Att bänka ett barn

 Den här insändaren lämnade en tagg kvar i mitt hjärta, kanske för att jag kände igen mig själv från förr, då vi provade det där med lagsport. Och kanske lite för att det får mig att tänka på den där hemska novellen av Stig Dagerman.

Att bänka ett barn

Öppet brev till idrottsledare, ordföranden i idrottsklubbar och föräldrar till barn som sportar.
Det är helg och första matchen för säsongen, mitt barn är spänd av förväntan. Själv skulle man varit glad av att bara vara hemma och ta det lugnt men vad gör man inte för sina barn. Packa in i bilen och iväg, minstingen somnar, bara att väcka när vi kommer till hallen. Där möts man av förväntansfulla spelare och en pappa med kamera i handen. Hans barn ska spela sin första match i den nya klubben, mor- och far- föräldrar är där för att se barnbarnen spela.
Förväntansfullt kollar man in motståndarlaget, ser bra ut.
Det kan nog bli en jämn match, kul! Då får alla kämpa.
Ungarna gör sig redo nere på planen, uppvärmning, lagledarna diskuterar teknik, det syns på kroppsspråket.
Domaren visslar i pipan och spelet börjar.
Barnen spelar för fullt, snabba byten mellan spelarna och man hör högljudda rop från publiken. Bra! NEEJ! JAAA!
Mitt barn är inte först ut, kommer inte in i andra bytet heller och inte tredje, okey får väl sitta den här perioden för att dom är 16 spelare. Jag hänger med i applåderna och jublar åt de andra barnens försök att göra mål men egentligen sitter man ju där för att se sitt eget barn.
(Det är väl ingen som åker dit för att se andras barn spela.)
2-2 när första perioden är slut. Ungarna samlas runt lagledarna som ivrigt pratar taktik.
Andra perioden börjar. Nu då? NEJ, mitt barn kommer inte ut nu heller, jag möter dennes blick över planen och ser hur den kämpar för att tårarna inte ska börja rinna.

Vad gör jag? Nej, jag kan inte storma ut över planen och bara komma bort från den här jobbiga situationen. Fastän det är det jag vill, nej det skulle bli pinsamt och mitt barn skulle aldrig förlåta mig. Jag hoppas ännu på den tredje och sista perioden men nej, mitt barn är det enda som får sitta där på bänken hela matchen.
Alla de andra springer glatt ut och in från bänken, lagledarna skriker, publiken jublar, jag sitter nu där med tårar i ögonen och hoppas att laget ska förlora. Ja, varför ska de vara glada när jag och mitt barn sitter mitt i allt och vill bara därifrån. Ingen annan märker något för vem ser på oss man ser ju bara på sina egna.
Färden hem är inte rolig vi gråter hejdlöst båda två.
Ställ er frågorna:
Får ett barn sitta på bänken en hel match utan förvarning innan man kommer dit?
Vilken ålder är det rätt att bänka ett barn?
Får man toppa laget? Ta in äldre spelare för att man ska vinna? (Dom i det ordinarie laget blir bänkade.) Är det okej att sätta in de “bästa” spelarna sista minuterna om man ligger lika eller i underläge?
Ska man behöva träna en termin innan man får vara med på första matchen?
Får barnet spela fastän det inte tränar alls men är en “toppen” spelare?
Det finns många fler frågor som ni i klubbarna kan ta upp med de berörda.

P.S. En ursäkt till lagledaren som fick ta all min ilska och sorg när jag bad honom att åka till ett varmare ställe. I den stunden ville jag bara såra dig så mycket som ni sårat mig och mitt barn. D.S.

En vanlig förälder

Gotlands Allehanda

7 Responses to “Att bänka ett barn”

  1. Anna-Stina Says:

    Insändaren tog ett tag också i mitt hjärta och vred om. I många år har jag funderat över att idrott blivit alltmindre idrott och alltmer tävling/vinna. Jag har ingen erfarenhet av idrott och tävlingar, men önskar att alla lagledare och föräldrar ville lära barnen att det är idrotten i sig själv som är det viktigaste. För de som råkar vinna är alla de andra ju lika viktiga, annars fanns det ingen att vinna över!
    Och så ger du oss den starka novellen, som var bilförare borde läsa innan någon färd påbörjas. Kanske kommer man ihåg den hela bilresan och tänker sig för lite extra. Ändå sker tyvärr olyckor, naturligtvis.
    Så ska max-hastigheten ändras, så att det med all säkerhet lockar till fler omkörningar. För många år sedan jobbade jag på Trafiksäkerhetsverket och då ändrades hastighetsgränserna till 50-70-90 o s v och ett av argumenten var att minska omkörningarna. Får se hur det blir nu… Jag har inte kört Visby tur o retur någon gång än utan att bli omkörd trots att jag håller samma fart som de flesta andra för att hålla ´flytet´(utom när jag hamnar bakom en snigel, förstås, för jag fegar för omkörning). Och det är inte bara under turistsäsong man skräms av vilda omkörningar…

  2. Åsa! Says:

    Den insändaren har väckt många tankar och debatter, det är jag säker på, vilket är jättebra! Det är en helt oacceptabel handling som tyvärr förekommer alltför ofta!
    Tänk på Tony Rickardsson och Stefan Holm, de har båda fått i sig att de aldrig skulle kunna bli något inom sin idrott, hur det blev vet ju ju idag!

    Sedan kan jag personligen tycka att det fokuseras alldeles för mycket på resultat istället för glädjen till att röra på sig som livsstil. För utan glädje, vad blir det då?
    Ja du Mien, detta är ett kärt ämne för mig, jag skulle kunna skriva spaltmetrar, och jag förstår hur ni har känt det med era barn i lagidrottens värld. Jag har själv en son som valt individuella sporter.
    Jag tror i och för si att endel är mera individualister, men det är oacceptabelt om man blir det för att man har fått i sig att man inte är duktig nog inom lagidrotten!

  3. Ingrid Says:

    Jag läste också den här insändaren och det var nästan så att tårarna kom. Hur kan man hantera en liten unge på det här sättet. Det är grymt!!

  4. Riccos matte Anki Says:

    Jo jag minns oxå hur det var inom fotbollen. Lagen toppades alldeles för tidigt och en del barn fick inte spela alls, det var hjärtslitande se deras besvikelse. Varför är det så viktigt att vinna jämt??? Kan man inte bara få spela och ha kul?
    Förresten Mien, ska vi bli matte o husse till spanske Ricco, en vovve vi adopterar via Sos Animals. Ska bli så kul. En lekkompis till er fina Snövit kanske… (lugn, han e kastrerad)

  5. Görel Says:

    Hu, det gjorde ont i hjärtat att läsa den i tidningen. Hoppas innerligt att alla klubbar tar till sig den och funderar över hur de själva gör.

  6. Eva Says:

    När Mien är ledsen är Eva också ledsen, kommer så väl ihåg från skoltiden i Eksta hur det kändes när jag ALLTID blev kvar sist när det var gympa och två sportiga klasskamrater skulle välja lagkamrater i brännboll, fotboll, basket, hocky osv. Det tråkiga var att jag tyckte att det var så himla roligt med alla dom där lagsportena, men insåg inte själv hur “oduglig” jag var. Det är kanske pga av det att jag aldrig har börja med någon sport som vuxen.

    eva

  7. admin Says:

    Tack alla för fina kommentarer!

    Anna-Stina;
    Slår vad om att insändarförfattaren har haft den här novellen i åtanke då hon skrivit insändaren. Det finns många sätt att döda ett barn på. Fy.

    Åsa;
    Hoppas nu det inte tolkas som om jag klankar ner på alla idrottsledare som gör ett gott jobb. Men det händer att barn far illa i idrottsvärlden också. Även om man får tro att det goda övervinner.

    Ingrid;
    Jag har själv stått med gråtande barn vid planen.Det gör mycket ont i alla inblandade.

    Anki;
    Så roligt att ni ska få hund! Hoppas den lille aldrig behöver känna att den inte får vara med i matchen!

    Görel;
    Idrottens värld är hård. Här i Havdhem har vi en underbar idrottslärare som ser till att ALLA kan vara med och man kan välja bort bollsport, något som våra barn konsekvent har gjort. Att idrotta innebär ju mer än att vara bäst på plan, om man läser läroplanen, vilket vår idrottslärare gjort. Vi har tur.

    Eva;
    Det var hemskt när det skulle väljas lag. Minns det från min sandatid också. Jag kunde bara slå med “panken”, det flata träet i brännboll, så man var ju inte så mycket värd.

    Mien

Leave a Reply