Mejl från gården 091024, Mien bygger om på gården

Vi bor i ett mycket gammalt hus. Ett sådant hus som av somliga kallas för gotlandshus, även om det rimliga vore att alla hus som finns på Gotland är just gotlandshus. Många skulle ge an arm and a leg, som de säger på utrikiska, för att få bo i ett hus som vårt. Att få förvalta och ta fram det ursprungliga och ägna somrarna åt att linoljefärga, skrapa och kitta.
Min mommo och moffa, de förra ägarna till gården, drömde också. De ville ha ett praktiskt och fint boende. På ålderns höst, när de knegat ihop lite pengar, kunde de äntligen förverkliga sina planer. Mjölken från de sex korna och äggen från de vita värphönsen räckte väl inte så långt men med moffas olika extrajobb, som dikesgrävare och slaktare, så blev det några slantar över att modernisera för.
I mitten på 60-talet drog hantverkarna in. De gamla trägolven, med breda golvplankor, täcktes med helklistrade korkmattor i glada färger. Salen på övervåningen, med fönster åt tre väderstreck och en utsikt som sträcker sig flera kilometer bort, styckades upp till sovrum och ett litet badrum. Fönster sattes igen så man åtminstone skulle slippa kallraset från något håll. Centralvärme sattes in i form av en modern oljepanna, den fick precis plats i kammaren bakom farstun. Det var fantastiskt att inte behöva bära runt ved i hela huset utan när det blev kallt hörde man bara hur oljepannan stånkade igång, alldeles av sig själv, där inne i kammaren. Kakelugnarna behövdes ju inte längre, de bara stod och tog plats, så de revs ner och kördes på tippen. Vedspisen åkte ut den också. De gamla limfärgsmålade taken, med handhuggna bjälkar, kläddes in med papp så de blev släta och såg nya ut. Den gamla sandstensspisen i vardagsrummet, med inskription från 1700-talet, fick en illgrön spiselhäll. Ja, hela huset fick en ny yta.
Ytan höll i trettio år, sedan flyttade Hemmansägaren och jag in och då hade det redan börjar krackelera ordentligt. Mattklistret hade släppt. Papptaken spruckit. Och oljepriserna hade farit i höjden. Allt det som min mommo och moffa kämpat och slitit sig till, alla deras drömmar, slängde vi ut. Oljepanna, plastgolv, spånskivor och masonit, allt har hamnat på tippen. Tillbaka är de gamla skurgolven och de trärena taken. Och det bärs in ved som aldrig förr och eldas både här och där. Så sorgligt.
Nu är vi snart inne på varv två vad det gäller underhåll. De gamla loftsfönstren, som var det första vi åtgärdade för snart femton år sedan, var det nu hög tid att göra något åt igen. Kärnvirket var redan murket och kittet borta. Det gjorde ont i hjärtat att ersätta de gamla handblåsta enkelglasen mot energiglas och aluminiumprofil. Om en byggnadsvårdsmänniska sett mig skulle de ha satt i halsen när jag bar ut de gamla fönstren med handsmidda beslag för att ge plats åt det nya och moderna. Jag beklagade mig för alla jag träffade på över det hemska jag gjort och över hur fula de nya fönstren var. Men jag fick inte medhåll överallt. Syrran sa:
– Skönt för dig med nya fönster. Du har kämpat länge nog med dina innanfönster som ska ur och i. Och ingen kommer att se där uppe i skyn att det är moderna grejer du satt i.
Och grannen sa:
– Fula fönster? Men de är ju fina Mien. Var tid har ju sitt. Det är väl fantastiskt fina och dragfria fönster du beställt!
Och kanske är det så att var tid har sitt och att man inte ska vara så rädd för det. Eller som min väninna sa:
– När byggnadshistoriker kommer till ert hus i framtiden och håller föredrag kommer de att peka på dina energisnåla loftsfönster och säga: ” Här ser ni prov på en familj som levde i sin samtid”.

Mien Niklasson, Hablingbo
hagsarve@telia.com

4 Responses to “Mejl från gården 091024, Mien bygger om på gården”

  1. Ingrid Says:

    Det var ett trevlig kåseri idag, precis som vanligt. Vi behöll våra kakelugnar när vi isolerade och och renoverade och det är jag glad för, även om vi sällan eldar i dem. I köket tog vi bort vedspisen och det är jag lite ledsen över. Det hade varit mysigt att ha kvar åtminstone en liten vedspis. Men det är lätt att vara efterklok. /Ingrid

  2. P Says:

    Var sak har sin tid. När man renoverade förr renoverade man “inte tillbaka i tiden” utan i nutid. Vi får göra likadant. Man behöver inte slå en knut på sig för att allt ska bli så rätt. Huvudsaken är väl att själen och känslan av det gamla huset finns kvar?

    Från en med energiglas (och spröjs). Tänk att bara putsa på två sidor!!

  3. admin Says:

    Ingrid;
    Trevligt att ni har kvar kakelugnarna! De här vid Hägsarve ska ha varit otroligt vackra. Men jag klandrar inte mommo och moffa, var tid har sitt, som sagt. Efter år av slit måste man förstå att det var skönt för dem att få ett enklare boende. Även om det blev lite svårare för oss som kom efter….Men det kunde inte mommo och moffa veta. De ville ju alltid vårt bästa.
    Mien

  4. admin Says:

    P;
    Tack för din support. Din ödmjuka inställning till renovering får man då man har kämpat själv med dragiga fönster och gamla hus som slukar pengar. Du beskriver det hela så bra!
    Mien

Leave a Reply