Mejl från Gården

Har du 13 minuter över så bara måste du se dokumentären om 90-åriga Brita! Ligger ute till 25 september.

Ja, jisses, vilken tant!

HÄR!

/ Mien

I går var Henning hos ögonläkaren i Visby. Får man en tid på förmiddagen på lasarettet så hinner man inte med någon skola den dagen, det tar ju så lång tid att åka.

Efter läkarbesök ringde vi Stora syrran och hon hade då precis fått lunchrast! Härligt, då bestämde vi att vi skulle äta tillsammans. Syskonen kunde inte enas om restaurang. De beställde då mat från olika ställen men åt den tillsammans, så kan man ju också göra.

Efter att vi lämnat av stora syrran på skolan igen åkte Lilleman och jag till Fornsalen, Gotlands museum. Där ville Lilleman så förtvivlat gärna gå en guidad tur. Så tillsammans med en massa pensionärer ägnade vi sedan eftermiddagen åt skelett, rustningar och silverskatter. Till allas förtjusning räckte Lilleman upp handen hela tiden och lade till sådant som han tyckte guiden glömde att berätta. Jag hade stora problem att få med mig den lille mannen ut i bilen sedan.

Det var för övrigt en väldigt duktig guide, Linnea.

Jo, och så är jag så trött på iPhones ordförslagsprogram, vill man till exempel skriva badmössa så gör den om det ordet till något helt annat och något helt obegripligt. Varför då?

/ Mien

Igår efter jobbet fiskade vi upp Lilleman och sedan bar det av till Nisseviken för ett dopp.

Kristallklart, varmt vatten. Finaste sandbottnen på Gotland.  Jag tror jag låg i en timme. Blir nog bad i kväll också.

Kanske har jag berättat om det förut? Det finns en bilaga till gotlandstidningarna som heter Bo Bra. Där har man varje vecka ett hemmahosreportage, eller hur man skriver, hos någon på Gotland. Någon som har renoverat fint, hittat lugnet i sitt liv, har det ljust och fräscht, etc.

Ha, ha. Förra året, när vi var mitt i lamningen med allt vad det innebär, kaos inne och jordgolv i köket, halvdöda lammungar i TV-soffan, smutsdisk och smutskläder i travar upp till taket, ja ni vet hur vi brukar ha det, då ringer Bo Bra-redaktionen till mig och vill komma och plåta och göra reportage om, vad de trodde, vårt vackra hem.

Jonas blev alldeles blek, han som aldrig brukar tappa fattningen. Men självklart så sade jag NEJ! till reportaget. Så han hade inte behövt oroa sig.

För det är ju den här bilden som visas upp i media av hur det är att bo på gård på landet. Ett välstädat stall, rena praktiska kläder. Den här bilden är tagen ur dagens reklamtidning från Granngården.

Bilden ser helt annorlunda ut hos oss. Ett kladdigt kök som ingen har hunnit ta hand om. Fullt med flugskit. En hungrig man som kommer hem strax efter elva på kvällen efter att ha varit på politikmöte i stan.

Och fram på nattkröken delar han en fläskkotlett tillsammans med tre, ganska ouppfostrade, men väldigt älskade, husdjur.

Fast Bo Bra överraskade mig igår. Då hade de valt ut ett hem som på intet sätt är annorlunda, men det är annorlunda att sådana hem får vara med i inredningstidningar.

Jättehärliga Anitha på Hemse med alla sina saker, färger och blommor. Jag tyckte det kändes modernt att få läsa om hur Anitha gillar att vårda de saker hon har. Om hennes 70-talsbadrum med guldtapet som hon inte velat göra om för det var ju inget fel på det. Och idag tycker man ju att guldtapeten och guldlisterna är vackra igen! Mera sånt! Jag är så trött på alla förutsägbara inredningsreportage där allt är så himla stajlat och vitt! Mera Anitha till folket!

Men detta innebär inte att jag tycker det här är ok. Absolut inte.

/ Mien

HÄR är Jonas ledare som är publicerad i GT idag. Han skriver ju för jäkla bra, min man!Nästan så man blir lite stolt då man läser honom. Fast rubriken var lite fånig men den har han inte satt själv. Den får tidningen stå för.

LEDARE

Tankar kring min ålderdom

Jag tror att jag fått en föraning om hur det är att bli gammal. Som ett led i min egenpåtagna fortbildning som lärare sökte jag en kurs på distans. Jag ville läsa en introduktionskurs i genusvetenskap. Jag håller sedan ett par terminer en kurs i ämnet på folkhögskolan i Hemse. Häromdagen fick jag besked att min ansökan var struken. Jag hade inte ”tillräckliga förkunskaper”. Som vanlig svensk har jag satt mitt ljus under skäppan men nu jävlar! Kränkt, förbisedd och undrande skrev jag tillbaka att: ”Jag gick ut naturvetenskaplig linje 1986 och har sedan dess skaffat mig lärarexamen, en fil.mag. i systematisk botanik och snudd på en fil. kand. i filosofi. Jag vill veta vad det är för förkunskaper som jag saknar!

När jag skickat mitt upprörda mejl tänkte jag att de där ungdomarna som sitter och administrerar ansökningarna känner väl inte igen mina gamla utbildningar. Läroplaner och kursplaner har kommit och gått och de ställer sig väl lika undrande över innehållet i min utbildningshistoria som jag har undrat över vad äldres prat om ”realskola”, ”läroverk” och ”trebetygsuppsats” döljer för hemligheter. Jag har blivit en plötsligt uppdykande besökare från någon åldrad planet.

Jag tänkte på det där med att bli gammal när jag såg första avsnittet om äldreboendet som ska bli Sveriges bästa. Speciellt fäste jag mig vid farbrorn som efter ett aktivt liv med idrott och fysiskt arbete blivit sittande i rullstol. Med tårar i ögonen säger han att: ”det skulle vara roligt att kunna gå igen”. Tänk om jag blir sittande så där och ingen kommer ihåg mitt fina löpsteg och hur jag kunde klippa 150 lamm på en dag.

Tankarna vandrade iväg till Åvallegården i Klintehamn. Jag är med mamma på jobbet. Hon var föreståndare där. Jag sitter på sköterskeexpeditionen och ”skriver” på en skrivmaskin av märket Facit. Mamma står framför det enorma medicinskåpet och delar medicin i små färgade plastkoppar. Jag tycker hon är världens mest kompetenta. Hur kan någon människa veta vad alla mediciner är till för och komma ihåg vem som ska ha vad? I ”terapin” syr jag korsstygn med tanterna och slipar trägrejer med gubbarna. I terapin basar Britta Lyberg och hon kan allt. Vi hade rast också. Då fick vi kaffe och bullar. Dom gamla visade mig att dricka på fat. Man skulle ha en sockerbit i munnen. Det var grädde i kaffet. Gubbarna och tanterna såg glada ut. Tror jag det! Förmodligen pratade och bubblade jag oavbrutet och hade gluggar mellan tänderna.

Som sexåring fanns det inget skrämmande i att bli gammal och egentligen har jag kvar den där känslan av hur mysigt och välordnat jag upplevde ålderdomshemmet. Jag vet inte hur de vuxna upplevde sitt arbete då men sedan dess upplever jag att allmänheten inte anser att det har någon större status att arbeta med gamla. I kommentarsfälten på helagotland förstår jag också att många av oss andra som jobbar i välfärdens yrken har låg status. Jag säger till er: Monterar ni ner självkänslan hos de som ska vårda våra äldre och undervisa våra barn och ungdomar så får ni utbildning och äldrevård därefter.

Av Jonas Niklasson (C) välutbildad och kompetent. Publicerad 2013-08-28

Men oj vad torrt det är. Visst är det skönt med de varma augustidagarna men det är lite läskigt också. Häromdagen skulle Hemmansägaren fylla på vatten hos baggarna och glömde då vattnet på några minuter. Då gick brunnen torr! Jag blir lika rädd varje gång. Det är så otäckt att inte ha vatten! Man använder ju vatten hela tiden! Först och främst ska djuren ha, men till dem kan man ju hämta på ett tappställe. Men man ska spola i toaletterna, brygga kaffe, skölja av disktrasan så man kan torka av diskbänken….Tänk efter när du står i köket hur många gånger du egentligen sätter på vattnet, det är åtskilliga gånger!

Vi har vattentankar man kan köra efter traktorn men eftersom jag inte kör traktor så känner jag mig lite hjälplös. Det har jag dock rått bot för nu!

Vattnet är förvisso tillbaka i brunnen igen men för att jag ska slippa känna mig orolig har vi köpt en vattentank man kan dra efter bilen! ( Ehh, den är ett hemmabygge och säkert inte riktigt godkänd att dra ute på vägarna, men vi kör i 30 …) Då kan man hämta vatten i Silte, som här, och tappa av i den egna brunnen om det skulle behövas.  Och jag kan göra det själv! Nu hämtar vi vatten till djuren. Man fyller i hur mycket vatten man hämtar och så betalar man det sedan.

Egentligen är det ju heltokigt att man spolar i toaletterna med rent dricksvatten, det brukar jag fundera över nu då det är dåligt med vatten.

Jaha, vad har vi gjort mera då? Än att köra vatten?

Vi har hälsat på E som sytt en fantastisk fäll av fem skinn från vår gård. Det femte skinnet har hon klippt ut till ett bräm och sytt runt hela. Så vackert! Baksidan är tryckt och broderad med 1800 pärlor!

Söndag var alla hemma. Vi jobbade lite med ved. Jag grillade kyckling och lyckades riktigt bra. Mommo och PE kom med jättegoda, egenodlade tomater. Mr K kom förbi för att ta med sig Stora syrran in till stan. Lite tråkigt att hon bor därinne hela veckorna, jag får lite mammalängt. Men så är det när man bor så långt från gymnasiet, ungdomarna får flytta tidigt.

/ Mien

Idag var det DM i varpa. Inkastningen började kloclan åtta så Lilleman cyklade hemifrån tio i åtta. Så extremt lyxigt att ha en sport i Hablingbo! Som man kan cykla till på morgonen!

Jag vet inte varför Lilleman envisades med att kasta i mössa? Lite tomtigt. Den gula tröjan i bakgrunden tillhör en kastare från Sanda. Lilleman kastade i par med en sandakille, Malte, som för övrigt nästan bor granne med vår mommo!

Det blev GULD idag för Henning och Malte!

Mera tomtigt. Guld-Elof har njutit av augustisolen.

Han är så randig och fin!

Mien

Tack ALLA! som på olika sätt visat att ni uppskattade berättelsen om Fågil! Folk som kommit fram på Hemse, på stan, via SMS…Att skriva är ett ensamt hantverk och att få respons på det man gör betyder så mycket!

Yes, jag har varit lite låg i sommar, därav inget bloggande. Hostan, som jag nu fått medicin för, samt den jäkla foten, har fått mig att tappa farten lite.

Idag var första gången på flera månader som jag gick en mil tillsammans med Jonas utan större bekymmer. Jo, foten jävlas fortfarande, men den är bättre. Fast smärtan har också fått mig att värdesätta saker och ting mer. Att gå en mil i rask takt med sin man i strålande sol en tidig morgon, det är något som jag uppskattar väldigt mycket just nu.

För andra i familjen har sommaren varit alldeles underbar som tur är.

Lilleman hoppar från högsta i Burgsviks hamn.

Och så det där lantbruket som man tidvis funderar på varför man håller på med. Hela tiden nya uppgifter man är ålagd att lämna in. Nu sist var det anmälan om registrering av primärproduktion.

Länsstyrelsen har genom register eller annan information fått kännedom om  att du bedriver primärproduktion inom livsmedel….

Precis som om man håller på med någon fuffens verksamhet? Något olagligt? Och nu har någon kommit på oss?

Här har vi bedrivit fårproduktion i god tro och trott att det var ok men så…?

Ehh, hur uttrycker de sig egentligen?

Uppgifterna de vill ha in är precis samma uppgifter vi lämnar till dem flera gånger per år redan. Hur många tackor vi har, baggar, lamm. Hur många hektar betesmark vi nyttjar, åkermark, arrenderad eller egen? Etc.

Varför? Vi lämnar ju in de här uppgifterna hela tiden? Det kan ju liksom inte komma som en överraskning för dem att vi har lamm?

Man blir så trött.

/ Mien

En kväll hittar Stora syrran en fågelunge. Ungen är liten och rufsig och har inga fjädrar på halsen.

Jag ryser när jag ser den och tänker på fågelinfluensan och loppor. Stora syrran däremot börjar genast pyssla med den lilla.
Eftersom vi inte kan hitta fågelmamman eller boet så får ungen hänga med oss hem.

Den får bo i en tupperwareback. Jag tycker det är äckligt men lugnar mig med att ungen med all säkerhet snart kommer att dö.
Konstigt nog så verkar den inte alls vilja dö. Den piggar på sig rejält under Stora syrrans vård.

Med sina smala flickfingrar trycker hon ner kokta ägg, rå köttfärs och en och annan nysmällad fluga i det hungriga gapet och för varje dag kan vi se hur fågeln växer. Jag går in på Naturvårdsverkets hemsida och där kan man läsa att man inte får ta hand om vilda djur. Om man inte kan sätta tillbaka fågelungen i boet så ska man avliva den på skonsammaste sätt. Försök att övertyga en tonårsflicka om det den som kan!
Fågil, som den lilla ungen döps till, får hänga med överallt. Hon bor i min gamla Marimekkoväska som syrran har runt axeln. Hon får följa med på syrrans sommarjobb. Hon är på stranden. Hon är på minisemester med familjen, bor på STF:s vandrarhem i Stavsjö och går på Kolmården och får se den nyfödda elefantbebisen.

Vi lär oss Fågils rutiner.

Fågil skriker när hon är hungrig. Och hon skriker när hon vill bajsa. Fågil vill nämligen inte kacka i eget bo utan vi sätter henne på en bit toapapper så gör hon ifrån sig där. Fågil skriker också den där olycksaliga natten när katterna får tag i henne. Som tur är vaknar Hemmansägaren och kan hjälpa stackars Fågil.

Vi skojar och driver med stackars Fågil. Vi skrattar åt att näbben inte är så stor men när gapet öppnas så är det gigantiskt. Vi skrattar åt att hon inte kan gå, hon vaggar fram alldeles hjälplös med stöd av vingarna. En dag får vi reda på att fågil är en tornseglare:
- Ha, ha fågil! Och här har du gått runt och trott att du är en ladusvala! Nu får du helt tänka om!
Tornseglare tillbringar i princip all sin tid i luften. De fångar sin mat i luften. De sover i luften. Vi börjar förstå att om fågil ska klara sig så måste hon snart flyga iväg till Kongo med sina släktingar:
- Går inte det får väl jag boka en flygbiljett till Afrika och komma efter med henne, säger Hemmansägaren generöst.
Vi lär oss att fullvuxna tornseglare väger 40 gram. Glupska Fågil väger 48 gram, har fått fjädrar på halsen och stjärtfjädrar men vill inte flyga utan sitter bara och päser i sin back.

Men så en dag börjar Fågil att flaxträna.

Hon sitter på tupperwarekanten och flax, flax, lite försiktigt först men sedan allt snabbare.

Efter ett par dagars flaxträning så är stunden kommen. Himlen är regningt mörksvart, gräset är väldigt grönt och så Stora syrran med Fågil i handen. Flickan tar sats och kastar upp Fågil i luften och Fågil får luft under vingarna och stiger snabbt, snabbt upp mot skyn. Snart syns Fågil bara som en liten prick borta vid skogskanten för att sedan försvinna helt.

Jag står kvar och tittar och förstår att det som jag just sett är något av det vackraste jag varit med om.