Så var det söndag och dags för dragning av Estrids Stökabok!
Alla lotter ligger nu i hatten. Ljusmannen i bakgrunden riggar belysningen så att man ska kunna se bättre.
Det är olidligt spännande! Vem blir den lycklige? Jo…
Det blev Siv-Britt som vann boken! Grattis Siv-Britt!
Och här får Siv-Britt en dedikation av författaren själv!
Boken kommer med posten. Stort grattis!
/ Mien
Hej! Min mor Mien, som ni nog alla känner till är inte hemma. Så därför tänkte jag skriva en liten hälsning till henne.
Jo, om ni undrar sÃ¥ loggar aldrig mamma ur varken mejlen, bloggen eller andra internetsidor. Därför kan jag göra ett litet “gästinlägg” helt utan problem.
Huvudbudskapet jag ville få fram, MIEN är att jag har bett dig ett antal gånger att inte nämna mitt namn i blogginlägg. Speciellt inte när det är med en bild på mig. Mor Mien gillar att ta en skvätt osmickrande bilder på mig. Vilket inte gör något om de läggs upp på den här bloggen, eftersom läsarna ändå inte är i min ålder osv.
Men jag vet att de flesta (ÄVEN DU MAMMA) känner till sökmotorn Google.
Nu är det såhär att mitt namn är ganska unikt.
Vad händer dÃ¥ när man söker pÃ¥ “Vendla” pÃ¥ google?
Jo, först kommer det miljoner länkar till denna blogg.
Sen om man trycker pÃ¥ “Bilder”, ja. DÃ¥ kommer det sisÃ¥där upp miljontals bilder pÃ¥ ingen mindre än MIG. Det är jag inte sÃ¥där jättebekväm med.
Ta t.ex. Kissie (sveriges största bloggare) hon skriver aldrig ut sin pojkväns namn p.g.a. detta. Låt oss lära av henne Mien.
Tack på förhand!
//Din iaf liiiiiite mer anonyma dotter, förhoppningsvis.
PS: inga tantkommentarer om att jag inte ser ful ut på bild, för JA vissa bilder är mindre smickrande än andra punkt slut.
Ni missar väl inte utlottningen av STÖKA-boken? Skriv en hälsning i kommentarsfältet och du har en lott.  Författaren själv! medverkar vid lottdragningen! Och boken kommer att vara signerad!
Det finns vissa saker man kanske borde skriva om. Men så gör man inte det av olika anledningar. Riksbedömning av baggar är en sådan sak. Vi har väl inte superflyt vad det gäller riksbedömning, om man säger så. Ni vet, man ska åka iväg med sina finaste baggar och få dem bedömda av riksdomare. Jag har skrivit om det förut. Om baggar vi badat och stängt in innan bedömningen så de inte ska smutsa ner sig. Om hur jag tyckt synd om dem då de inte fått gå ute i solen och beta. Om hur jag, i smyg, matat dem med kraftfoder och hur de då fått diarré timmarna innan uppvisningen. Hur Jonas fått tvätta dem i stjärten i panik innan vi ska åka. Hur såpvatten och bajs runnit ned för hans armar.
Om hur Henning, när han var liten, sprutat i för mycket ullschampo i badvattnet och vi fått visa upp baggar med helt tilltrasslade och ihoptvålade lockar.
Om hur baggarna timmarna innan bedömningen gått in i kardborresnår och när vi i förtvivlan dragit ur borrarna ur pälsen på dem så har de sedan sett ut som tuperade frissbomber på bedömningsbordet.
Nej, riksbedömning är inte vår grej. Jonas vägrar numera åka med mig på riksbedömning.
Förra året åkte Vendla med och hjälpte mig. Men hon supervägrar, ställer inte upp igen.
Och Emrik som alltid är så snäll. Nej, riksbedömning ställer han inte upp att hjälpa mig med.
- Vad som helst mamma, men inte det! var hans svar.
Så i år fjäskade jag för Emil och fick honom att åka med.
Emil var så snäll. Vi samlade ihop hela bagghögen och fick tag i de utvalda och åkte iväg.
Jag vägrade att gå in i bedömningslokalen. Jag blir så nervös. Och så gör jag fel hela tiden med de där smittskyddstofflorna, De ska vara av när jag har dem på och så tar jag på dem och för in smitta när de ska vara av. I år placerade jag mig själv inne i transporten. Jag fångade baggarna och langade ut dem till Emil som sedan bar in dem på mönstringsbordet. Och sedan väntade jag otåligt i transporten.
Första Hägsarvebaggen gick strålande bra. Men han är en riktig fining. Vi hade inte hunnit att bada honom men han fick ändå överlag 4:or, någon 3:a. Hade vi badat honom så hade vi säkert fått upp poängen lite till. Men man hinner inte allt här i världen.
Sedan bar Emil in bagge två. Inifrån transporten hörde jag sedan lite upprörda röster från bedömningsbordet. Och Emil kommer tillbaka med baggen jättefort. När jag öppnar dörren i transporten ser jag att Emil är väldigt irriterad. Och jag hör hur domarna gapskrattar bakom honom. Jag fattar ingenting. Jo, jag fattar att något är fel.
- Har han bara en testikel? frågar jag Emil.
- Värre! muttrar Emil medan gapskrattet bakom honom har urartat till något slags frustande. Folk får inte luft.
Riksbedömning av baggar 2012. Resultat. Mien har kört dit en gimmer!
När jag kikar ut så visar en av domarna, med en pantomim, på ett låtsat får, hur man böjer sig ner och känner att djuret har pung!
- Så här gör man, Mien, frustar de.
Jag har gjort bort mig på hela fårgotland. I hela fårsverige för den delen. Farsan vänder sig i sin grav. Morsan får något blankt i ögonen.
Och Emil får jag aldrig med mig igen.
Men det gör ingenting.
För baggen vi fick godkänd, ja han är så himla fin. Den finaste baggen jag sett. Och han är inte bara fin utan han är tam också. Jag bestämde direkt att han ska gå till egen rekrytering. Jättekul att prova en egen bagge.
Så fantastisk färg och lockar. Idag släppte vi honom till en liten betäckningsgrupp. Tyvärr är det mest våra mörka tackor han kan ha. På grund av släktskapet.
Jag vet inte hur det blir när man korsar en ljus bagge med mörka tackor. Blir det schackrutigt?
Shit the same, det är så kul att ha en egen bagge! Och det handlar bara om 20 tackor. Fina slaktkroppar lär det bli, baggen hade full poäng på kroppen. Han ser ut som ett muskelberg.
Det finns fler fina baggar kvar om någon vill ha. Men bara i en vecka till. Sedan åker de på slakt.
Och gimmern som jag hade på riksbedömning? Hon har en sjuhelvetes päls! 
/ Mien
I går var jag med om något väldigt trevligt. Min gamla barndomsvän Ingela ringde, vi har inte hörts av på flera år. Hon hade varit inne på bloggen och läst att Hemmansägaren analyserade Lundelltexter. Så nu hade hon sex biljetter till Lundell och hon och hennes man bjuder oss och några andra vänner på Lundellkonsert den 30 november i Visby! Ingela och maken flyger hit för konserten. Och sedan ska vi campera ihop efter konserten också. Det kommer att bli väldigt, väldigt roligt!
/ Mien
Den här söndagen så har vi inte gjort så mycket.Jag vaknade halv tio av att mamma ringde och av att Jonas tyckte att jag skulle gå upp.
Kvällen innan var vi hos Susanne och Hans-Evert och det var trevligt på alla vis. Hans-Evert och Jonas började analysera Lundelltexter, och det kan man ju göra. Men när vi kom hem fram på småtimmarna så fortsatte Jonas spela Lundell och analysera texter. Och så ville han veta vad jag tyckte om alltihop hela tiden, trots att klockan var halv tre på natten. Det är anledningen till min trötthet, tror jag.
Halv tio söndag morgon tyckte Jonas att vi skulle ut och promenera. Jag var väl inte helt med på det men det var bara att hänga på. Inget kaffe fick jag heller. Vi gick till Rikvide i Silte för Ninni och Bosse är bortresta och jag ska vattna deras tomater. Och sedan har vi ju lamm där också som vi tittade till. 12 kilometers rask promenad i höstsol, det var fint men jag var väääldigt trött när vi kom hem.
När vi kom hem hade Vendla lagat köttfärssås och spaghetti, jättegott. Sedan tog vi med oss alla barnen på utflykt. Vi åt mjukglass i Havdhem, hälsade på vår kollega Benny i Grötlingbo och tittade på hans bisamhällen.
Och sedan åkte vi till Grötlingbo för att se vad kusinerna hade för sig där. Jonas fick mest reda i handarbets-Hennings garn.
Gustav blev hur snygg som helst i halsduken som Henning virkat. Kolla den trendiga knuten, stockholmsknuten, som Gustav knutit.
Nu till en liten utlottning!
Jag har ett ex av Estrids Stöka som jag lottar ut. Det är inte hennes städabok, den är slut på förlaget, men den här boken ger dig massor med andra tips.
Du som vill vara med i utlottningen av Stöka, skriv bara en liten kråka i kommentarsfältet och du har en lott. Hemmansägaren kommer att dra en vinnare nästa söndag!
/ Mien
Här är jag! Jag vet inte vad som hände. Folkan började och det är ju så roligt och det tar mycket av vår tid. Vi har varit väldigt engagerade, inte bara på dagarna utan i olika kvällsaktiviteter så att internateleverna ska få en fin introduktion nu i början. Så att de ska tala gott om Gotlands folkhögskola och trivas hos oss. Det har varit café- och mingelkväll, kväll med gutniska lekar och igår kväll hade Jonas cykelrullning. Man cyklar i Djupdalskvior och sedan ska man rulla, utan att trampa, och den som rullar längst vinner. Allt för att eleverna, eller deltagarna som vi säger, ska få en så fin start som möjligt. Lära känna varandra och ha kul tillsammans.
På hemmafronten så har det varit mycket lamm. Vi har två helger i rad omgrupperat, vägt, mönstrat, kört runt och bytt beten. Nu är alla betäckningsgrupper klara och alla går med sin bagge. Det är skönt att redan ha det gjort.
Här är betäckningsgrupp Cederholm. Tackorna är så fina. Och Hemmansägaren är så fin med dem.
Alla vill mysa med husse! Som vanligt har Jonas svårt att slå ut gamla tackor, fem stycken som jag tyckte skulle bort pga ålder har han bett för. Så i år har vi en PRO-grupp med gamla damer som går för sig själva på ett bete. De har också vår äldsta bagge med sig där. Vi kallar betäckningsgruppen PRO och de ska få specialistvård och extra care av Jonas i vinter. Det här är ett experiment. De gamla tackorna är de sista av Vesterbytackorna, mammas och pappas, och Jonas nändes inte ta bort dem.
Lilleman har börjat tvåan och där har man slöjd! Han är i extas! Jag fick åka upp på Hemse idag lördag och köpa garn.
För här virkas det så det står härliga till. Det är ett väldigt tjat om att få sy på symaskin och jag ska ta fram min dåliga maskin till honom. Men julklappen är given, karl´n behöver en klok symaskin! Han har redan börjat googla efter mönster, en helt ny värld har öppnat sig för den här mannen.
Ja, och så dagens Mejl från gården, skrivet i all hast igår efter en dag full av lektioner. Men det är så livet ter sig just nu. Fast det är ju inte det sämsta. Jag har väldigt roligt på jobbet. Att vara lärare måste vara världens roligaste och mest givande jobb!
Men nu till städning.
Mejl från gården:
Vi har i flera år kämpat med att göra oss av med grejer hemma på gården. Ibland gör vi ett ryck och rensar lite men efter något år är det likadant igen. Och jag förstår faktiskt inte hur det kan komma sig. Jag ser det inne också. Jag satte fram ett stort fat att ha frukt på. Bara två dagar senare så ligger där helt plötsligt en tovad häst, några skruvar, röda slaktmärken för återtag av lammskinn och ett par sunkiga mobillurar som jag inte vet vems det är och därför inte vågar kasta bort. Och över alltihop ligger en hög med vad som ser ut att vara väldigt viktiga papper.
Men fatet är bara det lilla. Nu har det gått så långt att ett fint rum med öppen spis i bryggarhuset, som man skulle kunna ha som gästrum, är så belamrat med skräp och prylar så att det är med fara för sitt liv som man krånglar sig in där.
Och så är det loppisen. Loppisen kom till för några år sedan då vi tömde vindarna. Alla grejer och gammal bråte bar vi ut i hönshuset . Eftersom ena gaveln var ur på hönshuset kunde förbipasserande titta rakt in och de uppfattade då att det var en prylmarknad de såg. Kunderna började strömma till och till en början blev vi nog av med en hel del grejer. Men utan att jag vet hur det gick till kom det också till en hel del grejer. Folk började lämna in kartonger med saker de inte längre behövde och efter ett tag hade den där loppisen blivit permanent och jag hade helt plötsligt blivit prylbodsföreståndare.
Det tar väldigt mycket tid att ha prylbod. Man ska städa och damma och ha ordning. Jag är väldigt dålig på att städa och damma och ha ordning. Till slut var det så smutsigt och dammigt i den där loppisen att Hemmansägaren satte stopp för hela verksamheten och monterade ett hänglås på dörren.
Och sedan dess har loppisen varit lämnad åt sitt öde. Då och då har jag, i smyg, tassat ut där med någon kasse med leksaker som inte leks med mer eller några stolar som inte sitts på längre.
TV-program som Rent hus, där några nitiska städdamer åker hem till folk som tappat kontrollen och låtit skräpet ta över deras hem, har fått mig att må riktigt dåligt. Städdamerna har skällt och uppfostrat på bästa sändningstid och jag har gömt mig under en filt i TV-soffan och känt mig riktigt usel. Jag vet ju innerst inne att jag också behöver hjälp med att städa men sanningen är plågsam.
Men så i somras fick jag reda på att en av våra sommargrannar, Estrid, har skrivit böcker om hur man städar och röjer. En gång tog jag mod till mig och frågade henne om jag kunde få lite hjälp:
- Javisst, vi kan börja på måndag!
Det var lite för snabbt för mig. Ni vet hur det är med otrevliga tandläkarbesök till exempel, man behöver ha tid på sig för att förbereda sig. Jag sköt fram den där städningen och jag sköt fram den, men till slut var Estrid obeveklig:
- Nästa vecka kommer jag!
Estrid och jag har precis släng en gammal IKEA-bokhylla och en flugdörr på brännhögen.
Städ-Estrid gjorde ett jättejobb med mig och min loppis och lyckades få mig att göra mig av med i princip varenda grej.
Nu ska jag röja bryggarhuset. Och klarar jag det inte så får jag väl be om hjälp igen. Det är faktiskt inte fult att be om hjälp.
/ Mien
Stort tack till Danne Lindqvist med familj som har prylbod på riktigt i Hablingbo och kom och förbarmade sig över alla våra grejer.
Och så en bild på Estrids bil som hon numera har plats för i vår fd loppis. Vi körde den till verkstad och till Lillemas stora lycka hämtade vi upp honom först på fritis så han fick åpka en sväng. Här burnar Jonas på Havdhems fritis parkering. Vroooom!!!
Och så hästarna som är så fina nere i naturreservatet.
den vita hästen heter Cassandra och blev trött på att vara ridskolehäst så hon fick komma till oss. Nu är hon glad igen.
Känner du någon häst som behöver ta det lugnt och gå i naturreservat och beta en tid så hör av dig till oss. Vi tar gärna emot fler. Vi har möjlighet att ha dem över vintern också. Bara de är snälla.
/ Mien
