Mejl från gården 091121
Nu har man igen röstat om vad samkönade par ska få göra och inte göra. Den här gången har kyrkomötet röstat ja till att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Om jag förstått det rätt, kan man som präst, trots kyrkomötets beslut, ändå vägra att viga samkönade par. Jag tycker det är sorgligt på något vis att det, år 2009, ännu förekommer omröstningar om homosexuellas varande eller icke varande. Bara det faktum att det ännu förekommer omröstningar visar ju att homosexuella ännu särbehandlas i vårt samhälle. Och att kyrkan är inblandad gör mig ledsen, jag känner mig sviken.
Röd och vit och gul och svart
Gör det samma har han sagt
Jesus älskar alla barnen på vår jord
Så sjöng vi där i Missionskyrkans söndagsskola i Sanda i början på 70-talet. Det var tant Dagmar och farbror Martin som hade ritat figurer och färger på ett blädderblock så att vi barn som inte kunde läsa kunde hänga med ändå. Röd och vit och gul och svart, så spelade farbror Kål-Emil på orgeln. Kål-Emil var grönsaksodlare och kom puttrande på sin blåvita moppe varje söndag. Han var söndagsskolans ständige kapellmästare. Han satt tyst i sin svarta kostym vid väggen, med nedböjt huvud och knäppta händer. När det var dags för sång nickade han fromt och tultade fram till orgeln. Och så spelade han, och det var vackert. Efter sången fick vi barn lära oss om Jesu liv och leverne. Vi fick lära oss att alla människor är lika värda och att man ska vara snäll mot varandra. Man pratade kanske inte om homosexualitet och Röd och vit och gul och svart, det var ju bara en textrad i en visa, men nog tog jag för givet att det gällde alla.
Nej, homosexualitet var inget man pratade om, men det fanns där ändå:
– Han är homosex! kunde farsan säga om någon bondekollega han kände och sensationen i det han sade lyste i ögonen. Men han tillade alltid i nästa mening att personen ifråga var en jäkligt duktig lantbrukare ändå.
Och så var det Roine. Roine bodde i lägenheten under Hemmansägaren och mig i Uppsala på Svartbäcksgatan. Roine var väl som folk är mest, han var chef över en bensinmackskedja i stan och en hygglig granne. Men när farsan gjorde något av sina sporadiska besök så blev Roine speciell. Farsan kunde sitta i vårt köksfönster på tredje våningen och hojta:
– Nu kommer han hem! Och de går hand i hand!
– Anteckna, sa Hemmansägaren ointresserat om att Roine kom hem med sin pojkvän.
Farsan var i extas, något liknande hade han aldrig sett. Han var i extas ända tills den där morgonen då han skulle närvara på sina båda döttrars och sin svärsons lärarexamen i universitetsaulan. Lärarexamen, det var fint tyckte farsan och då skulle man klä upp sig lite, kostym och slips skulle det vara. Farsan hade köpt en alldeles ny slips, oknuten låg den som en orm på köksbordet. Lite moloken blev han då han förstod att ingen i den lägenheten där han befann sig kunde knyta en slipsknut.
- Du får gå ner till Roine, han kan det där med slipsar, sa Hemmansägaren till sin svärfar.
- Nahai diu, dit går jag inte!
- Då får du vara utan slips!
Att vara utan slips på lärarexamen, nej, det gick ju bara inte. På darriga ben gick så farsan ner till Roine och ringde på. Farsan blev borta länge, länge. När han äntligen kom tillbaka sken han som en sol:
– Vilka trevliga karlar! De var så intresserade av lamm och frågade om allt. Och knyta slipsar kunde de också!
Att farsan, som levde hela sitt liv ganska isolerad från omvärlden, hade sina fördomar mot samkönade par, det kan jag stå ut med. Men att vissa inom kyrkan, fortfarande år 2009, har sina dubier, det tycker jag är märkligt. För hur var det med Jesus egentligen? Kämpade inte han, redan på sin tid, mot gamla fördomar? Predikade inte Jesus för de utsattas rätt i samhället? Och var det inte därför han slutligen blev korsfäst? Så fick jag lära mig i söndagsskolan i alla fall. Och om det nu inte gäller, det som tant Dagmar, farbror Martin och Kål-Emil lärde oss, Halleluja, då vet jag inte om jag känner mig välkommen till Guds hus längre.
Mien Niklasson, Hablingbo
hagsarve@telia.com