Mejl från Gården

Man tror att när man blir ledig, dååå ska man ha tid att blogga. Men så är det inte. Alla rutiner sätts ur spel. Men, eftersom det här ska bli en skrivelse inför det nya året så ska jag inte skriva vad vi inte gjort utan vad vi faktiskt uträttat under julledigheten.

Jag har gått många och långa promenader med Lady och med mina nya broddar som jag fått av mamma i julklapp. Är det kärringvarning på broddar? Säkert. Men det är också kärringvarning på att inte våga ut på de vackra, halkiga vägarna. Idag har  grannen Carolin, Jonas, Lady ( hund), Smilla (hund), Vendla och Olivia V (häst) gått en mil runt Silte i vintersolen, så härligt!  

Vi har i mellandagarna tagit bort baggarna, sorterat om i lammhuset, fÃ¥tt iväg en leverans pÃ¥ 24 gimbrar, varit i TranÃ¥s med skinn, träffat släkten, Ã¥kt skridskor och pulka. Vi har inte….nej just det….

2010 har varit ett bra år för oss. Alla har fått vara friska, förutom smärre öronbekymmer, men det är ju bagateller egentligen. Barnen är roliga och mysiga. Husdjuren är hungriga och busiga. Lammen skötte sig fint i lamningen och det fanns massor av gräs för dem att äta i somras. Kanske lite för mycket gräs. Länsstyrelsen hade lite synpunkter på det. Men vad kan vi hjälpa att det regnar och växer som aldrig förr? 

Jonas har gett sig in i politiken. Hela familjen lär sig mycket av det. Hemmansägern säger:

- Politik är inte värre än att ha en tonårsdotter. Man blir idiotförklarad både på helagotland och hemma.

Och det mothugget mår Hemmansägaren gott av tillägger jag. Det ger energi och håller en a jour i verkligheten. Ja, 2010 har varit ett spännande år.

När man sitter så här och försöker sammanfatta livet så är det viktigaste ändå barnen. Och familjen som bryr sig om en fastän man är jobbig ibland, tack mamma för allt du gör för oss! Och alla fina vänner som vi har! Tack till alla er som läser vår blogg! Det betyder så mycket. Nu är vi på väg till Anki och Peter på nyårsmiddag, ska bli så mysigt. Vendla är på eget firande, Lady är hos sin dagmatte och grabbarna ska fira med mommo och syrrorna och alla kusiner i Klinte. Nu är den stora frågan, vågar vi sova över i Nisse eller ska vi åka hem ikväll? Har man inte större bryderier än så, ja då har man det bra.

GOTT NYTT ÅR till er alla från alla vid Hägsarve!

Må inga större sorger än snö i stövlarna drabba er under nästkommande år!

/ Mien

Så kom då äntligen dagarna man väntat på hela december. Ingenting var sig likt den här julen. Till exempel så hade vi, kvällen innan julafton, inte handlat så många klappar än. Vendla och jag åkte upp på Hemse i värsta ovädret och det var nästan inget folk alls i affärerna. På några timmar hade vi fyllt bilen med klappar och mat och vi åkte från Hemse med riktig julstämning. De fina ljusgirlangerna över Storgatan, pyntet i skyltfönstrena och snön som yrde.

Hemsehandlarna sa också att ingenting var sig likt den här julen. Så lite folk som det varit i Hemse denna december hade de aldrig varit med om förr.

- Det har inte ens varit kö till fiskaffären, sa en av dem dystert.

Jag tror faktiskt kvällen innan julafton var det bästa av alltihop. Jag satt uppe till klockan halv två på natten och slog in paket och rimmade. Barnen börjar bli så stora nu så de vill ha rim på alla klappar, något jag faktiskt inte uppfyllde i år.

- Fy! Mamma! Det ska vara rim! Om kalsonger och sånt man skrattar åt, gnällde Henning högljutt.

Han gillar lite ekivoka rim, den lille sexåringen. Tyvärr får jag ingen hjälp av fadern i rimstugan för inte är han speciellt ekivok och inte kan han rimma någonstans. På sin höjd kan han rimma en julskinka, men sen tar det stopp.

Finaste Missi firade sin första jul vid Hägsarve. Missi kom till oss i våras. Hennes matte och husse flyttade till Visby och tyckte att Missi, som var van vid att bo på gård i Lau, skulle slippa lägenhetslivet. Lukas är dessutom jätteallergisk mot katter. Katthemmet omplacerar ju katter hela tiden, all ära till dem. Och kanske har de massor av erfarenheter som vi skulle ha tagit reda på. Jag kan säga att det har tagit nästan ett år för oss och Missi att vänja oss vid varandra. I början längatde hon hem till Lau mest hela tiden. Hon pratade bara om att allt var bättre i Lau och sen gick hon ut. Nu kommer Missi inte bara in för maten längre utan hon har börjat komma in för att vara med oss. Gosa med barnen i soffan. Titta vad vi gör. Vara med ute hos lammen. Sova i min säng. Och jag får pussa henne på nosen. Men ännu är hon lite sur ibland, speciellt när, i vårt tycke supertöntige Elof, är närvarande. Då fräser hon och skriker, till synes helt utan anledning.

- Så är det med fruntimmer, säger Hemmansägaren då och tar henne i försvar.

Jag brukar bli lite vemodig vid vissa högtider. Examen är en sådan, då händer det ganska ofta att jag gråter, för att det är så högtidligt och för att vissa elever på nåt sätt får sin revansch, de får lön för all möda. Jag gråter också då jag ser mina barn i luciatåg. Eller på simtävling. Eller bara ihop med andra barn på skolgården Den här julen blev jag väldigt vemodig. Jag vet egentligen inte varför jag blev så sentimental. Kanske var det vädret. Kanske var det för att mamma inte vågade sig ut till Hägsarve. Kanske var det för att mina syskonbarn inte var på Gotland.

Eller så var det den goda valnötssnapsen som Marie och Daggan kom med.

Ja, ja, det var tur att vissa andra höll ställningarna.

- Jiiiihaaa, nu kommer tomten!

Glömde säga, jag gråter lite när tomten kommer också. Eller får åtminstone nåt tjockt i halsen.

Han var ju för fin, årets tomte.

Han hade mycket att göra vid Hägsarve för det var många klappar och många rim.

En tomte med blå ögon, förra årets tomte hade bruna. Och en tomte som kom gående till fots. Njaej, inte ens storbarnen har kunnat gissa vem det var.

Tomten läste rimen klart och tydligt, han mumlade inte i skägget precis.

Här får Henning en bössa. Jag kan säga att jag ångrar den klappen lite för här har skjutits hela julhelgen.

- En ny intifada, har Jonas suckat bakom sin julklappsbok. 

Hej då finaste tomten! Hoppas vi ses igen nästa år!

Det är ju förmätet, När alla samtidigt vill ut på nätet var rimmet till den här klappen.

Idag, annandagen, ville jag faktiskt ut på nätet litet men då var lap-topen spårlöst borta. Vaaaar kunde den vara, tror ni?

Inte så svårt att gissa va? Vendla ligger och tittar på en av filmerna i Stieg Larson-triologin.

Juldagen installerade jag routern och fick det faktiskt att funka, trot eller ej! Riktigt sÃ¥ lätt som de sa pÃ¥ Elitservice i Hemse att det skulle vara var det ju inte. Man fick en del frÃ¥gor under inställningen som jag sÃ¥klart inte kunde svara pÃ¥ men efter lite meck och med Emriks hjälp sÃ¥ gick det till slut. Nu funkar det trÃ¥dlösa nätverket i hela huset utom i köket. Jag har köpt en extra antenn som jag ska prova att installera ocksÃ¥. Tror ni en extra antenn hjälper? Man vill ju gärna kunna lyssna pÃ¥ Spotify dÃ¥ man lagar mat…  Elitservice sa att jag kan lämna tillbaka antennen om det inte funkar och sÃ¥ fÃ¥r vi dra en kabel istället.

 Jag handlar, som bekant, helst allting här ute på Sudret för då får man bra hjälp och slipper åka till stan då det krånglar, eller ännu värre, packa ner och skicka grejerna till fastlandet. Jag tror inte det blir dyrare att handla i Hemse heller. Jag handlade massor med tillbehör till lap-topen, extra högtalare bland annat för när man ska se film, väska, router och Emriks klossar, och jag fick ett jättebra paketpris på alltihop. Plus att jag vet att hjälpen bara är tio minuter bort när det krånglar. Så är det med alla affärer på Hemse! Åk till Hemse och handla!

Emrik fick som sagt nÃ¥gra “klossar” som gör att man, via routern, kan koppla upp hans Playstation ocksÃ¥. Vi fick även det att funka efter lite meck sÃ¥ nu kan han spela online. Utan klossarna hade man varit tvungen att ha en sladd liggande i vindstrappan.

Annars har det byggts med lego, både tekniklego och vanligt.

Elof hade jättekul med alla kartonger och snören. Han är väldigt mycket barnsligare än Missi som inte alls bryr sig om sådant trams.

Annars så är  julen en tid för oss då vi har extra tid att umgås med alla djur.

Hästarna till exempel. Reflexjackan var en julklapp som syns! Jättebra!

( Nog inte alla storesyrror som kan fÃ¥ sin lillebrorsa att ställa upp och leda hem hästar…buhu, det kan fÃ¥ mig att grÃ¥ta lite ocksÃ¥, när barnen är gulliga mot varandra…)

Vi jobbar med unghästen Salama en liten stund varje dag. Han är jättesnäll och Vendla kan till och med trava på honom.

Julen är också en tid då man har möjlighet att träffas om umgås. Här umgås vi lite med Harri och hans sambo på juldagen.

Tack för de fina bilderna!  Skönt att allt gick bra och kul att lära känna varandra!

Och TACK Daggan och Marie för de fina julklapparna!

Ja, stort tack till alla!

Nu har vi några dagars ledigt. Den här boken ska läsas ut. Själv har jag inte riktigt ro att lägga mig och läsa men Jonas berättar en del för mig. Om hur det var i 50-talets Sverige till exempel. Tage Erlander, statsminister, bodde med sin fru Aina och två pojkar i en helt vanlig trerumslägenhet i Stockholm. När man så köpte in Harpsund till statsministerbostad så tyckte Tage det var lite onödigt. Aina däremot tyckte det var bra för hon tyckte det var lite trångt att ta emot statsbesök i den lilla lägenheten. Det var tider det! Och här frossar man i lap-tops och allt möjligt då det är jul när Per-Albin Hansson skrev sina brev själv, utan sekreterare, på en helt vanlig skrivmaskin. Nä, jag ångrar mig, jag ska nog läsa den där boken jag också. Kanske blir man en bättre människa då.

/ Mien

Vad vore väl en jul utan tomte? Tomten är höjdpunkten på hela firandet där han kommer med sin lykta och sin säck genom trädgården. Han går i kringelikrokar runt äppelträden, då och då stannar han upp, sätter ner säcken och tar sig för ryggslutet. Han skakar på huvudet, julafton är en hektisk dag för en tomte.

Fastän man vet att tomten ska komma, fastän man precis haft SMS-kontakt med honom, ja kanske till och med varit och hämtat honom någonstans och släppt av honom borta vid grannanes ladugård så att inte barnen ska ha en aning om var han kommer ifrån, så är det alltid lika spännande ändå. Här vid Hägsarve går man inte och köper tidningen när tomten ska komma utan man går ut och lägger ved i pannan, eller så tittar man till lammen, och ingen misstänker såklart någonting. Och så fånar man sig när han kommer in genom dörren:
– Har tomten mycket att göra i kväll? Jag tycker tomten ser trött ut, ska han inte sitta ner en stund? Barn, barn, kom här och sitt i tomtens knä så mamma får ta en bild!
Och så sätter sig något barn högst motvilligt i tomtens knä och barnet har ungefär samma min som katterna har när man har tvingat i dem maskmedel.

 

 Man ser på barnen att de vet att de egentligen sitter i farbror Eriks knä eller i farbror Pers knä men för att göra mig glad så spelar de med.

Kommer tomten till alla hus på julafton? Den frågan ställde jag till en av mina klasser i skolan ett år. Det var en av de där allra värsta lärardagarna i slutet på terminen, när allt skolarbete egentligen har upphört och alla elever redan har gått på jullov i tanken. För att få tiden att gå satt jag och småpratade lite med eleverna medan vi knaprade på pepparkakor och tittade på adventsljusen som brann på katedern.
– Hem till oss brukar det inte komma någon tomte, var det en av killarna i klassen som sa. Fast, jo, förra året fick vi besök av en. Kan ni tro, som vi sitter och ser på Kalle Anka öppnas dörren och det raglar in en tomte. Han har svårt att gå och måste hålla sig i väggarna för att inte ramla omkull. Tomtemasken har han fått på sig uppochner så skägget sitter uppe i pannan.

Vid det här laget lyssnar hela klassen spänt och några av eleverna har börjat fnissa hejdlöst. Killen fortsätter:
– Jo, morsan, som såg att det var Pettsson, som bor ett par hus bort, tyckte synd om honom och bjöd in honom. När han skulle sätta sig i soffan satte han sig bredvid i stället och hamnade på golvet. Och sen fick han för sig att han skulle dela ut paketen som låg under granen men då vinglade han så mycket att han välte granen. Då blev morsan vansinnig och fick tag i en kvast och sen slog hon på tomten och skrek ut, ut! Ja, då ramlade han ner för yttertrappan och när han skulle gå ut genom grinden så missade han grindhålet och blev hängande över staketet, tillsammans med postlådan.
Nu skrattade hela klassen hejdlöst åt den tokige tomten. Alla skrattade utom en liten, tunn flicka som satt längst fram. Hon höll sina magra fingrar för ansiktet och ögonen var fulla med tårar när hon viskade till mig:
– Den där tomten, det är min morfar.
Med ens var all julstämning borta. Jag kände mig som när man var barn och hade klätt ut sig och någon skrattade åt en. Fort, fort rev man av sig kläderna och knölade ner dem i en kasse för att allt skulle bli som vanligt igen. Men den här berusade tomten, som nu fyllde klassrummet och elevernas tankar, var inte så lätt att bara knöla ner i en kasse och slänga ut. Honom fick vi dras med länge.

Visst skrattar jag fortfarande åt Smaklösas variant av Stilla Natt, det jättefalska trumpetsolot och versen där de sjunger att fadern är full och inte går att väcka för han är så trött, och morsan har skrikit så katten har dött. Visst är det kul. Men flickan med de magra fingrarna för ansiktet finns med där också, för alltid.

Fotnot: Tomten på bilden har inget med texten att göra

Mien Niklasson, Hablingbo
hagsarve@telia.com

En alldeles underbar dan före dan har det varit i dag. Började dagen med kaffe och tidningar med Jonas. Sedan tog Lady och jag en lång promenad runt Hablingbo. Jag insåg ganska snabbt att vi inte skulle hinna få julfint överallt så mellanvåningen och vinden har vi inte hunnit städa. Men jag tänker att det är ganska OK ändå. Det finns ju fler dagar i jul.

Nere är det julpyntat och fint.

Julgruppen jag får av mamma varje år är på plats, tack mamma!

Alla grabbar var i skogen efter en gran på förmiddagen. Henning och jag har sågat av den och satt den på fot.

När jag var liten hade de aldrig glitter i granen vid Hägsarve utan band med kulor på i stället. Det fanns rester av pärlbanden kvar när vi flyttade hit men de var så murkna så trådarna gick av. Nu har jag hittat sådana band i en affär igen. Jag tycker det är fint.

Det var många som var intresserade av att klä granen.

Jonas har skött julmaten. Han har handlat, kokat skinka och bjudit på dopp i grytan.

Och i kväll svajsade han ihop världens godaste grönkålssoppa. Han tärnade och brynde rimmat sidfläsk, ca 500 gram. Medan fläsket fräste förvällde han ett stånd grönkål lite. Sedan hackade han kålen, blandade med fläsket och lite av kålspadet. Kryddade med buljong, timjan, dragon, salvia och piri-piri. Och så en gräddfilsklick.Det blev sjukt gott! Starkt och gott.

För ett år sedan blev Jonas själv bjuden på det här då han var i USA över julen. Han hade knallat in i en finare köttaffär där de sålde ekologiskt och sånt och där hade affärisnnehavaren bjudit på en mugg varm grönkålssoppa.

- It is very ethnic, hade han sagt.

Det bästa med julen är att vi är lediga tillsammans. Att man får vara hemma och mysa. Att Jonas har tid att laga mat som han är både road av och duktig på. Själv tycker jag faktiskt inte att det är så kul, jag pysslar hellre.

Guldglittret är hemskt men Henning ville absolut ha det på. Till nästa år: fixa en silverstjärna som matchar pärlbanden

- När kommer den förbaskade tomten egentligen? undrar Lady.

Ha en underbart härlig och mysig julafton nu, alla ni därute. Och kör försiktigt, om ni måste ut och köra.

/ Mien

Lite dålig planering kanske. Men idag har jag skrivit 65 julkort. Helt meningslöst enligt vissa. Men själv ÄLSKAR jag julkort. Och jag har så många fina vänner som jag inte hinner höra av mig till och med ett julkort visar man i alla fall att man fortfarande finns där.

Jag har köpt märken från Röda Korset och Permobil ( som jag månatligen skänker pengar till, har gjort så i 20 år, så ser ni en fräsig permobil nånstans så är det tack vare mig ). Jag har också satt in pengar på Synskadades förbund. Och så skänker Jonas pengar till Amnesty och Rädda Barnen varje månad. Visst kan man få skicka pappersjulkort då? Visst?

Jag skickar mest julkort till människor jag inte träffar så ofta. Som Christina Karlberg i Uppsala. Vi har hållit kontakten i över 15 år utan att ha träffats. Hon var min mentor på Gottsundaskolan då jag var ny lärare. Vi brukade cykla ut till Gottsunda tillsammans på morgnarna. Christina var ( hon har gått i pension) en fantastiskt duktig språklärare och jag är så glad att jag hade förmånen att få lära så mycket av henne. Vi hade parallellagda lektioner. Vi planerade tillsammans innan och ventilerade efter. Vi var pionjärer på det då purfärska läromedlet Wings som ännu används och vi hanleddes av en Bo Hedberg, tror jag läromedelsförfattaren hette. Och som vi skrattade åt våra tillkortakommanden. Vi brukade skratta så att vi nästan låg på golvet. Och så tog vi ny sats och försökte lösa problemen. Ja, jisses vad kul vi hade. Och så mycket jag lärde mig.

Så Christina har fått ett julkort. Och jag har fått julbrev av henne.

Tyvärr blev jag färdig ganska sent pÃ¥ em. SÃ¥ dÃ¥ satte stora julstressen in. Jonas har sett ut som en strykrädd hund idag. Jag har städat köket, varit arg och plockat papper. Han har, kört barn, kört barn, fodrat djur, fixat med John Deeren som fÃ¥tt motorstopp pÃ¥ Myrvägen, handlat, fixat diesel till min bil ( BÃ…DA dieselpumparna pÃ¥ Hemse hade frusit….) Och sÃ¥ har han handlat och donat. Och jag bara fixar med julkort…. När jag städade  hittade jag följande brev frÃ¥n en bloggläsare förra julen:

“… Mien, du är en sÃ¥ ovanligt ödmjuk och omtänksam, hjälpsam, arbetsam och positiv person….”

Ha, ha, jag skulle vilja ha Jonas replik här…..

Lyssnar just nu pÃ¥ Spotify och Petter och September, Jag har fuckat upp igen nu…Baksmälla heter lÃ¥ten.

/ Mien

Jag har inte julstädat, eller städat alls för den delen. Julklappshandeln är inte klar. Ingen mat är förberedd ännu. Inget godis. Ingen gran. Men ändå känns det som om jag är klar med årets julförberedelser. Jag har nämligen skrivit klart årets julkrönika! Det är min största julansträngning varje år. Krönikan publiceras på julafton i GA:s julbilaga som vanligt.

Jag vet inte hur många år jag fått göra en sida där nu. Det är många i varje fall. Så det där med julen känns ganska uttömt för min del. Men, hur det än är, efter ett par dagars vånda så dyker det upp en jultext i skallen. År efter år. Och så skedde i år också.  Hurra! Och jag var faktiskt riktigt nöjd med resultatet.

Återstod bara ett litet aber. När jag pratade med GA i början av december föreslog de att jag skulle illustrera texten själv i år:

- Du som tar så många bilder. Ta en fin bild på lammen vettja och ha det som illustration.

När jag skriver vet jag aldrig riktigt på förhand vart orden bär iväg med mig, det är väl det som jag tycker är tjusningen med att skriva, man blir lika överraskad varje gång. Hur som, när jag var klar över vad årets julmejl skulle handla om så handlade den inte alls om lamm i snö.

Texten handlar om en berusad tomte. Och då känns det lite udda att ha en bild på pälsfår som står och stirrar in i en kamera.

Jag fick panikringa min gamla samarbetspartner Lasse Christoffersson och han fick lägga allt annat ritjobb åt sidan för att hjälpa mig. Och eftersom julbilagan ska tryckas imorgon så vågade jag inte lägga teckningen på posten. Jag vågade inte heller scanna den då jag inte är så bra på det. Förra året la jag ner jättemycket tid på att försöka överföra bilden digitalt men det slutade ändå med att jag fick köra in med den till stan. Det känns taskigt när någon lagt ner jobb på att rita och färglägga och så blir det konstiga färger och fult vid tryckningen.

Så jag fick ta den fulle tomten med mig i bilen och köra in honom personligen till GA idag på förmiddagen. Det var rätt mysigt faktiskt att köra bil genom det snöiga och isiga landskapet. Inne på GA hade de förberett en julklapp till mig så då kändes det verkligen som om det var mödan värt att köra in med tomten.

Jag hoppas den här tomten ska locka till läsning.

Hade jag i stället haft med en lammbild så hade nog många bara bläddrat förbi i tron om att jag skulle gnälla över dåliga avräkningspriser eller EU-kontrollerna igen. Och det ska jag. Men det blir efter jul.

/ Mien

Varje Ã¥r brukar jag ge mig själv i julklapp att Ã¥ka till fotografen i stan med barnen. Men förra Ã¥ret blev det inte av när storebarnen skulle iväg till USA. Och i Ã¥r har jag som bekant inte haft nÃ¥gon bil de senaste fyra veckorna. Men sÃ¥ igÃ¥r….förhÃ¥llandena var perfekta. Alla barnen var hemma och Hägsarve lÃ¥g juligt inbäddat i snö. Jag kommenderade ut alla och tog fram kameran, nu skulle den perfekta julbilden tas. 

Vad säger man? Lady ville bara ta av sig sin dekoration hela tiden och Lilleman gallskrek för att han hade fått snö i stövlarna.

/ Mien

Klockan är inte ens nio och jag är redan astrött på Jonas. Han vaknar jättetidigt och stimmar omkring här. Pratar högt med hunden och katterna och ropar på mig hela tiden.

- Ha, ha. Mien kom och kolla! står han och ropar med ytterdörren öppen och låter en kall isig, vind leta sig upp till mig i sovrummet. Ha, ha, bullrar han, Lady leker att Elof är en fjällämmel och att hon är en fjällräv, du bara måååste komma och kolla på det här. Ha, ha.

Jag vill inte kliva upp för att titta på en  fjällämmel och en fjällräv. Jag vill inte kliva upp i svinottan en söndag. Jag vill ha söndagsro. Lugn och ro.

Någon sekund senare är maken inne i nästa projekt och börjar leta efter saker. Det värsta jag vet är när han letar för det gör han högt och argt.

- Jag ska pÃ¥ muggen nu och dÃ¥ brukar jag ha LAND med mig. Jag hittar inte LAND! Mien, har du slängt den i pappersÃ¥tervinningen? Jag hittar en ATL frÃ¥n tredje december, den har du inte slängt. Var finns logiken i det? Att spara tidningar frÃ¥n tredje december och sedan kasta nya tidningar? Svara? Roff roff voff voff…..

Men sen blir det lugn och ro en liten stund för han hittar den förbaskade tidningen och låser in sig på skithus. Fast han hade gärna fått stanna där inne lite längre än vad han gör för snart är han ute igen och plågar mig:

- Vet du hur mycket man lär sig på att läsa Land? Nu vet jag till exempel vad Göran Perssons bror heter. Vet du vad Göran Perssons bror heter? Gissa da, gissa! 

Fast sen åker han iväg och klipper lite lamm så då blir det lugnt en stund. Men då har garbbarna nån lek på gång som går ut på att brottas i min säng.

När ska jag få frid och ro att julstäda?

Och vet ni vad Göran Perssons bror heter?

/ Mien

Begravningen igÃ¥r var fantastiskt fin. Kan man säga sÃ¥ om en begravning? Jonas var direkt spydig när jag sa sÃ¥ för han menar att barndomens kyrka alltid är bäst. Och ja, det är den. Sanda kyrka är finast av alla. Henning satt och tittade pÃ¥ “berättelsen pÃ¥ väggen” som han kallade det. Det är väldigt fina väggmÃ¥lningar i Sanda kyrka. Det var Lennart Kinnander som var officiant. Han är pappa till min kompis Rebecca och han har en  väldigt ödmjuk och fin ingÃ¥ng i det han gör. Samtidigt som han pratar med hög och tydlig röst sÃ¥ att jag hör Och han är pedagogisk och berättar inför varje steg i begravningen varför man gör sÃ¥ och vad det betyder. Det ska sÃ¥ lite till för att göra en begravning personlig. Barnen och barnbarnen hade skrivit ner nÃ¥gra tankar om Lilian. Om var mormor finns nu. Att hon Ã¥ker med en rymdraket.  Allt läste Lennart upp. Evas familj, som är frÃ¥n SmÃ¥land, har ju inga band till Sanda kyrkogÃ¥rd. De hade fÃ¥tt flera gravplatser visade för sig. Men föll till sist för en plats nära min faffa Reinhold och min pappa Sture.

- Jag ville så gärna att mamma ska ligga nära Sture och Reinhold som jag gillade så mycket, det kändes bra, sa Eva.

Det kändes såklart bra för mig också.

Jag hade jätteont i örat och hade inte möjlighet att delta i minnesstunden. Men jag sa nÃ¥gra ord vid graven. Mamma var väldigt stolt och nöjd, men det säger väl inte sÃ¥ mycket…:)

Sen skjutsade mamma mig till stan och vi hämtade Forden. Jag passade på att handla lite, köpte kebab till kvällsmat.

 

Men det var nog sista gången jag handlade i stan. De här frusna kebabbröden skulle de haft under örat! Hur kan man frysa in mögliga bröd?

Jag borde väl ha stannat i stan och köpt julklappar men jag klarar inte julträngsel längre! Det är hemskt! Som tur är har jag lyckats beställa lite grejer på internet. Emrik, som älskar Larsson, ska få hans inbundna, samlade verk.

Tänk er, 4000 Gary Larsson´s strips. Böckerna är dock väldigt tunga, inget att ha i sängen direkt. Och nej, Emrik läser inte min blogg.

På hemvägen stannade vi i Träkumla och handlade lite vendlagrejer. Det här var min favoritaffär då jag var barn. Det var verkligen julafton att få komma dit.

Jaha, hur har ni annars spenderat dagen innan fjärde advent? Själv har jag varit på Hemse och köpt green till Hennings minigolfbana. 

Det är många kluriga hål.

Luciatåget börjar bli klart så då har han börjat bygga minigolfbanor.

Jonas har varit på Fårö och klippt idag. Nu förbereder jag lite god kvällsmat. Gröt till barnen och lutfisk till oss. Vi älskar lutfisk!

Det är ju inget man tillagar varje dag så jag fick ta fram kokboken.

Utanför köksfönstret har grannarna bryggt enedricka, som de kalla det. Vi hinner inte brygga till jul, men det blir nog jul vid Hägsarve ändå.

/ Mien

I går var det en insändare i tidningen från några som varit väldigt nöjda med vården på onkologen där deras mor vårdats. Jag känner igen mig i det för vi var väldigt nöjda med hur vår pappa vårdades där också. Insändaren avslutas med att det är synd att vårdpersonal har så dålig lön och får så lite uppskattning.

Idag kan man läsa i GA , hittar inte länken nu, att sjuksköterskorna har varit den vinnande gruppen i lönerörelsen de senaste åren. Mellan 2005 och 2009 har de haft en löneökning på 20 % vilket är långt mer än andra grupper har lyckats förhandla sig till under lågkonjukturen. En akutsjuksköterska har idag en medellön på 29 900.

I GT är det en artikel pÃ¥ sidan tre om hur mycket sjukvÃ¥rdspersonalen mÃ¥ste jobba pÃ¥ Visby lasarett. Och sÃ¥ är det en bild pÃ¥ klisterstjärnor där nÃ¥gon skrivit att ” Ge dig själv en stjärna, ingen annan gör det”.

Jag tror vi är många som berömmer sjukvårdspersonalen, inte bara insändaren igår. Jag tror också det finns fler yrkesgrupper, med betydligt sämre betalt, som får jobba extra. Till exempel vet jag att alla anställda på Alfakassan i Hemse är beordrade att jobba minst 20 timmar övertid nu till jul för att arbetsbelastningen är så hög. De som jobbar på alfakassan har extremt låga löner, de tjänar 10 000 mindre i månaden än vad en sjuksköterska gör.

Jag tycker absolut att alla sjuksköterskor ska ha bra betalt. Men jag tror faktiskt att det finns fler yrkesgrupper som fÃ¥r slita skjortan av sig för lönen. Det kommer inte att gynna sjuksköterskorna i längden att ha den där gnälltonen ” det är syndast om oss”. Lärare har en tendens att ha den ocksÃ¥. Det är inte rätt väg att lyckas i en löneförhandling tror jag. Ã…tminstone är det inte rätt väg att fÃ¥ andra yrkesgruppers sympatier.

Jag tänker också på alla grisbönder. Som varje dag måste samla kraft och energi för att orka gå till jobbet trots att de, de senaste månaderna, varit helt oavlönade. Det kan man ju tänka på då man köper billig julskinka nu till jul.

Nu är mor här och vi ska åka på begravning.

/ Mien