Mejl från Gården

I går var det ett jättefint reportage i GA om Jonas och hans arbete för att rumänerna ska hitta jobb. Jag kan inte hitta reportaget på nätet dock och mina fula bilder gör det INTE rättvisa.

Imorgon kommer Östnytt och gör reportage om Jonas insats.

Jonas är ju en idéspruta och han har tänkt ut att det finns många outnyttjade resurser som man kan använda. Ullen tex som i de flesta fall bara bränns. Den kan man kanske sortera och sälja till ett ulltvätteri?

Och lär man sig klippa lamm kan man hitta jobb över hela världen sedan.

Motorsågskort är en annan ingång till arbete. Jonas har då fixat så att Ion fått börja på kursen.

Det var bara det att litteraturen ju är ganska svårsmält för en person som inte kan svenska. Läs här om mina mödor med att hitta översatt motorsågslitteratur:

Från och med i år är det krav på motorsågskörkort när man jobbar med röjsåg eller motorsåg i någon annans skog. Den här lagskärpningen har delvis kommit till för att det har förekommit att utländsk outbildad personal har jobbat i skogarna, jag antar att det handlar om försäkringar och säkerhet och sånt. Jonas Niklasson har nu fixat så en av rumänerna på Gotland har börjat på motorsågskursen. När jag såg litteraturen så tänkte jag att det där blir för svårt för oss att förklara och översätta till engelska.

Jag ringer Skogsstyrelsen och frågar om motorsågsboken finns översatt till rumänska. Det gör den inte. Jag frågar då om den finns på engelska. Det gör den inte heller. Jag frågar då om de har en variant på lättläst svenska? Det har de inte. Finns motorsågsboken översatt till något annat språk än svenska? Nej, det gör den inte.

Mitt sista halmstrå, kan man ladda ner motorsågslitteraturen digitalt så att man kan använda google translate? Nej, den finns inte att tillgå digitalt.

Slutsats, endast de som talar och läser mycket god svenska kan ta motorsågskort i Sverige.
/ Mien

 Hemkommen efter två intressanta och givande dagar på Linköpings universitet och min kurs i Folkhögskolans idé och pedagogik. Roligt att träffa andra lärare och utbyta erfarenheter och roligt att ta del av kursmedlemmarnas texter som vi hade seminarium kring.

En liten kort stund på stan i Linköping hanns också med. Det är mest yngste sonen som blir glad över något mamma köper. Jag hann in på Panduro och hittade Loom, en slags knyppeldyna för minigummisnoddar som jag läst om.  Det är ett väldigt populärt pyssel just nu.

Det var lite krångligt i början så det behövdes en storasyster som stöd.

Men ganska snart lärde sig sonen att göra armband på dynan. Det finns allt från nybörjargrejer till mer avancerade saker. Man jobbar med en virknål och snoddarna finns i alla möjliga, fina färger.You tube är en ovärderlig hjälp när man jobbar med det här.

https://www.youtube.com/watch?v=CQyDKW4Iz-k

I dag åkte jag på en riktig Mien-grej, sådant som jag är intresserad av. I år är det 100 år sedan Anna-Kajsa Hallgard föddes så idag bildade man ett Anna Kajsa Hallgard-sällskap i Levide bygdegård. Dottern åkte med mig, det var verkligen mysigt.

När vi kom dit så tog Rut Edberg och Harriet Hansson emot, två av salig svärmors gamla väninnor. De tyckte det var väldigt roligt att träffa dottern så hon fick ett varmt välkomnande

Anna Kajsa Hallgard, eller Margit Olofsson som hon egentligen hette, bodde i Levide och har skildrat livet på landet ur en kvinnas synvinkel i 28 böcker från 1940 och framåt. Det var säkert 80 personer som samlats i Levide bygdegård, de flesta sockenbor, grannar till Anna Kajsa eller släktingar.

Min gode vän Sven-Erik Snoder är en av initiativtagarna och här hälsar han välkommen, han var dessutom släkt med Anna-Kajsa.  Sven-Erik frågade mig om jag hade någon relation till henne. Egentligen inte sa jag, mer än att jag alltid läst hennes texter och tycker väldigt mycket om dem. När jag började skriva krönikor för GA så skulle min spalt ha ett namn och då kom jag att tänka på en novell som Anna Kajsa skrivit, Brev från gården. Den handlar om en kvinna som skriver kåserier i tidningen Lantmannen under pseudonym, ungefär som Anna-Kajsa ( Margit) gjorde. Jag föreslog Brev från gården för GA men de tyckte den titeln var lite lam så de gjorde om den till Mejl från gården.

- Men då har du ju en anknytning till Anna Kajsa! utbrast Sven-Erik förtjust.

Så då har jag väl det.

Man hade ställt i ordning bokbord.

Här är Anna Kajsas skrivmaskin. Hon började med att skriva för hand men efter ett tag fick hon hjälp av prästen att skriva ut sina texter på maskin. Till slut insåg hennes far att en skrivmaskin behövdes. Trots att man ansåg att Anna Kajsa hade mer nytta av att lära sig väva, sticka och sy, som dotter på en gård, så gjorde man ett frest och köpte maskinen till henne, 500 kr kostade den! Fast det här är säkert inte hennes första skrivmaskin. Skriva, det fick hon göra på småstunder och på nätterna, det ansågs inte som riktigt arbete att skriva.

Hon skrev om det liv och de människor hon hade omkring sig där i Levide.

Här berättar Wera Svensson, min gamla skolbibliotekarie, om hennes liv, Wera är en duktig berättare.Wera sa att Anna Kajsa hade sagt att Hon ville ge röst åt dem som talar så tyst att ingen hör.

Kvinnor, ofta ogifta sådana , de så kallade hemmadöttrarna, som Anna Kajsa själv, vars lott var att gå kvar hemma på broderns gård, arbeta och ta hand om den äldre generationen. De här kvinnorna hade ingen högre status men deras arbete var mycket värdefullt och det visste alla.

Hennes första publicering skedde i en av gotlandstidningarna 1940 där hon skrev en följetong. Följetongen blev mycket populär så 1942 kom hennes första bok, En man finner sin väg.

Hon skrev också om lantbrukets utveckling och läser man hennes böcker lär man sig mycket om livet på den gotländska landsbygden under 1900-talet.

Anna Kajsa var inte alls missnöjd med sitt liv, i sin sista bok, som är självbiografisk, ser hon tillbaka på sitt liv med ljus och glädje.

Anna-Kajsa var också med och startade Gutamålsgillet. Det är dock bara en av hennes böcker som är skriven på gutamål, Guldäpplar, en novellsamling. Gulläpplar anses vara något av det bästa som är skrivet på gutamål. Tyvärr går den boken inte att få tag i längre så har ni den hemma så har ni en riktig raritet. Att ge ut ett nytryck av den kan vara en uppgift för det nybildade sällskapet.

En av programpunkterna under eftermiddagen var just högläsning av novellen Jaulkorti ur Guldäpplar. Jag var snabbt framme och lånade den från bokbordet så när ridån gick upp, och Rut Edberg, iförd tidsenliga kläder och sittandes i läsfåtölj, började läsa, så kunde dottern och jag hänga med i texten. Jag har ju blivit riktigt bra på gutamål men dottern tyckte det var skönt att ha texten som stöd.

Jaulkorti handlar om en ensam kvinnas jul där 14 julkort spelar en stor roll i ensamheten. Hon och katten tar fram korten varje dag och tittar på dem ingående . Det är en fantastiskt rörande berättelse om att det går att hitta lycka även i de ensammaste situationer.

Det fattades inte friare för Margit, eller Anna Kajsa, hon kunde bara inte bestämma sig har hon sagt. En olycklig ungdomskärlek som omkom ska ha funnits med i bilden också. I 50-årsåldern hittade hon dock  kärleken i en Albin Persson i Skåne, de var båda lantbrukare och delade skrivarintresset.  Under vintrarna bodde Anna-Kajsa hos Albin i Skåne och där skrev hon. Albin och Anna -Kajsa åkte också på ett flertal resor med tidningen Land för att se hur bönderna hade det i andra delar av världen. Hon har dokumenterat i bild och text från världens alla hörn.

Var hon då inte ledsen över att hon aldrig fick studera? Nej, hon var nöjde med sin lott. Studiecirklarna hemma i socknen i allehanda ämnen blev hennes universitet och hon var mycket välstuderad.

Här blir dottern och jag medlemmar i sällskapet.

Härlig bild på en massa fnissiga kvinnor.

Ett riktigt kakkalas hade man dukat upp där i Levide bygdegård. Fem sorter och tårtor men burkmandariner, precis som det ska vara. Nu ska jag ju inte äta så mycket kakor men dottern och  jag älskade de hemgjorda struvorna, de gick inte av för hackor!

/ Mien

Fy så dålig jag har varit att lägga upp mina Mejl från gården här. Jag vet inte varför. Syrran tyckte den här var riktigt bra! Och det är ju finaste berömet man kan få.

Mejl från gården 2015 - 01 -  24

Det går inte att kämpa emot längre, det är dags att se sanningen i vitögat, jag har blivit skumögd. Ålderssynt. Jag har verkligen försökt förneka det i det längsta men häromdagen kom jag till en vändpunkt. Det var såhär, Hemmansägaren och jag åker upp till Havdhem för att handla. Vi möter en röd bil i Libbenarve kvior och det är någon som vinkar jättemycket till mig i den mötande bilen. Jag kan inte riktigt påminna mig att jag känner någon med en sådan bil men vinkar ändå artigt tillbaka. När jag frågar Hemmansägaren vem det var så säger han:
- Ingen aning!
- Men de vinkade ju till oss?
- Vinkade? Det var ju en stor golden retriever i baksätet som viftade på svansen!
När jag är i stan så brukar jag gå och titta på läsglasögon. Jag läser ju hela dagarna i skolan och nu har det gått så långt att jag måste välja bort texter med för liten stil och så måste jag helst sitta vid ett fönster och läsa och det ser ju lite konstigt ut tycker eleverna. Men det verkar inte finnas några glasögon som passar mig. Det är något med min fysionomi som inte stämmer. Öronen sitter väldigt högt upp i förhållande till näsan så bågarna får en mycket konstig vinkel. Till och med dottern som brukar ha hög fördragsamhet med mig säger:
- Nej mamma, det där funkar inte!
Nu har det gått så långt att jag, i smyg, börjat studera andra människor, om det finns fler som också har öronen uppe på huvudet. Jag har inte träffat på någon än.
Egentligen är det där trams. Jag tror min rädsla för glasögon sitter mycket djupare än så. När jag var liten var jag väldigt skelögd. Det är jag ännu men det är ingenting jag lider av, det är bara alla andras bekymmer. Som barn skulle mitt skelande öga tränas upp och det gjorde man genom att sätta för ett plåster, en lapp för ögat. Och så ett par rejält fula glasögon på det, på den tiden fanns det inga söta barnglasögon precis. Det var jobbigt att ha lapp. Alla vuxna frågade hela tiden vad jag gjort med ögat. Alla barn retade mig hela tiden och sa elaka saker som banditen, piraten, glasögonormen. Och mina föräldrar tjatade hela tiden:
- Snälla Mien, börja inte att gråta nu!
För tårarna gjorde att klistret på lappen lossnade och så var man tvungen att sätta på en ny. Värst var kanske att den gängse uppfattningen på den tiden var att skelögdhet bröt ut på grund av att man var avundsjuk, det teaterviskades:
- Det är sååå vanligt att barn börjar skela när de får syskon!
Så jag trodde att jag var ett dåligt barn som var avundsjuk på mina småsystrar och som straff fick jag ha lapp. Sedan började yngsta syrran också skela och fick lapp så då sprack den teorin.
Nej, det gäller att gå vidare. Nu funderar jag på att skaffa pincené, glasögon utan skalmar som sitter direkt på näsan, sådana som Joakim von Anka och Gustaf Fröding har på bilder. Oppfinnar-Jocke också. Undrar om dottern kommer att tycka att det är okej.

/ Mien

Hej!

Jag har fått en förfrågan från Vuxenskolan om att hålla i SFI-undervisning för de rumäner som befinner sig på Sudret. Jag utgår ifrån att det är ideellt arbete men att Vuxenskolan finns med och bidrar och stöttar på olika sätt. SFI-lärarna på KomVux i Visby bedriver en liknande verksamhet.

Vår familj är engagerad i rumänernas situation på annat vis så jag vågar inte ta på mig mer. Jag tror att det här kan vara en tacksam och rolig uppgift för någon pensionerad lärare på Sudret som vill göra en insats. Jag tänker mig att det kan vara bra att ha erfarenhet av SFI eller annan språkundervisning, nybörjarengelska, nybörjartyska etc. Någon lärare som har massor med erfarenhet av att lära ut engelska tex.

Om man vill kan jag vara med och stötta i början och fungera som ett bollplank. Jag har mycket material och idéer.

Kommer ni på någon kandidat så mejla mig eller ring Pia eller Kicki på Vuxenskolan i Hemse.

/ Mien

 Fina, lilla blogg, jag har misshandlat dig sista månaden. Mest har jag nog misshandlat mina storebarn som tycker om att läsa vad vi har för oss ute vid Hägsarve i veckorna när de är i stan. Men jag har varit väldigt trött en tid och så kan det ju vara. När juluppehållet bröt ut var det som om någon drog ut en kontakt på mig och allt blev svart. Nu har jag satt i kontakten igen. Klockan är nu 00:43 och jag ska upp vid fem för att ta mig till flyget och Linköpings universitet och min kurs i Folkbildningskunskap imorgon och på fredag. Examinationsuppgiften har jag skrivit klart och jag ser fram emot många timmars sömn på hotellet imorgon natt.

Stora syrran, bilder från julafton och Lady och tomten kommer, promise!

Vi har haft Målar-Monica här ett par dagar. I år var det köket som behövde fräschas upp. Ett tak fullt av flugskit och en sunkig tapet. Lister som är avskavda och en blå färg som börjat flagna.

Så här fint blev det! Bilderna kommer inte i ordning tyvärr. Jag ska ringa elektrikern också och sätta upp lite ny armatur. Våra sommargrannar vid Stenstu har så fin belysning från Gysinge som jag tror vi ska ha. Syrran och jag bröt oss in på Stenstu häromdagen och tog lite bilder.

Lamphållare med gammaldags tygsladd är fint.

En flexibel belysning.

Och lite cool.

Med roliga detaljer.

Hemmansägaren har länge drömt om den här tapeten som han hävdar att hans farmor hade i sitt kök. Tapeten heter Kippis ( skål!) och är en Marimekkotapet. Det var bara det att när vi skulle beställa de så har de slutat trycka den?

Men syrran lyckades hjälpa mig beställa ett par restrullar pÃ¥ nätet. Den gamla tapeten är ocksÃ¥ fin, den kommer frÃ¥n Lim och handtryck. Jag hade gärna haft den igen men…

Lite kul med något nytt är det ju.

Plus att den inte är ljusbeständig.

Jag hittade en rolig medaljongtapet med hundar på från en svenska designer.

Den hade ju också varit fin och lite busig men den kan man ju ha i sovrummet som vi ska fixa nästa gång Målar-Monica kommer.

Nä, bort med de här taklamporna som begränsar en mycket då man vill möblera om.

Monica inte bara målar, hon tvättar av allt och fixar till så det blir som nytt.

Och här är mommo i farten och hjälper pysselsonen igång med bästa julklappen, en symaskin!

Och så har Zelda ( Lilla Märta) varit och hälsat på med sin matte. Zelda till höger och mamma Lady till vänster.

Zelda är så pigg och vacker och av det rinnande ögat syns ingenting längre, det är jag så glad över.

Matte och Zelda, de har det så fint tillsammans!

Jo, så fick jag ett konstigt julkort. Den som skickat det känner inte oss jättebra då de stavat fel till efternamnet.

Vem kan ha skickat det här?

Att sy är roligt. Örngott, små påsar och gud vet allt.

SÃ¥ fint och noga syr han.

Så har vi varit och hälsat på Aramis ( Bruno). Han har det toppen hos sin nya familj. Glad, trygg och busig är han.Killarna tyckte det var jättekul att få träffa honom igen.

Japanska spetsar, finns det något härligare?

Kippis igen.

Så har vi gäster i sommarköket. Mer om det kan ni läsa i GA snart.

Jag känner mig lite som husorna i Downtown Abbey när jag går ut och gör eld i spisen på kvällarna. Så det ska vara varmt vid sänggåendet.

Nu ska jag blunda en stund.

Tack Monica för att du är så fantastisk!

Vi hörs snart.

/ Mien