Mejl från gården, GA 080426

Han ligger i soffan och han är så liten. De tunna axlarna, de röda kinderna och andningen som är ovanligt snabb. Då och då vaknar han till och gråter. Han håller sig åt huvudet, vaggar skallen från sida till sida och skriker att det gör ont. Ont i huvudet och feber i flera dagar? Oron river i min mammakropp. Jag fumlar med nervösa fingrar när jag slår numret till sjukvårdsupplysningen. Jag känner snart alla som jobbar på upplysningen, idag är det syster Anita som svarar. Det är skönt att få lätta sitt hjärta för någon som lyssnar tålmodigt och hummar snällt. Syster Anita säger att hjärnhinneinflammation förvisso är mycket allvarligt men också mycket ovanligt. Hon säger att när min pojke visar tecken på att vara stel i nacken och inte är kontaktbar längre, då, inte nu, ska jag ringa efter ambulans. Då ringer jag Hemmansägaren istället. Han är kontaktbar. Han släpper allt han har för händer på jobbet och kör direkt hem till oss. Vi sitter sedan och vakar på var sin sida om lille sonen, och konstaterar ganska snart att Alvedonen han fått verkar hjälpa.

 

Aldrig känner man sig så hjälplös som när barnen är sjuka. Egentligen borde man väl inte berätta sådant här men jag minns en gång när jag alldeles höll på att tappa fattningen. Efter att ha fått två barn tätt, varit gravid och ammat i tre år, så bestämde jag mig för att dricka lite vin en kväll. När jag sedan ska gå och lägga mig upptäcker jag att minstingen, ettåringen, är alldeles het av feber och att han hostar på ett konstigt sätt. Jag tar tempen på honom. När det piper till i termometern visar displayen att sonen har 41,2 graders feber! Skräcken jag kände då gjorde att jag knappt kunde andas. 41,2. Jag har nog aldrig i mitt liv varit så rädd. Jag tar barnet och springer ut i mörkret, mot bilen. Hemmansägaren springer efter och säger att jag, som druckit, absolut inte får köra någonstans. Så fruktansvärt oansvarigt värdelöst!

 

Efter hysteriskt telefonerande lyckas vi i alla fall lotsa en taxi till Hablingbo. Taxichauffören är en äldre, liten och tunn man. Han plirar på barnet, säger att jag ska klä av honom lite, att den svala nattluften gör honom gott, och kör sedan mot Visby lasarett. När vi kommer till Västergarn saktar chauffören ner och parkerar bilen en stund vid vägkanten. Han vevar ner bilrutan och låter den fuktiga, släkestinkande, sjöluften välla in i bilen.

        Det här är bästa medicinen mot krupp, säger chauffören. När mina söner var små och inte kunde andas behövde vi nästan aldrig köra ända fram till lasarettet. De blev bättre bara vi kom hit ner till Västergarn.

Jag tar upp barnet, håller dess, nu något svalare, panna mot min mun, och märker också att andningen inte är lika ansträngd längre.

 

Egentligen är det inget konstigt, att taxichaufförer har stor medicinsk kännedom. De har en inkännande blick. När jag extrajobbade i vården var en av mina arbetsuppgifter att åka ut till människor som hade tryckt på sitt trygghetslarm. Mitt i natten fick man åka iväg, ensam, till en nödställd. Man visste aldrig vad som väntade, hur sjuk eller skadad personen var. Det var så skönt när larmet var långt borta, i en avlägsen socken, nere i några ensliga kvior. Då fick man nämligen ta taxi och hade man tur var det Tage som hade jour. Tage, vars enda skyldighet egentligen var att köra mig till den nödställdes dörr, gick alltid med in som ett stöd. En förvirrad tant som ramlat och inte riktigt kunde säga var hon hade ont:

        Det är lårbenshalsen, sa doktor Tage. Jag ser det. Det är bäst du ringer efter ambulans direkt.

En gubbe som hade ont i bröstet och trodde han fått en infarkt: Tage gestikulerade till mig att jag skulle lugna mig lite med ambulans. Sedan letade han runt i gubbens kök, satte på kaffe och bredde mackor. Efter att vi fikat ville gubben ha hjälp i säng, oron i bröstet var borta när han fått prata en stund.

 

Och det är väl det alltihop handlar om egentligen, att när man känner oro behöver man dela den med någon. Föräldern med sjukt barn blir lugnad av att tala med syster Anita. Gubben med tryck för bröstet blir lugnad av en taxichaufför. Någon som lyssnar tålmodigt och hummar snällt. Många sjukdomar lindras av det.

 

Mien Niklasson

Leave a Reply