Mejl från Gården

 Å här har ni pappan….

Han har också vitt i ansiktet!

Men han är ju inte fux?

Mien

Förra sommaren körde vi Olivia V till hingst jag vet inte hur många gånger, och varje gång på ultraljudet efter så var hon tom. Till slut tänkte vi att hon var för gammal. Efter sista försöket i augusti tänkte vi att det inte var någon idé att kosta på fler ultraljud. Så hela vinter har vi inte vetat. Jag har faktiskt inte ens hoppats. Men så i påskas tyckte vi att hon var lite tjock. Men hon älskar ju mat. Vi visste inte. Men i början av juni var hon inte bara tjock utan också trött så då förstod vi.

Förra gången fölade hon två veckor över tiden så jag har inte haft bråttom att ta hem hästarna från naturreservatet vid stranden där de gått sen i maj. Storra syrran har legat på att vi skulle ta hem dem. I går gjorde vi det. Olivia V fick åka hem då vi var rädda att promenaden på drygt 5 kilometer skulle bli för lång för henne medan de andra fick gå. Väl hemma i favorithagen galopperade Olivia V runt runt så då tänkte jag igen att hon bara var tjock. Men hennes juver var stenhårt och jag tyckte jag såg vaxproppar, men det var väl bara inbillning….

Men i morse ringde Henning och hans sommarkompisar….

- Mamma! Vi har fått föl!

Lillen ser så mager ut så jag undrar om flytten satt igång förlossningen två veckor för tidigt? Men så det där med juvret? Jag vet inte…Jag har mjölkat ur Olivia V idag och hon har gott om mjölk. Och den lille suger som ni ser.

Den lille har redan koll på att det finns mjölk där bak och att det finns på båda sidorna.

Jag tror det är ett sto för jag fick titta lite under svansen och där fanns två grejer, på hingstar finns det väl bara en? För att inte ta ut något i förskott så sa vi att det är en hingst. Vårt förra föl döpte faster Julia till Salama som betyder blixt på finska, han har en skjuten stjärn i pannan. Tanten som kom och registrerade honom och tog DNA-prov sa:

- Salama, vilket fint namn! Det sjunger man ju fram!

Så nu måste ju faster Julia hitta på något lika bra…

Grannflickan kollade upp vad bläs heter på finska och det var något med roh…så vi pratade Roy, för finsk bläs och royal, kunglig.

Lite svårt att ha koll på kroppen så här i början.

Men är det här verkligen en bläs? Eller är det en lykta? Fux är det i alla fall. Vi får väl höra när tanten från New Forestföreningen kommer och registrerar och chipmärker den lille.

Är inte detta ett ovanligt sött föl? Se den lilla svansen?

Världens sötaste gnägg har den också.

Och den lilla svansen.

Nu hoppas vi att allt går bra.

/ Mien

Jag har fått väldigt mycket respons på min senaste krönika.

Nu skäms jag nästan att jag skrev den, det är precis som om jag vill få en massa beröm och tröst. När jag funderar på vad det var jag ville åt så var det något annat. Jag blev så förvånad över hur den där nya bylinebilden kunde väcka sådana känslor. Först, när gubbarna får tag i tidningen och bläddrar till Mejl från gårdenspalten så gör de det för att de tycker att texterna är bra. Men sen så dyker min bild upp och då kommer texten helt i skymundan, den nya bilden överskuggar allt.  Just då kändes det lite som att ” du kan vara en hur duktig skribent som helst men är du inte också snygg så blir du inte läst…” nåt sånt. Utseendet är viktigare än innehållet.

Det är inte så att jag på något sätt vill säga att jag trivs med mig själv som överviktig. Det är hemskt jobbigt att vara för tung och jag oroar mig ständigt för min hälsa. Det där med rund och glad stämmer inte alls! Det är väl därför man ska passa sig för att kommentera folks utseende.

Har du missat krönikan kan du läsa den här http://www.hagsarve.com/wordpress/wp-admin/post.php?action=edit&post=9257 samt också klicka på kommentarerna.

Här delar jag med mig lite av alla kommentarer , på helagotland finns den här debatten:

http://www.helagotland.se/debatt/diskutera.aspx?ThreadId=9958031

Jag förstår inte riktigt allt som står där men Jenny Perssons ord förstår jag, Jenny är duktig krönikör på GT:

jenny persson (i förrgår)

SKIT I DEM MIEN! DU ÄR FIN JUST PRECIS SOM DU ÄR!! Gubbar som tar sig friheten att recensera kvinnors utseende, de räknas faktiskt inte. De är ingenting. Och du är den bästa krönikören, lammbonden, läraren och med all säkerhet den bästa mamman också och det ÄR någonting.

Och mera egoboost….

 

Hej Mien!

Jag har aldrig träffat dig men dina morföräldrar och din mamma kände jag väl

en gång i tiden. Jag flyttade från Hablingbo 1961 och kallades då för Smidyngve

och det kallar jag mig fortfarande när jag har kontakt med gamla hablingar.

Jag gillar dina mejl från gården eftersom du beskriver vardagen och nutiden som

innehåller så stora och snabba förändringar i våra egna och inte minst barnens

liv.

 

Ditt senaste mejl om  gubbar och elaka ord är tyvärr allt för vanliga. Ibland kan jag få

omdömen hur jag ser ut och då svarar jag: “När vår Herre skapade mig fokuserade

han på hjärnan och det är jag tacksam för när jag ser och hör vad han kunde ha gjort

i stället”.

 

Många hälsningar

Smidyngve i Falköping

Hejsan!

Jag känner inte dej, men kände både din Morfar/farfar? och hans bröder eftersom jag är född granne med deras föräldrahem.

Läser alltid dina krönikor Hela Gotland.se. Beundrar dig verkligen för ditt språk och det enkla uppriktiga vardagen. Ibland får jag tårar i ögonen när jag läser. Det var tråkigt att du inte hade mod att konfrontera dom där gubbarna. Jag har nämligen varit med om en händelse, ett sammanträde, där en ledamot pratade öppet och elakt om en person som han inte kände men som var med på sammanträdet. När pratmakaren slutade reste sig den omtalade och talade om vem han var. Det blev dödstyst i lokalen. Efter någon minut reste sig också skitprataren och lämnade lokalen. I många år efter detta talades det om “han som pratade skit om en som han inte kände”.

“Eftertankens kranka blekhet” heter det ibland och det får vi alla leva med.

Fortsätt som du alltid gjort, lev väl med din hemmansägare , dina barn och skolbarn och försök att vara lite modigare om något liknande skulle upprepa sig.

Hälsningar från Bertil Siggelin, Lifsungs, men sen 54 år boende i Nynäshamn.

 

Mien,

Du är alldeles utmärkt som du är! Precis som du säger, gubbtjyvarna har ingen aning om hur du har det!

Men jag vet att du är en bra morsa, en suverän skribent och en omtyckt lärare utöver allt det där andra du

är bra på. Ta  Ingen Skit som Storasyrran säger! Om gubbarna nu brukar läsa vad du skriver så har de fått en näsbränna!

Kram,

Britta

Jag tycker alltid du skriver så bra! Och det är ju nästan ännu bättre att skriva om gubbarna i tidningen, hoppas de läser din krönika och skäms!Har du sett Notting Hill? Där gör Julia Roberts karaktär en riktig avhyvling av några dryga killar. Se den och njut…

Kram Martina Åkeson Wollbo, sommarjobbandes i Berlin!

Fy för fula gubbar! Dom hade säkert mage under bordet allihop. Stå på dig! Bra rutet. Kanske kunde du bara gått fram och sagt hej så hade dom tappat hakan! Då hade vunnit en stor seger.

Min man snälle man säger till alla tv-tjejer som han ser i rutan att kan dom inte kamma håret! Då har dom varit hos frissan och tjusat till sig för dyra pengar för att bli så där krusigkrulleduttiga.

Hej fr Eva  som är lite mullig men kort och farmor och 71 år.

Och så alla SMS som kommit men min dator har bestämt sig för att den inte vill ladda upp bilder från min mobil längre.

Ha det gott alla!

/ Mien

 

 

 Det var jobbigt att skriva det här men jag fick fin support av redaktionschefen Eva i alla fall:

Helvete Mien, vilken krönika… Den bästa och starkaste jag har läst av dig. Och då finns det ändå några att välja bland.

Jag blir jätteledsen när jag läser den. Skitskitledsen. För att folk är dumma i huvudet. Och för att det är jättelätt att känna igen sig i försöken att vara sjukt snygg och smart och lyckad och framgångsrik.

Jag har filat och filat på överingressen …

/Eva

Here goes…

Du duger som du är…..knappast…

Det är lördagmorgon. Jag har åkt de sex milen in till stan för att lämna och hämta tonåringar. I baksätet sitter Lilleman och tjatar att han är hungrig.
För att kunna genomlida återresan bestämmer Stora syrran och jag oss för att utfodra den Lille på en restaurang som serverar frukost.
Vid bordet bredvid sitter det några män i sjuttioårsåldern som pratar högljutt. Det verkar som om de brukar träffas här och fika och läsa tidningen och det är ju trevligt.
Men så får de tag i GA. Jag får en klump i magen för jag medverkar i tidningen och just den här morgonen har jag en ny bylinebild. Inte för att jag går runt och tror att jag är supersnygg men det var väl kanske ogenomtänkt av mig att ha på mig en vit klänning på bilden, vitt är inte en bra färg när man som jag väger för mycket. Men klänningen kommer från ett gotländskt företag och är sydd i ekologisk bomull och jag tycker ändå att den är fin. Och viktig.
Det är den där oron det kan väcka när man byter frisyr, går upp eller ner i vikt eller ändrar sig på något vis. En av gubbarna läser högt för de andra:
- Mejl från gården, jo men det brukar ju vara bra! Och så bläddrar han fram till min spalt.
Stora syrran och Lilleman fnissar förväntansfullt medan det knyter sig i min mage, jag anar vad som komma ska. Mycket riktigt:
- Naj se här, Mien Niklasson, se vad fet hon är! Hu!
Och så håller han upp tidningen för de andra gubbarna och de tittar och instämmer. Stora syrran blinkar lite retsamt till mig och säger:
- Så är det att vara kändis, mamma! Då får man ta en massa skit! Lilleman ser mest rädd ut och hukar över sina pannkakor. Gubbarna fortsätter:
- Det var oskapligt vad tjock hon är!
Stora syrran som vet hur jag kämpar med min vikt, som vet hur dåligt jag mår över att väga för mycket. Som vet hur jag cyklar fram och tillbaka över Mästermyr i motvind, hur jag går min mil runt Silte. Men har haft en fot som har varit skadad i vinter. Som försöker laga nyttig mat till familjen. Men inte alltid hinner för det ska köras till stan och jobbas och matas lamm och gås på möten och allt vad det är. Stora syrran blir arg!
- Nu går du fram till de där gubbarna säger till dem på skarpen, mamma! Så de får skämmas!
Det har kommit in ganska mycket folk på restaurangen nu. Om jag skulle börja dividera med de där gubbarna skulle det väcka rejäl uppståndelse. Jag skulle till exempel säga till dem att de också behöver banta.
- Jag har inte riktigt kraften nu, viskar jag till Syrran.
Så pyser vi ut till bilen och Lilleman äter färdigt sina pannkakor i baksätet.

 Det är jobbigt när man inte bloggat på länge. Man vill uppdatera allt som hänt men det kan man inte. Emriks skolavslutning på Högby. Midsommar med alla bröderna Niklasson. Och syrrans familj. Min födelsedag när mamma bjöd oss alla på Magazin 1. Det har varit många trevliga stunder. Och Hennings tioårsdag som vi firade med fantastisk frukost här vid Hägsarve. Kanske kommer det bilder.

Efter födelsedagsfrukosten skulle jag köra till Bara på varpaläger. Stora syrran, som var ledig, hängde på. Vi fick en fin dag tillsammans. Stora syrran har jobbat massor på sistone och varit på Mallorca med sin supergulliga pojkvän så jag hade lite dotterlängt. Jag önskar jag var en mamma som gillar shopping och stadsliv, men jag är ju inte det. Därför blir jag nästan rörd när jag tittar igenom de här bilderna. Stora syrran hänger på det hennes fossila mamma gillar att göra.

När vi kom till lägret i Bara så upptäckte vi att Lilleman packat ner allt väsentligt enligt honom. Ni ser honom säkert, blondinen men B bland alla barn. Han hade packat allt utom TANDBORSTE! Så syrran och jag tog det som en utmaning att åka till närmaste glesbygdsaffär.

Krampbroboden. En alldeles underbar affär i Fole. Vi måste handla i våra glesbygdsaffärer om de ska få finnas kvar. Tänk på det i sommar.

Tack till Gotlands Varpaförbund som ordnar så mycket roligt för barnen! Det är så fint att de får lära känna varandra inför sommarens tävlingar! Det betyder så mycket.

När vi irrade mellan Bara och Fole körde vi förbi Källunge kyrka. Eftersom jag är god vän med en nyckelharpist (?) så vet jag att Källunge kyrka är speciell. Inte bara till utseendet. Ni får läsa på själva men som ni ser så har man haft STORA planer för Källunge. Den gamla romanska kyrkan hade Linköpings domkyrka som modell och hade storvulna planer. Som lades ner mitt i moderniseringen på 1300-talet. Pengarna tog väl slut då tiderna blev sämre.

Nu går vi in. Det här med att täta med ull i dörrarna borde vi göra vid Hägsarve också. Jag har ju ull i fönstrena och det är ju fint och effektivt.

Det märkliga långhuset har använts som sädesmagasin. Så var det i Hablingbo kyrka också. Det var ett elände med alla råttor som säden drog till sig. Jonas berättar roligt om det då han visar Hablingbo kyrka. Hur råttorna bajsade på alla grejer. Prästernas mässrockar.

Källunge kyrka har en annorlunda planlösning men jag tror den är väldigt publikvänlig, det känns som om alla rader har god sikt. Men så var det nyckelharpespelarna som Markus berättat för oss ska finnas i Källunge. De äldsta avbilderna av nyckelharor som finns. Vi letade som galningar. Ingen bok hade vi med oss till hjälp. Vi fick gå ut igen.

Men så hittade vi den här fina portalen.

Men det här måste ju vara nyckelharpespelarna, eller hur?

Och som de kyrkohistoriker vi är så antar vi att de här gubbarna bryter arm.

Här har de blivit osams över ett parti yatzi?

Mamma Mien och Elof döpte syrran den här skulpturen till. Stanna vid Källunge kyrka i sommar om ni har vägarna förbi! Den här portalen är fantastisk! Tack Markus! Vi hade så kul!

Bara ödekyrka.

Tillbaka med tandborsten i Bara så var vi ju tvungna att titta på den vackra ödekyrkan.

Svårt att fånga känslan på bild.

Som alltid försöker jag se framför mig hur det kan ha varit. Som en 1500-talsmänniska. Vilka oror plågade en då?

Sen drog vi till Englunds skor i Roma.

Syrran har ett par svarta Dr Martens som hon är så fin i. Och de här röda raringarna …kanske gillar jag lite shopping ändå.

De fick följa med oss hem!

Tillbaka i Hemse stannade vi till på Kuriåsa. Jag älskar hennes saker.

Och jag älskar Åsa, en klintetjej från början. Hon har sån blick för fina saker. Det här är en hemsk bild på vackra Åsa men en fin bild fåtöljen som jag funderar på att köpa till Hemmansägaren. Vi letade egentligen efter en soffa till vår uteplats men bestämde oss för att inte köpa en fin soffa som kan bli förstörd där. Men en 1800-tals fåtölj i plysch? Jag ÄLSKAR gamla plyschmöbler!

Nä, vi hade ju gamla mormors soffa på höloftet. Gamla mormor tröttnade på den här svulstiga soffan och då hamnade den först inne hos oss. Men den tog ju upp ett helt rum. Den passade inte här! I smyg gömde vi den på höloftet. Nu många år senare tog vi ner den och tvättade av den.

Virknålen är nog gamla mormor Walborgs. Men Pall Mall-fimpen? Jag känner ingen som röker Pall Mall!

Syrran konstaterade att inga av möblerna på vår veranda har något med varandra att göra! Eller passar ihop. Men det är faktiskt mysigt ändå. Vi bor typ härute. Skönt att ha en soffa att ligga i. Bättre än hammock. Jag hör ju dåligt och alla möbler som låter går fetbort, som korgmöbler och hammock. Jag hör inte vad folk säger om jag ska sitta i saker som låter. Den fina ljuslyktan är från Kuriåsa. Hon har haft två och båda är sålda till Hablingbo. Vem har den andra?

Magnus, Ylva och Jonas.

Och sen kom finaste Estrid och Håkan Östlundh.

Jag hade haft besök av Ernst Brunners bröder , Wolfgang och Bernhard under dagenoch fått den här fina tårtan från Brunners konditori Norrgatt.

De gör alla sina bakverk från grunden och den här tårtan var gudomlig! Jag gillar egentligen inte tårta men den här var supergod, eller hur Magnus? Bröderna har haft sin fars stensamling hos oss i flera år och nu hämtade de den och då fick jag tårtan.

Ja, det finns mycket som är roligt.

Och lammungarna är ovanligt fina i år.Det beror på att vi satsar och trycker på med mat och hoppas slippa vinterlamm. Bilder kommer. I veckan ska vi leverera lamm via slakteriet till en av Europas stjärnkockar som är på ön och ska göra TV. Det känns lite speciellt. Hans namn är väldigt känt och vi ska få ha med vårt gårdsnamn i eftertexten, berättar när jag vet mer.

Det har varit tungt med lönsamheten sista åren men vi har bestämt oss för att försöka lite till.  Jag tänker hela tiden att det måste vara rätt att satsa på naturbeten och naturkött. Kanske lossnar det nu?

Och mina krönikor, har skrivit flera bra i vår som jag inte orkat lägga upp här men ska ta tag i det. Men nu på lördag kommer en väldigt stark text,  som en spark i magen. Det var skönt att få ur sig den.

/ Mien