De senaste dagarna har det varit debatt om matematikundervisning på GT:s ledarsidor. Först ut var Malin Dahlström, själv lärare och S. Sedan spann Eva Bofride, C, vidare på den tråden. Idag på ledarplats ger Jonas damerna svar på tal. Läs Malin, Eva och Jonas som jag publicerar här:
Malin Dahlström:
Kasta matteböckerna och räkna på verkligheten istället
Det är oftare formfrågor än kunskapsinnehållet och undervisningen som får ta plats när vi diskuterar skolan. Utbildningsminister Jan Björklund (FP) försöker ofta förespegla att han sätter kunskaperna i centrum, men när jag hör honom prata eller lägga fram förslag har jag svårt att tro att han ens har satt sin fot i en svensk skola under de senaste tio åren. Det är lätt att vara utbildningsminister när man på allvar tror att några fler prov ska höja kunskapsnivån i skolan.
Provresultaten i fokus
Det som varit bra med den senaste omstruktureringen av skolan är att kunskapsinnehållet i kurserna har diskuterats, men det är formfrågorna som återigen fått ta fokus. När Björklund vill racka ned på den svenska skolan så tar han ofta fram matematikundervisningen.
Han menar att det som saknas på mattetimmarna är katederundervisning. Jag skulle säga att det är precis tvärtom. Det är för mycket katederundervisning i matematiken och undervisningsformen är alldeles för centraliserad.
Istället för att fokusera på vad matematikundervisningen ska fylla för funktion och vad det är för matematik som eleverna har nytta av i livet, så är det resultaten på de nationella proven som sätts i fokus. Traditionella matteprov säger väldigt lite om hur eleverna löser faktiska räkneproblem och hur de använder matematiken i vardagslivet.
Just detta uppmärksammades av Per Acke Orstadius (före detta lärare och lärarutbildare) på debattplats i Svenska Dagbladet i början av veckan. Alla behöver inte alla de komplicerade och abstrakta tal som dagens matteböcker innehåller. Men alla behöver kunna grundläggande matematik och alla elever behöver ha automatiserat vissa delar av matematiken.
De fyra räknesätten behövs
Att kunna de fyra räknesätten, procenträkning och multiplikation är grundläggande för att kunna klara av en vanlig dag. Men väldigt många elever har allt för ytliga kunskaper i grundläggande matematiken, de kan helt enkelt inte grunderna och har då ingen som helst möjlighet att förstå vad det är som hände när matematiken blir mer komplicerad och mer abstrakt.
Genom att sätta in matematiken i ett verkligt sammanhang och att lära sig att prata matematik så kommer man bra mycket längre än genom att räkna samma tal slags tal i en bok sida upp och sida ner (eller rättare sagt på en halvsida som det ofta är). Och sedan göra ett prov på kapitlet och därefter börja med nästa område. Goda grundkunskaper och mer verklighetsförankrad matematikundervisning kan också leda till ökat intresse för matematik, bättre resultat på högre matematikkurser och att trenden med sämre och sämre resultat på ingenjörsutbildningarnas diagnostiska matteprov ska kunna vända.
Räkna på riktigt
Jag önskar att Jan Björklund istället för att försöka klämma in alla i samma form och få alla att räkna samma tal på samma sätt skulle uppmana mattelärarna att kasta matteböckerna.
Låt eleverna möta verkliga problem i verkliga situationer och räkna på riktigt. Då skulle eleverna kunna lära sig räkna på riktigt och förstå varför goda matematikkunskaper behövs. Och det är inte för att Jan Björklund eller matteläraren säger det, det är för att vi varje dag, i så väl arbetslivet som privatlivet, ställs inför matematiska problem.
Eva Bofride:
Om olika kunskapers värde
Jag minns inte hur gammal jag var men jag minns hur jag följde en brittisk dramaserie på tv, byggd på suffragetternas kamp för rösträtt. Bilderna av plåtmojänger som tvingades in i deras munnar när de hungerstrejkade - för att tvinga i dem mat genom - sitter för evigt fast på min näthinna.
Kanske var det där som insikten grundades i mig om att människors lika värde inte alltid varit självklart och att jag redan dÃ¥ aktiverade mina “glasögon” som ser när orättvisor drabbar pÃ¥ grund av kön, klass, nationalitet, hudfärg eller Ã¥lder?
För mig handlar det i dag om att ge alla förutsättningar att leva sina bästa möjliga liv. Det innebär inte att alla ska ha samma förutsättningar i betydelsen likadana.
Jag tycker till exempel att det är provocerande att miljonärer får statligt bidrag för kostnaderna det innebär att ha barn. Här gäller ingalunda åt var och en efter behov.
Jag tycker likaså att de som tjänar mest ska betala mest i skatt. Precis så som det fungerar i dag.
På samma sätt tycker jag att i ett rättvist och solidariskt samhälle ska alla också bidra efter bästa förmåga. Inte bara om man har lust.
För mig är det självklart att man som medborgare också att har en skyldighet att hålla reda på hur vårt samhälle fungerar och på vilken grund vår demokrati vilar. Det är helt okej att kritisera beslut och hur samhället fungerar, men då gäller också skyldigheten att bilda sig en egen uppfattning grundad på fakta.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) presenterade nyligen en storsatsning på matematik i den svenska skolan. Detta på grund av att svenska elevers resultat i matematik har blivit sämre jämfört med andra länder.
Malin Dahlström (själv lärare) skrev mycket klokt om detta på Gotlands Folkblad i går.
Det kanske är kraven och proven som bör ändras istället?
I dagens samhälle är det inte, och har aldrig varit, avgörande att klara ut att ställa upp och räkna en ekvation.
Här stannar ofta debatten när man ifrågasätter matematikens mest teoretiska kärna. Man blir klassad som en flummig humanist som inte orkar lära sig matematikens logik.
Jag ifrågasätter inte vikten av att kunna grundläggande matematik. Man måste klara att räkna plus, minus, delat, gånger och procent och förstå vissa grundläggande matematiska sammanhang. Jag förstår också att värdet kan vara högre än att man har praktisk användning för sina kunskaper i vardagen.
Men när man väger olika värden av kunskap mot varandra tycker jag att det finns anledning att uppgradera annan kunskap hellre än den teoretiska matematiken.
För skickar vi ut eleverna i världen utan en gedigen grund i människors rättigheter och hur en demokrati fungerar (med både skyldigheter och rättigheter) får det drastiska och konkreta effekter.
För att inte tala om vikten av att satsa på ämnen som verkligen lär oss att förstå livet och logiska sammanhang: språket, konst, musik och teater.
När ser vi en miljardsatsning på dessa ämnen?
Och så idag på ledarplats, Jonas Niklasson:
Levandegör matematiken
För många år sedan när jag var ny som matematiklärare i Uppsala hade jag en elev vars föräldrar försökte övertyga mig om att dotterns matematiska utveckling mådde bäst av vardagsmatematik. Ekvationer betraktade föräldrarna som förlegat och repressivt.
Deras förslag var att vi räknade ihop bodnotor med Ikea-katalogen som grund. Väl hemma pÃ¥ Gotland konfronterades jag med en pappa som pÃ¥ ett föräldramöte högt inför alla hävdade att: “Det där med brÃ¥kräkning har jag aldrig förstÃ¥tt vad det ska vara bra för. Dom försökte lära mig det pÃ¥ Lövsta ocksÃ¥ men jag förstÃ¥r det fortfarande inte.”
Jag tror att alla lärare och kanske speciellt mattelärare då och då står inför elever och föräldrar som ifrågasätter nyttan med det som man förväntas lära sig. På lärarhögskolan förbereddes vi något inför uppgiften att försvara våra ämnens legitimitet som det hette.
Matematik har nog i alla tider varit ifrågasatt. Det är nog en naturlig reaktion på att det faktiskt är ganska svårt att lära sig.
Som väl är stod jag emot föräldrarnas välmenta tips om Ikea-kataloger och att hoppa över bråkräkning. Jag är väl medveten om att få av oss i vardagen räknar speciellt mycket.
I vardagen kokar vi ägg till frukost, beger oss av till arbetet som vi efter några år klarar utan allt för vidlyftiga intellektuella ansträngningar. Kanske klarar vi oss egentligen utan det mesta vi lärt oss i skolan om vi bara ser till vardagen.
Men ändå är det ju inte så. När jag tar emot nya elever så har jag ingen möjlighet att veta något om hur deras vardag kommer att se ut. Inbillar jag mig att jag kan veta det så är det fördomar jag har.
För mig är mina elever alla sådana som har alla möjligheter framför sig. Mina elever ska fritt kunna välja utbildningar till ingenjörer, till sjuksköterskor, till ekonomer, till arkitekter eller agronomer eller vad det nu är.
Gemensamt för alla dessa utbildningar är att de kräver matematikkunskaper långt utöver vardagsmatematik. Jag kommer aldrig att gå med på att mina elever som företrädesvis kommer från arbetarhem och glesbygdsfamiljer utan akademisk bakgrund inte ska få tillträde till utbildningar som gör det möjligt för dem att ta arbeten som ger status, makt och pengar. Varför skulle jag gå med på att överlåta den högre matematiken och därmed högstatusjobben till ungdomar ur övre medelklass? Aldrig!
Vi som följde matematikläraren Stavros i SVT:s serie om 9A inspirerades och stärktes av att se en lärare som återerövrade klassrummet.
Framme vid katedern och på tavlan växte det fram spännande matematik. Han pratade matematik så att ungdomarna fick begrepp och äntligen kunde börja ställa de rätta frågorna istället för att bara ifrågasätta.
Den aktuella erfarenheten är att vi behöver fler lärare som faktiskt har något att komma med framme vid katedern, som kan berätta och förklara och levandegöra.
Vi behöver inte fler lärare som släpper eleverna fritt i biblioteket och pÃ¥ nätet för att “forska”.
Ex Cathedra
Jonas Niklasson = magister + (C)
 Mien
