Mejl från Gården

Jag vet inte om jag nu är tillbaka här på bloggen efter semestern men ikväll fick jag lite lust att blogga igen. I vintras jobbade livräddaren Christian på Hemsebadet och han engagerade sig mycket i våra simmarungdomar. Nu är Christian tillbaka på Gotland igen som livräddare på Tofta strand och han ville gärna träffa hemsesimmarna. Så ikväll åkte vi till Tofta.

Christian visade runt på livräddarstationen. Många livräddare har en bakgrund som just simmare och jag tror Emrik blev lite inspirerad att skaffa sig en livräddarutblidning. Christian har under vintern varit iväg med Fritidsresor och jobbat som badvakt i Egypten så man kan med en sådan utbildning komma iväg ut i världen och se sig omkring.

Eller till Tofta då. Vi fick titta in i livräddartornet.

Här gör sig gänget redo för ett träningspass. Det var tre hemsesimmare på plats, Vendla, Emrik och Julia. Och så lite mammor och pappor och tränar-Johan och hans barn. Jonas mötte i vanlig ordning upp från lammklippning på norra Gotland.

Barnen fick först ha landträning och den avslutades med en slags tävling. Man fick ligga ner i sanden och pÃ¥ klara färdiga gÃ¥ skulle man snabbt resa sig upp och vända och springa Ã¥t andra hÃ¥llet…

…för att fÃ¥ tag pÃ¥ en pinne som satt i sanden en bit bort. Det var jättekul.

Sedan var det olika livräddningsövningar. Vendla har simmat lÃ¥ngt ut och Christian har först sprungit en runda pÃ¥ stranden och är nu pÃ¥ väg ut för att “rädda” henne.

Här släpas Vendla upp på stranden. Tränar-Johans barn badar i bakgrunden. Det var väl cirka 17 grader i vattnet. Brrr.

Allting slutade lyckligt den här gången.

Och så fick alla prova på att paddla på den där livräddarbrädan. Henning också. Det var en rolig kväll! Tack Christian för att vi fick komma!

Nu håller vi tummarna för att det blir lite varmare så att simmarna kan delta i Sundsimmet nästa helg. De ska simma från Broa på Fårö till Fårösund. Men vattnet måste bli lite varmare. Minst 17 grader måste det vara, annars är det farligt.

Men livräddarna från Tofta kommer att vara på plats i Fårösund med sina båtar och brädor. Det känns tryggt.

/ Mien

 Kära vänner;

Jag vet inte riktigt vad jag har pysslat med de sista veckorna, men här inne har jag tydligen inte varit. Däremot har jag varit på tältsemester i Danmark med syrran och ett gäng barn. Jag har varit magsjuk. Och jag har sprungit runt här hemma utan att få något gjort. Men en krönika har jag lyckats skriva, här kommer den:

Mejl från gården 2012-07-07

Jag är alldeles betagen av almedalsvimlet. Det är så galet medryckande! En riktig demokratifest! Jag har faktiskt den här veckan inte mindre än tre kvällar lämnat gården och åkt in till stan för att lyssna på statsministern, på Jonas Sjöstedt och på Annie Löf. En av kvällarna träffade jag en annan kvinna som var lika begeistrad som jag:
- Jag ska lyssna på alla! Men Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna bojkottar jag! sa hon.
Det där har jag gått och funderat på sedan dess, för jag skulle faktiskt kunna lyssna på Åkesson. Jag sympatiserar absolut inte med Sverigedemokraterna men jag tror inte på idén att man ska lägga locket på obekväma åsikter och hoppas att de försvinner av sig själva. Dessutom har alla rätt att bli lyssnade på, även om man har konstiga tankar.
Jag är lärare och har i tjugo års tid jobbat med ungdomar. Ofta har jag i mitt klassrum haft elever som sympatiserat med SD, likaväl som jag har haft invandrarungdomar som kämpat för en framtid i Sverige. Som lärare kan man inte stänga dörren för någon. Alla måste vara välkomna och alla måste visa varandra respekt.
Många vuxna har en idé om att man måste vara så förskräckligt påläst om man ska våga argumentera mot en Sverigedemokrat. Annars kan de vinna över en. Det där tycker jag är räddhågset och defensivt resonerat och det visar också på att man misstror den demokratiska kraften. Som lärare hamnar man ofta i diskussioner som man kanske inte har förberett så noga. Då gäller det att lita till sig själv, våga stå för vad man tycker är rätt eller fel. Det gäller också att våga visa kärlek, kärlek till människan men kanske inte till de åsikter denne framför. Under mina år på KA-Westerbergskolan på Hassela fick jag lära mig att man kan möta mycket genom att ge någon en kram och säga:
- Vet du, jag tycker du har alldeles fel!
Det många av de här SD-ungdomarna behöver är någon som tycker om dem och som de kan prova sina argument emot. Eller som min rektor, Thomas Nilsson, på Folkan sa en gång:
- NÃ¥gon att slipa av sina kanter emot.
Främlingsfientlighet kan man hantera på olika sätt. Man kan stänga uteserveringar och dörrar och lämna TV-soffor. Eller sitta kvar och titta folk i ögonen och våga säga att de har fel. En parallell till det här, som Hemmansägaren uppmärksammade mig på, är t.ex. hur Bush hanterade 11 september med att starta ett förödande, tioårigt krig kontra hur norrmännen har hanterat Breivik, ett långt och demokratisk samtal, enrättegång där alla har fått komma till tals. Nej, att stänga en uteservering när det är Sverigedemokraternas dag är inte speciellt modigt. Det leder bara till att man får ljuset på sig själv.
Just när jag sitter och skriver det här så saknar jag min gode vän, Thomas von Vegesack, en sommarhabling som tyvärr gick bort i våras. Thomas var en av de modigaste människor jag känt. Hela sitt liv kämpade han för yttrandefriheten, bland annat som ordförande av Svenska PEN. Jag skulle ha velat fråga Thomas om det där med att jag kan tänka mig att lyssna på Åkesson. Jag tror att han skulle ha gillat det. Han skulle nog ha sagt:
- Man måste våga ta diskussionen!

/ Mien