Archive for april, 2011

Massor med nyfödingar

tisdag, april 12th, 2011

Vi har lamningstopp! Det kommer lammungar hela tiden. Nu har vi över hundra ungar. Vi har tänkt ut det så himlar smart. Den här veckan har Vendla PRAO och den gör hon på Dahlby Lantbruk AB, ett stenkast från Hägsarve. Vendla börjar mata kalvar halv åtta. Halv tio är det frukost så då cyklar hon hem och kollar lammhuset. Sen far hon tillbaka och strör korna. Tillbaka vid Hägsarve halv tolv. Då fixar hon med lammen och äter, springer en runda då hon  missar simningen den här veckan, och sedan tillbaka till Dahlby vid fyra då hon mjölkar. Vendla tycker det är jättekul! Vi tycker det är jättebra att någon har koll i lammhuset under dagen. Mer PRAO i skolan säger jag!

En gammal bild på Vendla och Peter Dahlby. Tack Peter för att du tar hand om vår flicka och lär henne så mycket! Jag ska vara med en kväll och mjölka och ta med Emrik och Henning så de får se hur det går till.

En nylammad tacka som dricker. De är vansinnigt törstiga efter förlossningen.

Just nu är det trångt i lammhuset. Först får tackorna stå i en egen fålla med ungarna. Sedan får de stå med en annan tacka och hennes ungar och lära sig skilja mitt och ditt. Sedan slussas de vidare till storgrupp ett par dagar. Och sedan kör vi ut dem på bete. Det här slusssytemet är nytt för i år och det funkar bra.

Jag skulle ha mejlat massor mer men internet lade av….. Nu är det morgon och vi ska till jobbet. Vi har varit uppe sedan fem och pysslat med lammen. Jag tycker att det ser riktigt bra ut i lammhuset. Massor, massor med nyfödingar men hyfsat lugnt ändå. Igår var det sju tackor som lammade. Nu på morgonen har vi redan haft två lamningar och fler är att vänta. Tur att PRAO-eleven har ledigt mitt på dagen!

/ Mien

Mejl från gården 2011-04-09

sndag, april 10th, 2011

Jag ska skriva en krönika med vänsterhanden. Det betyder inte att jag tänker slarvskriva medan jag funderar över annat utan det är faktiskt så att jag har brutit höger handled. Jag har gått med broddar hela vintern. Och så tar jag bara av dem då jag ska lämna Lilleman hos en kompis. Då halkar jag på vinterns sista isfläck på den lille kompisens trappa. Knix säger det när handleden går av. Jag säger desto fulare saker än knix. Kanske inte för att det gör så ont att bryta sig, den smärtan är uthärdlig. Den inre smärtan är värre, vetskapen om hur man ställer till det. Tårarna rinner mest över att det är lamning och man då verkligen behöver båda sina händer, inte färre.

Under mina försök att klinka krönika med vänsterhanden går jag då och då ut i lammhuset för att titta till en trilling som föddes nu på morgonen. Den lille baggen är svag och mycket mindre än syskonen. Han ligger bara och flämtar:

– Den där kommer det inte att bli något klokt av, säger jag till Hemmansägaren. Tackan bryr sig inte ens om den.

Sedan får jag stå och se på och hantlanga lite med den gipsfria armen då den lille matas med druvsocker och råmjölk.

- Det är viktigt att ungen ger ljud ifrån sig, då behåller tackan sitt intresse för den, säger Hemmansägaren och puttar på ungen så att den ska resa sig.

- Piiip, säger lammungen och tackan är genast där för att trösta.

Så nu springer jag här, ut och in mellan datorn och lammhuset för att försöka rädda ett litet hopplöst fall. Varför håller man på så här? Eller, varför håller man på med lamm överhuvudtaget? Den frågan måste man ställa sig efter att ha läst de senaste numren av Fårskötsel. Under ett antal år har det ju pratats om att lammbranschen är en framtidsbransch. Men nu har man tydligen börjat räkna lite bättre och kommit fram till att det är oerhört svårt att få fram en hållbar kalkyl. Jag läser också att den svenske lammbonden får sämst betalt för lammköttet av alla producenter i EU. Sverige ligger i botten vad det gäller lönsamhet trots att vi har världens mest miljö- och djurvänliga produktion. Likadant är det i grisbranschen.

Ännu mer förbryllad blir jag efter mina återkommande besök inne på ortopeden på lasarettet. Personalen där är föga intresserade av mig som lärare. De vill bara höra allt om mig som lammproducent:

– Berätta om lammen! säger de intresserat. Åhh, gräsbetat, gotländskt lammkött, det är det enda vi vill äta! fortsätter de medan de tittar på röntgenplåtarna av min brutna handled.

Jag blir inte klok på det här. Det finns konsumenter som gärna betalar ett högt pris för våra produkter. Ändå finns det ingen lönsamhet. I Fårskötsel uppmanas man att hitta andra inkomstkällor på gården. Som exempel ges att man kan starta gårdsslakteri eller gårdsbutik. Kanske kan man köra runt på turister med ardennerhästar. Allt för att finansiera fårproduktionen. Visst kan jag jobba mer men då ska det vara för att tjäna en extra krona, inte för att hålla liv i den verksamhet jag redan bedriver.

Nej, blir jag bara av med gipset så ska jag sluta deppa och arbeta för att öka lönsamheten. Med lamm. Fast utan ardennrar.

Släpet är hemma!

sndag, april 10th, 2011

Åhh, vilket strul! Bilduppladdningen fungerar helt plötsligt inte utan datorn säger att det är nåt fel. Jag är inte bra på fel. Nu har jag fått ladda över bilderna på en annan dator och sedan över till en extern hårddisk. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har gjort, det enda jag vet är att klockan snart är elva och att jag är jättetrött. Vi har höglamning så det blir inte så många timmars sömn per natt om man säger så.

Uppsalaresan gick bra! Fina, supergoa Inger Hellström, som är syster till Cajsen, åkte med mig och hämtade släpet. Så fantastiskt generöst av henne! Att offra ett helt dygn på att hjälpa mig! Det var lite småklurigt att hitta ut till Mälaren och gården där släpet fanns. Dessutom blåste det storm.

Så här glada var Inger och jag när vi hittat släpet! Det blev inget besök i Uppsala för vi skyndade oss tillbaka till Nynäs på grund av stormen.

När vi skulle köra på färjan fick vi köa tillsammans med de riktiga tradarna. Se vårt lilla släp bakom den röda långbilen! Hela resan gick som smort. Inger körde fantastiskt bra. Enda strulet var när vi skulle köra av färjan i Visby mitt i natten. Då hade hydraliken i färjeporten lagt av så de kunde inte fälla ner rampen. Vi fick snällt sitta på lastbilsdäck i över en timma innan porten gick ner. Inte så kul kanske.

Vi var bara tvugna att ta en liten provtur med släpet i lördags. Jo, jag vet, vi måste fixa rätt körkort innan vi kuskar runt på det här viset. Men bara prova lite…..

Emil och Jonas tycker släpet är toppen!

Nu ska jag bara gå en sista vända i lammhuset innan jag kryper ner i sängen. Jag kommer att somna i fallet. Imorgon är det Folkan igen. Gipset börjar bli riktigt sunkigt men jag har kommit på att man kan pigga upp det med hästlindor. Idag har jag ljusblå linda med fiskar på. Imorgon tror jag att jag ska sätta på en rosa linda med blommor. Lite vårigt sådär.

Stort tack Inger för all hjälp!

/ Mien

Förlängd gipsperiod och gullstue

mndag, april 4th, 2011

Gick både bra och dåligt på ortopeden idag. Bra är att jag slipper operation! Dåligt är att de har förlängt gipsperioden….. :( Först sa de fyra veckor med gips. Men nu sa de fem, kanske sex veckor med gips. Och sedan kommer det att ta ytterligare sex veckor med sjukgymnastik innan jag kan använda armen ordentligt. Suck.

Jonas har det hett om öronen nu! Han sköter undervisning på jobbet, lamning hemma och så massor med körningar på barnen. I lördags hade han åtta körningar! Det var Grötlingbo, Burs, Hemse, Havdhem tur och retur. Ha, ha, han hann knappt ur bilen så var det dags för nästa körning.

 

Så nu söker han någon som har tålamod med djur och barn.

Som tycker det är kul att lasta hästar.

Denne någon kan få anställning hos oss som chaufför under min gipsperiod. För anställningen krävs BE-körkort. Temporärt har jag anställt Cajsens syster, Inger, på torsdag. Hon ska åka med mig till Uppsala och hämta hem det nya släpet. Tänk vilken otroligt gullig kvinna som ställer upp och hjälper mig! Jag är så tacksam! Lovar att göra ett fint roadreportage om vår resa.

Fick dock lite panik ikväll då jag fick för mig att man inte får dra nya släpet med våra bilar. Jag blev näst intill hysterisk av alla regler och olika vikter som man ska förstå sig på. Jonas kom till undsättning.

Och med hjälp av körkortsboken…

…och regbevisen så räknade han ut att man får dra nya släpet! Med BE-kort får man även lasta det fullt med djur och köra. Men efter alla turer mellan boken och de olika vikterna på regbeviset konstaterade han:

- De på Vägverket som skrivit de här reglerna måste ha varit haschpåverkade när de gjorde det. Och sedan tillade han dystert att Jordbruksverket nog också rökt på en del under sina regelseanser.

Vi har släppt ut de första lammungarna.

Lammen fick med sig ett foderbord ut för så mycket gräsväxt är det ju inte ännu.

Henning har byggt en gullstue i syrenen. För att få plats med allt så har han och hans kompis Oliver också avverkat en hel del av syrenbusken. Stora “träd” låg fällda i en stor hög. Snart sjuåringar hinner med mycket då de får tag på varsin såg.

Här lagas maten. I förgrunden ser ni badrummet. Det där med tandborstning verkar vara viktigt i gullstuen men här inne tycker Henning att det är en ganska oväsentlig detalj. Jag har lovat Henning att vi ska åka till Kupan en eftermiddag så han får handla lite mer husgeråd. Han har hittat lite smått och gott i loppisen, en stekpanna och en fritös.

- Men det behövs mer grejer i ett kök, mamma!

/ Mien

Färdtjänst och Fårskötsel

mndag, april 4th, 2011

Nu kommer snart färdtjänsten och hämtar mig för jag ska till ortopeden. Suck, inte så kul. Jag längtar efter att vakna en morgon utan att ha jätteont i handleden. Jag längtar efter att slippa knäppa BH:n med vänsterhanden. Jag längtar efter att kunna duscha, laga mat plocka i diskmaskinen med två händer. Jag längtar efter att köra bil. Jag längtar!

I taxin ska jag läsa Fårskötsel. De har ett temanummer som handlar om den dåliga lönsamheten för fårbönder. Riktigt dyster läsning. Svenska fårbönder har den högsta produktionskostnaden i Europa. Men vi har de lägsta avräkningspriserna! Alltså, i alla andra länder i Europa får fårbönderna mer betalt för lammköttet än vad de får i Sverige. De franska bönderna får nästan dubbelt så mycket betalt jämfört med de svenska.  Spanien, Irland, Storbritannien, Tyskland, alla har de betydligt högre avräkningspriser. Är inte det konstigt?

/ Mien

När jag fick en pinsam present

fredag, april 1st, 2011

 På tal om det där med presenter till lärare, jag är egentligen lite tveksam till det. Jag värjer mig lite när det ska samlas in pengar till presenter till lärarna på skolavslutningen. Vi lärare har ju faktiskt betalt för det jobb vi utför med eleverna. Det är skillnad att ge en blomma till barnens simtränare som ställer upp ideéllt och tränar våra barn, då är verkligen uppskattning i form av en present befogad. Men sen kan man ju faktiskt visa uppskattning på annat sätt också än med presenter.

Fast visst känns det fint att få bekräftelse på det jobb man har utfört. Om man tittar på kommentarerna till det förra inlägget kan man läsa in att många som arbetar med människor suktar efter bekräftelse och uppskattning. Eller är de så i alla branscher? Får vi för lite uppskattning för det jobb vi utför? Berömmer vi varandra för lite?

Själv ska jag ju inte sticka under stolen med att jag älskar att få bekräftelse. Jag minns när jag jobbade på Södervärn. Jag fick en klass som ansågs som skolans värsta, en helt omöjlig grupp ungdomar sas det. Till och med rektorn varnade mig. Hur det nu var så visade det sig efter ett par månader att klassen och jag trivdes väldigt bra med varandra. Vi hade det mysigt och kul tillsammans. Jag minns också att den dagen jag berättade för klassen att jag skulle sluta så blev de ledsna. Och aldrig har jag väl blivit så rörd någon gång som när jag gjorde min sista dag på Södervärn. Utan att ha blandat in en enda vuxen, inte ens klassföräldrarna,  så hade klassen på eget initiativ samlat in ett par kronor per elev. Eller det kanske till och med bara var en krona per elev. Och sedan hade de gemensamt varit på Ö&B under en rast och köpt en ask billig choklad till mig. Som de hade slagit in. De hade även ritat ett kort och samlat in allas namnunderskrifter. Jag minns att tårarna rann på mig när de lämnade över den fina gåvan. Det var ju inte chokladen jag grät över utan tanken som låg bakom. Jag grät över att de gjort något tillsammans. Att de hade enats om något. Alldeles på eget initiativ.

Om jag bläddrar i minnet hittar jag fler sådana exempel från min lärargärning. Som då jag skulle gå på gravledigt när jag skulle få Vendla. Jag jobbade på Högby och var klassföreståndare i en härlig klass. När jag kommer in i klassrummet och ska ha min sista engelsklektion med klassen så finns inga elever där. Det är alldeles tomt. Och tyst. Efter en stunds förvirring hittar jag en lapp som är fastsatt på tavlan. Det är en karta och jag uppmanas att följa den för att hitta klassen. Jag börjar vagga runt på skolområdet med mina 32 extra graviditetskilon i släptåg. Under vägens gång hittar jag fler kartor med nya budskap. Till slut hamnar jag ute i syslöjden. Där är det nedsläckt och mörkt. När jag låser upp dörren in till syslöjdssalen tänds ljuset plötsligt och det utbrister ett jubel. Där sitter alla eleverna, vid uppdukat kaffebord. Det är ballonger och serpentiner. Bullar och kakor. De har donat och fixat för att vi ska ha en trevlig stund tillsammans. Så glad jag blev! Och sedan lämnar de också över en present. Jag förstår ganska omgående att det är nåt lurt med den där presenten för de som lämnar över den är väldigt generade. Andra elever tittar bort och några fnissar. Det är dödstyst då jag vecklar upp paketet. Och när jag ser innehållet så förstår jag varför. Klassen har samlat ihop till en förpackning kondomer till mig. Och nu är de fulla av förväntan hur jag ska tackla det.

- Vi tyckte du behövde såna hära, så du inte ska lämna oss fler gånger, stammade en flicka fram.

Jag fann mig ganska fort:

- Men såååå gulligt av er! Fast vad synd att ni har köpt en så liten förpackning, den kommer inte att räcka länge…..

Och då jublade alla och isen var bruten.

Ja, många fina minnen har man.

Idag är det min varahemmamedhenningoch pysslaochstekapannkakorfredag. Fast jag ska faktiskt vara lite ego idag. Jag har ju börjat ett nytt egoliv där jag försöker ta hand om mig själv lite bättre så jag ska faktiskt lämna den lille arbetsgivaren och ge mig ut på en långpromenad.

Det stör mig inte att det är grått och trist ute, det är rätt mysigt faktiskt. Mindre mysigt är att jag skulle vilja räfsa och göra fint i trädgården men det går ju inte med den förbaskade handleden. I helgen kommer det nog hit ett par ungdomar som ska hjälpa mig lite.

En grå utsikt från vårt kontor.

Jag får försöka blunda för allt som behöver fixas. Börjar man plocka så springer tiden iväg och den där promenaden blir inte av.

/ Mien