till Uppsala 1989. Det är över 20 år sedan. Den ser kanske inte så fräsch ut här men den är bra. Nya microugnar kräver ju att man läser en hel bok för att man ska fatta hur man använder dem. Se på den här, två rattar, en för tid och en för temp. Det kallar jag användarvänligt. Jag hatar att behöva läsa en hel manual för att värma en tallrik mat. 

Jaha, så kom det med en bild på skären till lammsaxen. Det är mycket pyssel med dem. De ska tvättas och torkas och köras iväg på slipning hela tiden. Och ibland måste de bytas ut. Ett nytt skär kostar flera hundra spänn. Det kostar att ligga på topp i speed shearing!

Jag tog bilderna igår så nu vet jag inte riktigt hur jag tänkte. Men det var nog nåt om byråträngsel ser det ut som. Lustigt att vi alltid har för mycket kläder i förhållande till förvaring trots att jag rensar och rensar. 

Och böcker. Och pärmar. Och där ligger visst Hennings kontaktbok som jag inte kunde hitta igår.

/ Mien

För första gången någonsin så har alla våra barn somnat, eller åtminstone gått och lagt sig, innan nio!  Det blev så tyst här så jag kom alldeles av mig. Ingen som spelar elgitarr så det dånar. Ingen som har synpunkter på innehållet i kylen. Det enda ljud som hörts har väl varit Jonas bankande på tangentbordet. Varför tror han att man måste slå allt vad man orkar på tangenterna för att det ska synas vad man skriver på skärmen? Nog för att vår dator är gammal men det är ju inte nån gammal Facit precis. Jonas har också fnissat en del. Fnissar man åt det man skrivit så är man på god väg, säger jag som gammal skribent, hö hö. Men Jonas vill inte ta några råd alls från den gamla skribenten. Jag får inte ens peta in något litet komma i hans text.

- Ge fan i och putta dit komman! Kladda inte! Det är min text! fräser han. Jag vill inte att du ska vara min svensklärare, jag vill att du ska vara min fru!

Jag är egentligen rätt nöjd med att få läsa hans alster som hans fru och inget annat. Så från och med nu lovar jag att aldrig stoppa in några komman mer! ( No fingers crossed!)

Vad han skriver? Tja, det vet jag inte om jag får avslöja. Men den som prenumererar på den andra tidningen, eller den gula tidningen som Peter Wennblad brukade skriva, får snart se.

Här kommer en bild på altartavlan i Hablingbo kyrka. Jag har alltid gillat den. Jesus och lärjungarna partajar loss, det dricks vin och på bordet ligger en rejäl lammskonk. En av lärjungarna är så överförfriskad att han somnat mot Jesu axel. Men.

När jag pratade med prästen Ulf häromkvällen så var han lite tveksam till min partytolkning.

Han säger att lärjungen som lutar sig mot Jesus är Johannes ( tror jag det var) och att de två hade ett speciellt band och att det är det konstnären visar här.

Ulf visade också hur man kan se att altartavlan är tillverkad under dansktiden. Ser ni hur det står C4 på toppen? Det betyder Christian den fjärde som ju var en dansk kung. I flera kyrkor på Gotland har man tagit bort det här C4 men i Hablingbo finns det ännu kvar. Tänk vad man får lära sig mycket då man hänger på gudstjänst med konfirmander!

Annars har jag väl haft lite bekymmer med fåglar på sistone. Då och då sitter det några fula, svarta  på mina axlar och tynger mig. Fåglarna talar om att jag då visst inte ska gå runt och tro att jag är nåt. Och så fort jag kommit på nåt att skriva om så sätter de igång med sitt hackande. De hackar så hårt så man blir gråtfärdig. Kanske har jag väldigt tunn hud på axlarna också och att det är därför det gör så ont. Om jag, eller ibland Jonas, sjasar iväg de svarta så flyger de bara bort för en kort stund för att sen komma tillbaka och använda mig som sittpinne igen. Hoppas att ni slipper de där fåglarna för de är inte roliga att ha att göra med ska jag säga. I fredags då jag skulle skriva Mejl från gården så var de ovanligt efterhängsna. Som tur var kom Lady och skällde iväg dem. Ibland är det väldigt bra med en skällig hund ska jag säga.

Mejl från gården 2010-11-13

Den vita knähunden d.y. är borta en morgon. Det hörs ingen duns i golvet från TV-soffan då jag ropar hennes namn. Ingen liten vit hund kommer pilande genom trädgården. Inget voff. Inga smutsiga tassar. Det isar i magen och jag får fort på mig gummistövlarna och springer ut i grannlaget. Jag börjar med att leta i vägdikena, kanske ligger hon blödande och påkörd. Nu när allt är höstbrunt borde man lätt få syn på en vit hund. Men inte. Jag utvidgar mitt letande. Hon är inte i pannrummet. Inte i lammhuset. Och inte i grannens morotslager.

Jag ringer upp Hemmansägaren på jobbet. Han väser:
– Stör inte! Jag är mitt i någonting. Hunden är inte död. Hon är säkert bara inlåst någonstans.

Medan jag springer runt i mina gummistövlar, alldeles förblindad av rädsla, får jag syn på två, vita, spetsade öron som sticker upp ur förarsätet på min bil. Någon, säkert ett barn, har av omtanke stängt in henne där. Så hon inte ska bli ledsen då större delen av flocken försvinner med skolbussen. Så hon inte ska lockas att springa efter. Så hon inte ska råka illa ut.

Varför, så fort det är något, tror jag alltid det värsta? Om Hemmansägaren står ute på gården och motorsågar sönder vedklabbar och motorsågen plötsligt tystnar så beror det inte på att det är problem med motorsågskedjan. Det är heller inte bensinen som är slut. Eller någon granne som kommer förbi för att prata. Nej. Såklart har Hemmansägaren skadat sig. Och ligger avsvimmad.

Eller om skolbussen är två minuter sen en eftermiddag. Så beror inte det på att busschauffören varit tvungen att vänta in någon trilskande unge. Eller fått köra extra sakta i de snirkliga kviorna på grund av halka. Nej då. I mitt huvud har en katastrof redan skett och om jag anstränger mig kan jag till och med höra räddningstjänstens sirener.

Den här rädslan och oron som bor i mitt bröst är ett bekymmer. Den begränsar mig och går ut över min familj och min vardag. För det är inte så att jag behåller oron för mig själv, jag delar ju gärna med mig av eländet också.

Jag har hört att problem som man har som vuxen, till exempel oro, kan härledas till händelser i barndomen. Så är det i mitt fall kan jag säga. All min oro är Bengt Fahlströms fel. Ni minns Bengt Fahlström, programledare för nyhetsprogrammet Barnjournalen, signaturmelodin lät ungefär daadididit didaadaadaa. Under hela 70 och 80-talet, när kalla kriget pågick som värst, satt Fahlström i TV-rutan och predikade sina domedagsprofetior. Iklädd skyddshjälm, även inne i TV-studion, lärde han oss barn och ungdomar ord som terrorbalans och kapprustning. Ett kärnvapenkrig var nära förestående. Jorden skulle utplånas. Och om jorden, mot alla odds, skulle klara sig så hade vi ändå ingen framtid. För datorerna skulle ta över allt och ödelägga våra liv.

Det enda som eventuellt har hotat att ödelägga mitt liv hittills är oron som jag tampas med. För att bli lite filosofisk: If a dog is lying in a car. And no one is around to hear it. Does this mean that the dog is dead? Både Bengt Fahlström och jag behöver nog ta oss en funderare över det., är jag rädd.

Mien Niklasson, Hablingbo

hagsarve@telia.com

Och alla höstbilder på Lady är tagna av Vendla.

Det var tydligen många som kunde känna igen sig i min oro. Flera Mejl från gårdenläsare har kommit fram och velat prata oro då jag varit ute på Hemse. Då kan man tro att de svarta fåglarna skulle hålla sig borta ett tag men så funkar det inte. Nedrans flygfän!

På svenskkursen som jag undervisar i på jobbet håller vi som bäst på att skriva noveller. Innan jag kryper ner i sängen hos Jonas, Elof och Lady nu så ska jag läsa några av elevernas utkast. Och så ska jag skriva lite lektionsanteckningar inför morgondagen. Bland annat så ska jag prata om vad eleverna ska göra om de svarta fåglarna får för sig att sätta sig på deras noveller. För de rackarns flygfäna har nämligen varit synliga i klassrummet också. Men i morgon ska de jagas ut. Varenda liten pippi ska bort!

Det gäller väl att hålla tankarna på annat, det gör maken. Han tänker mycket på speed shearing, om du är nyfiken kan du kolla HÄR!

/ Mien

Lustigt, det blir mindre och mindre tid över för det som är roligt. Mamma undrade om jag inte läser kommentarerna längre. Jo, jag läser alla! Men jag hinner inte alltid svara. Ska bli bättre på det. Fars dag firades väl inte alls kan man säga, här vid Hägsarve.

Det stora eventet den här helgen har väl varit att Salmis, vår unghäst, skulle åka på uppfostringsanstalt. Och hans man och svans var full med kardborrar. Verkar som om unge herr Salmis tycker det är snyggt med dreadlocks för de andra hästarna har aldrig kardborrar i svans eller man. Och Salmis lyckas hela tiden trassla in sig i diverse. Jättekonstigt.

Så här har ni inte sett Hemmansägaren förut.

- Jag köpte din mor för hon hade fin svans. Och jag tror minsann att det går i arv! sa han till Salmis.

Ja, hela familjen var engagerade i Salmis och hans trassliga svans.

Efter lite motötter där fram och lite kvast där bak har Jonas och Vendla nu lycktas få upp Salmis på transporten och kört honom  till Marias Hästeri i Grötlingbo där han ska få lära sig ett och annat. Någon som vill köpa en jättefin och snäll treårig New Forest vallack? Snart inkörd och riden? Jättesocial. Gnäggar då man kommer. Mysig att pyssla med.

- Naj, men så bråttom med att sälja honom är det väl inte……..säger Hemmansägaren.

Jaha, och här skulle jag nu ha värsta blogginlägget om helgen. Men jag hinner inte. Får visa alla bilder huller om buller.

,

vendla har varit på konfirmationsläsning. Mommo och jag var med på aftongudstjänsten. Här inspekterar vi det nyrenoverade sockenmagasinet här i Hablingbo.

Sockenmagasinet från baksidan.

Jonas har ägnat sig åt speed shearing. Först kollade han på you tube hur det går till. Sedan praktiserade han på grannens lamm. Inget för nybörjare kan jag säga.

Sylve, Berth och prästen på fikastunden efter gudstjänsten.

Altartavlan i Hablingbo kyrka.

Sockenmagasinet. Här förvarades gräsklipparen förut.

Från klambahul till samlingslokal.

More speed shearing.

Diakonissan Birgitta, Vendla och kantorn.

Kitte i vår skateboardramp.

Kitte kommer från Halmstad skateboardklubb.

Och så hade han hört att det fanns en ramp i Hablingbo.

När Kitte inte skejtar så pluggar han på Folkan i Hemse.

Henning har börjat på Sudrets hockey. Ni ser honom i mitten i blå tröja. Det här är nybörjargruppen.

Han hänger med bra, min lille hockeykille.

Lördag var det barnteater i gullinsalen. Här tackar Birgitta Apelqvist skådisen.

Gubben och blomman hette pjäsen.

En liten, söt föreställning.

Jag hade båda grabbarna med mig.

Mommo och jag tittade till gravarna.

Gammelmommos gravsten är nästan oläsbar.

Hedvig och Gustav har varit och hälsat på.

Nu har de köpt hus i Grötlingbo! Grattis!

Hoppas det blir mer fredagshäng vid Hägsarve nu.

Mer memoryspel.

Gissa vem som vann?

Nu när de köpt ett “ställe” så blir det till att ha storstyvlar på!

Lycka till med huset!

Ja, kanske är det här orsaken till varför jag inte hinner blogga?

/ Mien

För tredje året i rad anordnade min kollega, Åsa Akre, internationella dagen i Hemse. En dag fylld av upplevelser och möten. Alldeles fantastiskt. Jag försökte hjälpa till lite och guida besökare rätt och hamnade slumpmässigt på två föreläsningar.

Det här är Anna-Britta ( tror jag hon hette…) från Vuxenskolan som berättar om två projekt i Afrika som hon är involverad i. Man kan säga att Vuxenskolan är med och stöttar sociala företag för kvinnor. Kvinnor som blivit förskjutna av sin familj för att de fött svårt handikappade barn. De har då blivit anklagade för att ha haft samröre med ondare makt. Kvinnor som blivit våldtagna och sedan lämnats åt sitt öde. Ett av företagen tillverkar de vackra halsbanden Anna-Britta visar på bilden.

Bara med sig själv, sin entusiasm och sin medmänsklighet trollband hon oss lyssnare i en hel timme. Till höger ser ni Görel som brukar hälsa på här i Mejl från gårdenbloggen ibland. Görel jobbar för vuxenskolan på Gotland.

Nästa föreläsare jag hade äran att lyssna till var Birgitta Wetterdahl, läkare. Birgitta har tjänstgjort i flera olika utvecklingsländer och har så mycket att berätta. Den här gången pratade hon mest om sina år i Kambodja och Pol Pots skräckvälde. Hon berättade om arbetet på sjukhuset i Kambodja, om sin respekt för sina kollegor där. Hur de, med mycket små medel men ändå med enorm skicklighet, opererade människor som trampat på trampminor. Hon berättade om paret som längtade efter barn. Om kvinnan som fött två dödfödda barn och nu äntligen skulle föda sitt tredje. Om livmodern som sprack och mannen som forslade sin dödssjuka kvinna i flera dagar genom djungeln för att komma till Birgitta och få hjälp. Hon berättade om kärleken, att kärleken inte bara finns här i Sverige, hos oss rika. Utan att kärleken är gränslöst stark även hos fattiga och lemlästade människor i djungeln. Birgitta hade bara sig själv som instrument. Ingen power point, ingen kanon, inga ljudeffekter. Bara sin röst och sina upplevelser. Och sin närvaro. Och det var så starkt, så starkt. Jag fick torka tårarna hela tiden.

Internationella dagen är ett fantastiskt initiativ som verkligen tar världen till Hemse!

Den här mannen har tagit politiken till Hägsarve. Eller, den har väl funnits här förut också då min moffa var Havdhems storkommuns ordförande under många år.

Om ni visste hur mycket det är som en fritidspolitiker måste sätta sig in i.

Tjocka luntor som ska läsas.

Saker man ska ta ställning till.

Jag blir så imponerad av det jättearbete som ligger bakom alla dessa luntor.

Men man blir ju bekymrad och ledsen också. Missförhållanden som kommer i dagen som man inte hade en aning om. I valrörelsen har folk skrikit sig röda över bussiga kortet och parkeringsautomater. De problemen ter sig väldigt små och obetydliga om man läser på. Mer om det i kväll.

/ Mien