Mejl från Gården

Grannens katt, Tiger, han är ju för speciell. När hans matte och husse åker bort så flyttar han helt enkelt in till oss. Han förstår direkt då de packar att något är på gång. Agneta köper en säck torrfoder och ställer in till oss och sedan kommer katten.

Här har Tiger precis checkat in på hotell Hägsarve idag. Lägligt nog fanns det en ledig säng på kontoret efter fransyskan så den intog han direkt.

- Kattpensionat, det är för oföretagsamma katter, säger Tiger.

Som tur är kommer Tiger väldigt bra överens med husets katter. Eller han basar över dem. Elof brukar säga att det är lugnast om Tiger får äta först.

Tidigt, tidigt i morse åkte vi in till stan. Storebarenen simtränade medan vi andra gick på bokrea. Det var mysigt att strosa runt.

Stora syrran mötte upp på Norrbys bokhandel. Där läste Lilleman högt ur en fliksaga, eller pop-up-saga, eller vad det heter.

Det var tydligen jättekul. Kändes som om alla på Norrbys tyckte det var skönt när vi gick därifrån.

Jaha, sedan skulle vi äta någonstans. Grabbarna röstade för hamburgare på öster. Jag ville äta libanesiskt. Stora syrran ville testa Black sheep arms. Black sheep serverade inte lunch. Libanesiskt ville flera i familjen ha men Hemmansägaren misstänkte att de skulle vara att töja på gränserna för det yngre, manliga sällskapet. Och att man ibland ska undvika att töja på gränser. Och sedan gillar H att handla i innerstan. Han handlar gärna på Torgkassen då han är i Visby. ;)  Vi körde ner på Stora torget på vinst och förlust men flera restauranger var öppna där och det fanns gott om parkering.

Vi hamnade på Bageriet. Jättegod lunch för 79 kr. Salladsbuffé och kaffe.

Och för en kräsen lunchgäst kunde de snabbt ta fram ett alternativ.

God mat och ypperlig service.

Storebarnen med sina i-Phones. Hemmansägaren brukar också sitta sådär men nu hade ju han varit på bokrea….

…och då blev det traditionellt läsande i …

…glädjedödarna.

Det var en mysig stund på stan men sedan hastade vi hem för att börja vinterklippa våra lamm. Typ en månad för sent. Men så är det att vara gift med en lammklippare. Alla andra går före.

/ Mien

Min faster Alice har fyllt 90 år. Vi var på hennes bjudning på Suderbys där hon bjöd hela släkten på mat. Det var jättetrevligt. Tyvärr kunde jag inte gå på firandet i Sanda bygdegård i lördgas med alla hennes gamla elever, där ju jag var en. Men jag har lovat mig själv att ringa faster Alice och intervjua henne lite om hennes tid som lärare. Hon berättade lite för mig på Suderbys. Att det de två första åren hon jobbade i Sanda skola, 1948-1950, inte fanns någon elström. Sista lektionerna för dagen gick det inte att se att läsa eller räkna. Då hoppade Alice upp i fönstret och med det sista dagsljuset som stöd läste hon högt för sina elever. Sedan gillar jag det Alice säger i en av alla intervjuer det varit med henne i tidningarna:

- Jag har alltid tyckt att mitt yrke varit väldigt viktigt. Att vara lärare i årskurs ett och två är det viktigaste, det är där man lägger grunden.

Japp, så är det. Önskar att alla lärare sträcker på ryggen. Viktigt var ordet!

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=8335362

/ Mien

Jonas ledare häromdagen hittar ni HÄR! http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=8341271

eller här:

Jonas skriver…..
Jag har äntligen fått arslet ur vagnen (eller är det tummarna ur arslet man får?). Äntligen har jag tagit tag i saken och fortbildar mig inom mitt yrke.

Jag är lärare och har jobbat som det sedan 1994, snart tjugo år! Jag har muttrat över hur dåliga (faktiskt) mina arbetsgivare har varit på att se till min fortbildning. Ibland har jag som andra lärare förbannat kommunaliseringen av skolan och att bristen på fortbildningsinitiativ kan sökas där men jag har jobbat privat också och det var inte mycket bättre där.

Jag har jobbat så länge nu att jag är inne på mitt tredje betygssystem. Och, jag ska erkänna det, utan att riktigt på allvar satt mig in i något av dem. Det har inte funnits tid, det har inte på riktigt anslagits medel och kompetenser för det. I det vardagliga jobbet på skolorna jag har jobbat så har jag fått prioritera annat. Eller beror det på något annat?

Jag blev övertygad av frun (man skulle kanske ha förväntat sig någon annan, men jag ska sluta gnälla) att söka lärarlyftet. Det är ett jäkla bassel för oss gotlänningar när vi ska iväg för en dag till, som i mitt fall, Linköpings universitet. Börjar föreläsningarna klockan tio på en tisdag så får jag ju åka dagen innan och det som för andra blir en dag borta blir för min del två.

Men det är väl värt det. Vilka proffsiga lärare vi fick lyssna på. Vad mycket som har hänt sedan jag själv gick lärarhögskolan. Nu för tiden är det lärare sådana som jag själv som efter ett tiotal år på golvet på en vanlig skola någonstans i Sverige tagit klivet och forskat. De har doktorerat i nya ämnen som inte ens fanns riktigt när jag ”låg i Uppsala”.

Didaktik heter det och handlar mycket om sådant jag som ”kliniker” faktiskt kan känna igen och relatera till. När jag satt där med de andra 24 lärarna från Sveriges alla hörn och lyssnade så väcktes en stolthet över att vara lärare som jag inte har känt på bra länge.

När man får hjälp med att sätta ord på det man faktiskt gör och man förstår att det man håller på med om dagarna faktiskt är en ganska avancerad sysselsättning och något man banne mig måste försöka sätta sig in i på ett djupare plan. Det är möjligt att lärarutbildarna försökte bibringa oss det då för tjugo år sedan men i så fall var jag inte mogen för det. Jag kanske är en ”late bloomer” för nu känns det jättekul och jag är rakare i ryggen redan efter den första av sexton resor.

Jo, så jag tänker att mitt relativa ointresse för fortbildning i mitt yrke har berott på något annat. Är det inte så att jag faktiskt själv inte tyckt att det varit så märkvärdigt? Snart alla andra yrkesgrupper åtnjuter som det verkar större prestige än en sketen mattelärare.

Förmodligen hade min självkänsla med stöd av omgivningens uppskattning och respekt under åren varit större med en utbildning och påföljande arbete som ”personal shopper” eller nåt i den stilen.

Avslutningsvis –ni alla mellanchefer i kommunen, se till att få iväg era underlydande på fortbildning. Det är ett billigt sätt att ingjuta arbetsglädje och stolthet. Gotland är av geografiska skäl isolerat och därför måste vi anstränga oss lite mer än andra för att inte också bli isolerade mentalt och intellektuellt.

/ Mien

Hej!

Sorry för dålig uppdatering men förra veckan var helt crazy. Jag hade skrivarvecka med mina treor. Det var jättekul men jag lade in närmare 70 timmar på jobbet……och sedan gick luften ur mig….

Vad har då hänt sen sist? Jonas har varit och klippt lamm på norra Gotland hos några bekanta. De hade fått tag i lite militärgrejer som skulle slängas. Jonas var överlycklig över några dieseldunkar, skärp och tröjor som han fick. Lite tveksam var han kanske till en alldeles ny gasmask.

- Gasmasker har man ju inte så stor användning av längre, som han sa.

Fel! Henning blev överlycklig över masken och han har stor användning för den, till exempel när stora syrran lägger av en rökare….

Mitt i skrivarveckan tog vi emot en fransk student från Paris också. Hoppas hon fick ut något av sin vistelse här.

I helgen har jag mest bara varit. Gått långa promenader. Idag ska vi på bokrean. Alla hjälper till att fodra så att vi ska kunna sitta i bilen om fem minuter…..

/ Mien

Missi väntar på oss igår att vi ska fodra klart så hon kan få gå med oss in.

Ikväll vill jag verkligen gå på föreställningen Det sitter en vinge på axeln som bygger på texter av Kristina Lugn och Allan Edwall. Föreställningen börjar klockan sju. Som svensklärare bör man verkligen försöka att gå på teater ibland.  Men vi ska fodra djuren. Jonas ska säkert på nåt möte. Lillman sa hämtas i Hansahallen halv sju. Stoa brorsan ska hämtas i Hemsebadet kvart över sju. De brukar vara vrålhungrga efter träning och ska ha mat. Jag behöver börja med kalopsen jag ska laga till LRF:s årsmöte imorgon och jag behöver åka till Siltegården och reka. Nä, jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag hoppar teatern.

Mien

En helt vanlig måndag.

Med ett helt vanligt träningspass för vår fina pojke. På kanten tränar-Johan.

I köket alldeles vanligt kladd.

Henning bakade chokladbollar i helgen igen…..

Och så Hemmansägaren ganska trött efter sista tidens intensiva lammklippning. Alla kvällar och helger går åt. Mitt i detta har någon satt upp hans namn på en lista som en kandidat man kan ringa om man ska ha årsstämma i sin Centerkrets och vill ha en talare.

He he. En hel del tal har det blivit samt tulpaner som tack.

I Väte fick han dessutom en hel kasse med hembakt. Det var mazarinkaka, saffransträngsel, brysselkex och den här jättegoda limpan. Stora brorsan älskar den. Om någon känner till vilken centerpartist i Väte som har bakat den här limpan så skulle vi vilja ha receptet.

/ Mien

Jonas klev upp i svinottan idag och åkte och klippte lamm för att hinna bli klar till klockan tolv då han skulle hålla ett föredrag i Roma…..Jag skäms att ligga kvar i sängen när han åker och jobbar sådär tidigt.

Så jag åkte med upp på Hemse och klev av där med mina stavar och broddar. Det var inte ljust ännu och det var svinkallt.  Inte en enda bil mötte jag under de två timmar det tog att gå hem.

Henning har varit hos moster med familj i Klinte.

Fick den här bilden med texten: LAN på G!

/ Mien

Igår skulle Elof göra en sådan där Strike a pose.

Han skulle försöka se ut som Pumakatten.

Åhej!

Ganska likt va?

Men mysigast är det att vara i syrrans famn. Stackars Elof ,vad vi driver med honom.

/ Mien

I går var det minnesstund för Peter Asp i domkyrkan.

Jag är glad att jag tog mig tid att åka in med kidsen.

Det var väldigt fint i kyrkan. Mats Hermansson, domprost, höll i det hela och man kände verkligen värmen och deltagandet från honom. Fredrik Persson, WSS ordförande, höll ett fantastiskt tal till Peter. Och så alla ledsna ungdomar i sina WSS-kläder.

När Peters gamla mamma gick fram och tände ljus för sin son, ja då brast det för mig. Så jäkla orättvist.

Flera simmarklubbar i Sverige har hört av sig och vill hjälpa till med träningen. Nästa vecka kommer Peters bästa kompis, “Bossen”, från Uppsala simsällskap och tar hand om ungdomarna och träningen en vecka. Men det är jäkligt onödigt att Peter inte får hålla i träningarna själv längre.

/ Mien

Hur skrev jag krönikor innan jag hade bloggen? Speciellt om man ska skriva om svåra saker så behöver jag numera bearbeta mina tankegångar ordentligt innan jag kan publicera dem. Det här med återkrav har jag ju jobbat med länge nu på bloggen. Man skickar upp små testballonger, får kritik, läser på lite till, skickar upp en ballong till…..Det är ett fantastiskt arbetssätt. När så Per-Olof kommenterade för ett tag sedan att han inte tyckte att jag skulle ge mig vad det gällde återkraven så tänkte jag att:

- Nu jäklar vågar jag skriva om det!

Och jag har fått jättemycket positiv respons:

Hej Mien

Bra skrivet i dagens tidning!!!!!!!!!!!

med vänlig hälsning

Mats Pettersson

Hushållningssällskapet Gotland

Mejl från gården 2013-02-09

Ett stort orosmoln den här vintern har varit är alla pengar vi varit tvungna att betala tillbaka till Länsstyrelsen och Jordbruksverket.~ Jag har tigit om det för jag har skämts. Gått runt och känt mig som en brottsling. Men nu vet jag att många, många lantbrukare är i samma situation som jag själv.
Jag ska försöka förklara vad det handlar om. Vi får ersättningar från EU för att utföra olika jobb. I vårt fall så är det främst en strandnära hage vi fått ersättning för. Det är gammal betesmark som mina förfäder betade med korna. Men sedan förfäderna och korna försvunnit så har hagen vuxit igen. Hemmansägaren och jag har jobbat i snart femton år med att restaurera den gamla betesmarken så att värdefulla arter, som kärrnycklar, inte ska försvinna. Vi har röjt fram gamla stenvastar och fägator, vi har eldat tynne och vi har stängslat. Burit och kånkat stängselstolpar många hundra meter in i skogen då det inte gått att köra. Och på somrarna har vi kört ner våra lamm och hästar till hagen där de har fortsatt arbetet med att röja buskar, gräs och sly.
Det är mycket skrik för lite ull, om man säger så, att ha lammen i Brut´n, som mommo kallade hagen. Betet är inte av toppklass precis och hade det inte varit för de miljöersättningar vi fått från EU så hade det absolut inte varit ekonomiskt försvarbart att lägga ner det jättejobb som krävs för att återställa marken. När vi ansökte om EU-ersättning 2008 så blev marken godkänd.
Men sedan hände något märkligt mitt i åtagandeperioden. Man ändrade reglerna, under spelets gång så att säga, för hur många träd per hektar det får finnas på sådan här mark. Helt plötsligt var vår betesmark inte godkänd längre. Liksom vi så har många lantbrukare haft svårt att anpassa sig till de nya reglerna. Man hugger ju inte ner träd lite hur som helst utan det kräver lång planering. Vi fick besked från Länsstyrelesen att vi skulle få betala tillbaka pengar för de områden som hade för många träd.
Lite surt var det ju. Det kändes ungefär som att få fortkörningsböter retroaktivt:
- Ameh, jag körde ju 70 på en 70-väg! säger man till polisen.
- Ja, det var då det, men nu är det 50 som gäller! får man till svar.
Men visst ska man betala tillbaka. I vårt fall rörde det sig om 7000 kr. Sedan kom nästa dråpslag. Eftersom området med för många träd utgjorde 21 % av hela vår ansökan så har vi fått betala tillbaka hela gårdsstödet, det vill säga i vårt fall ungefär sex gånger det ursprungliga felbeloppet. Det är ett hemskt straff. I vilka andra sammanhang får man böta sex gånger så mycket? Pengarna finns ju inte kvar heller. De har vi använt till stängsel, skogsentreprenörer som röjt etc.
Naturligtvis ska bönderna betala tillbaka det man felaktigt fått ut. Men det är sanktionerna jag vänder mig emot. Nu pratar fler och fler jag känner om att lägga av med jordbruk för man har tappat arbetslusten i och med de hemska återkraven. Och så känner man sig rättslös. Vem vågar fortsätta? När jag gråter så säger Hemmansägaren:
Men hagen har ju ett värde för oss! Och så sveper han med handen över alla de tusentals kärrnycklar som frodas där lammen betat.

Mien Niklasson