Hemkommen efter två intressanta och givande dagar på Linköpings universitet och min kurs i Folkhögskolans idé och pedagogik. Roligt att träffa andra lärare och utbyta erfarenheter och roligt att ta del av kursmedlemmarnas texter som vi hade seminarium kring.
En liten kort stund på stan i Linköping hanns också med. Det är mest yngste sonen som blir glad över något mamma köper. Jag hann in på Panduro och hittade Loom, en slags knyppeldyna för minigummisnoddar som jag läst om. Det är ett väldigt populärt pyssel just nu.

Det var lite krångligt i början så det behövdes en storasyster som stöd.

Men ganska snart lärde sig sonen att göra armband på dynan. Det finns allt från nybörjargrejer till mer avancerade saker. Man jobbar med en virknål och snoddarna finns i alla möjliga, fina färger.You tube är en ovärderlig hjälp när man jobbar med det här.
https://www.youtube.com/watch?v=CQyDKW4Iz-k
I dag åkte jag på en riktig Mien-grej, sådant som jag är intresserad av. I år är det 100 år sedan Anna-Kajsa Hallgard föddes så idag bildade man ett Anna Kajsa Hallgard-sällskap i Levide bygdegård. Dottern åkte med mig, det var verkligen mysigt.

När vi kom dit så tog Rut Edberg och Harriet Hansson emot, två av salig svärmors gamla väninnor. De tyckte det var väldigt roligt att träffa dottern så hon fick ett varmt välkomnande
Anna Kajsa Hallgard, eller Margit Olofsson som hon egentligen hette, bodde i Levide och har skildrat livet på landet ur en kvinnas synvinkel i 28 böcker från 1940 och framåt. Det var säkert 80 personer som samlats i Levide bygdegård, de flesta sockenbor, grannar till Anna Kajsa eller släktingar.

Min gode vän Sven-Erik Snoder är en av initiativtagarna och här hälsar han välkommen, han var dessutom släkt med Anna-Kajsa. Sven-Erik frågade mig om jag hade någon relation till henne. Egentligen inte sa jag, mer än att jag alltid läst hennes texter och tycker väldigt mycket om dem. När jag började skriva krönikor för GA så skulle min spalt ha ett namn och då kom jag att tänka på en novell som Anna Kajsa skrivit, Brev från gården. Den handlar om en kvinna som skriver kåserier i tidningen Lantmannen under pseudonym, ungefär som Anna-Kajsa ( Margit) gjorde. Jag föreslog Brev från gården för GA men de tyckte den titeln var lite lam så de gjorde om den till Mejl från gården.
- Men då har du ju en anknytning till Anna Kajsa! utbrast Sven-Erik förtjust.
Så då har jag väl det.

Man hade ställt i ordning bokbord.

Här är Anna Kajsas skrivmaskin. Hon började med att skriva för hand men efter ett tag fick hon hjälp av prästen att skriva ut sina texter på maskin. Till slut insåg hennes far att en skrivmaskin behövdes. Trots att man ansåg att Anna Kajsa hade mer nytta av att lära sig väva, sticka och sy, som dotter på en gård, så gjorde man ett frest och köpte maskinen till henne, 500 kr kostade den! Fast det här är säkert inte hennes första skrivmaskin. Skriva, det fick hon göra på småstunder och på nätterna, det ansågs inte som riktigt arbete att skriva.
Hon skrev om det liv och de människor hon hade omkring sig där i Levide.

Här berättar Wera Svensson, min gamla skolbibliotekarie, om hennes liv, Wera är en duktig berättare.Wera sa att Anna Kajsa hade sagt att Hon ville ge röst åt dem som talar så tyst att ingen hör.
Kvinnor, ofta ogifta sådana , de så kallade hemmadöttrarna, som Anna Kajsa själv, vars lott var att gå kvar hemma på broderns gård, arbeta och ta hand om den äldre generationen. De här kvinnorna hade ingen högre status men deras arbete var mycket värdefullt och det visste alla.
Hennes första publicering skedde i en av gotlandstidningarna 1940 där hon skrev en följetong. Följetongen blev mycket populär så 1942 kom hennes första bok, En man finner sin väg.
Hon skrev också om lantbrukets utveckling och läser man hennes böcker lär man sig mycket om livet på den gotländska landsbygden under 1900-talet.
Anna Kajsa var inte alls missnöjd med sitt liv, i sin sista bok, som är självbiografisk, ser hon tillbaka på sitt liv med ljus och glädje.
Anna-Kajsa var också med och startade Gutamålsgillet. Det är dock bara en av hennes böcker som är skriven på gutamål, Guldäpplar, en novellsamling. Gulläpplar anses vara något av det bästa som är skrivet på gutamål. Tyvärr går den boken inte att få tag i längre så har ni den hemma så har ni en riktig raritet. Att ge ut ett nytryck av den kan vara en uppgift för det nybildade sällskapet.

En av programpunkterna under eftermiddagen var just högläsning av novellen Jaulkorti ur Guldäpplar. Jag var snabbt framme och lånade den från bokbordet så när ridån gick upp, och Rut Edberg, iförd tidsenliga kläder och sittandes i läsfåtölj, började läsa, så kunde dottern och jag hänga med i texten. Jag har ju blivit riktigt bra på gutamål men dottern tyckte det var skönt att ha texten som stöd.
Jaulkorti handlar om en ensam kvinnas jul där 14 julkort spelar en stor roll i ensamheten. Hon och katten tar fram korten varje dag och tittar på dem ingående . Det är en fantastiskt rörande berättelse om att det går att hitta lycka även i de ensammaste situationer.

Det fattades inte friare för Margit, eller Anna Kajsa, hon kunde bara inte bestämma sig har hon sagt. En olycklig ungdomskärlek som omkom ska ha funnits med i bilden också. I 50-årsåldern hittade hon dock kärleken i en Albin Persson i Skåne, de var båda lantbrukare och delade skrivarintresset. Under vintrarna bodde Anna-Kajsa hos Albin i Skåne och där skrev hon. Albin och Anna -Kajsa åkte också på ett flertal resor med tidningen Land för att se hur bönderna hade det i andra delar av världen. Hon har dokumenterat i bild och text från världens alla hörn.
Var hon då inte ledsen över att hon aldrig fick studera? Nej, hon var nöjde med sin lott. Studiecirklarna hemma i socknen i allehanda ämnen blev hennes universitet och hon var mycket välstuderad.

Här blir dottern och jag medlemmar i sällskapet.

Härlig bild på en massa fnissiga kvinnor.

Ett riktigt kakkalas hade man dukat upp där i Levide bygdegård. Fem sorter och tårtor men burkmandariner, precis som det ska vara. Nu ska jag ju inte äta så mycket kakor men dottern och jag älskade de hemgjorda struvorna, de gick inte av för hackor!
/ Mien