Om svarta fåglar, bland annat

För första gången någonsin så har alla våra barn somnat, eller åtminstone gått och lagt sig, innan nio!  Det blev så tyst här så jag kom alldeles av mig. Ingen som spelar elgitarr så det dånar. Ingen som har synpunkter på innehållet i kylen. Det enda ljud som hörts har väl varit Jonas bankande på tangentbordet. Varför tror han att man måste slå allt vad man orkar på tangenterna för att det ska synas vad man skriver på skärmen? Nog för att vår dator är gammal men det är ju inte nån gammal Facit precis. Jonas har också fnissat en del. Fnissar man åt det man skrivit så är man på god väg, säger jag som gammal skribent, hö hö. Men Jonas vill inte ta några råd alls från den gamla skribenten. Jag får inte ens peta in något litet komma i hans text.

- Ge fan i och putta dit komman! Kladda inte! Det är min text! fräser han. Jag vill inte att du ska vara min svensklärare, jag vill att du ska vara min fru!

Jag är egentligen rätt nöjd med att få läsa hans alster som hans fru och inget annat. Så från och med nu lovar jag att aldrig stoppa in några komman mer! ( No fingers crossed!)

Vad han skriver? Tja, det vet jag inte om jag får avslöja. Men den som prenumererar på den andra tidningen, eller den gula tidningen som Peter Wennblad brukade skriva, får snart se.

Här kommer en bild på altartavlan i Hablingbo kyrka. Jag har alltid gillat den. Jesus och lärjungarna partajar loss, det dricks vin och på bordet ligger en rejäl lammskonk. En av lärjungarna är så överförfriskad att han somnat mot Jesu axel. Men.

När jag pratade med prästen Ulf häromkvällen så var han lite tveksam till min partytolkning.

Han säger att lärjungen som lutar sig mot Jesus är Johannes ( tror jag det var) och att de två hade ett speciellt band och att det är det konstnären visar här.

Ulf visade också hur man kan se att altartavlan är tillverkad under dansktiden. Ser ni hur det står C4 på toppen? Det betyder Christian den fjärde som ju var en dansk kung. I flera kyrkor på Gotland har man tagit bort det här C4 men i Hablingbo finns det ännu kvar. Tänk vad man får lära sig mycket då man hänger på gudstjänst med konfirmander!

Annars har jag väl haft lite bekymmer med fåglar på sistone. Då och då sitter det några fula, svarta  på mina axlar och tynger mig. Fåglarna talar om att jag då visst inte ska gå runt och tro att jag är nåt. Och så fort jag kommit på nåt att skriva om så sätter de igång med sitt hackande. De hackar så hårt så man blir gråtfärdig. Kanske har jag väldigt tunn hud på axlarna också och att det är därför det gör så ont. Om jag, eller ibland Jonas, sjasar iväg de svarta så flyger de bara bort för en kort stund för att sen komma tillbaka och använda mig som sittpinne igen. Hoppas att ni slipper de där fåglarna för de är inte roliga att ha att göra med ska jag säga. I fredags då jag skulle skriva Mejl från gården så var de ovanligt efterhängsna. Som tur var kom Lady och skällde iväg dem. Ibland är det väldigt bra med en skällig hund ska jag säga.

Mejl från gården 2010-11-13

Den vita knähunden d.y. är borta en morgon. Det hörs ingen duns i golvet från TV-soffan då jag ropar hennes namn. Ingen liten vit hund kommer pilande genom trädgården. Inget voff. Inga smutsiga tassar. Det isar i magen och jag får fort på mig gummistövlarna och springer ut i grannlaget. Jag börjar med att leta i vägdikena, kanske ligger hon blödande och påkörd. Nu när allt är höstbrunt borde man lätt få syn på en vit hund. Men inte. Jag utvidgar mitt letande. Hon är inte i pannrummet. Inte i lammhuset. Och inte i grannens morotslager.

Jag ringer upp Hemmansägaren på jobbet. Han väser:
– Stör inte! Jag är mitt i någonting. Hunden är inte död. Hon är säkert bara inlåst någonstans.

Medan jag springer runt i mina gummistövlar, alldeles förblindad av rädsla, får jag syn på två, vita, spetsade öron som sticker upp ur förarsätet på min bil. Någon, säkert ett barn, har av omtanke stängt in henne där. Så hon inte ska bli ledsen då större delen av flocken försvinner med skolbussen. Så hon inte ska lockas att springa efter. Så hon inte ska råka illa ut.

Varför, så fort det är något, tror jag alltid det värsta? Om Hemmansägaren står ute på gården och motorsågar sönder vedklabbar och motorsågen plötsligt tystnar så beror det inte på att det är problem med motorsågskedjan. Det är heller inte bensinen som är slut. Eller någon granne som kommer förbi för att prata. Nej. Såklart har Hemmansägaren skadat sig. Och ligger avsvimmad.

Eller om skolbussen är två minuter sen en eftermiddag. Så beror inte det på att busschauffören varit tvungen att vänta in någon trilskande unge. Eller fått köra extra sakta i de snirkliga kviorna på grund av halka. Nej då. I mitt huvud har en katastrof redan skett och om jag anstränger mig kan jag till och med höra räddningstjänstens sirener.

Den här rädslan och oron som bor i mitt bröst är ett bekymmer. Den begränsar mig och går ut över min familj och min vardag. För det är inte så att jag behåller oron för mig själv, jag delar ju gärna med mig av eländet också.

Jag har hört att problem som man har som vuxen, till exempel oro, kan härledas till händelser i barndomen. Så är det i mitt fall kan jag säga. All min oro är Bengt Fahlströms fel. Ni minns Bengt Fahlström, programledare för nyhetsprogrammet Barnjournalen, signaturmelodin lät ungefär daadididit didaadaadaa. Under hela 70 och 80-talet, när kalla kriget pågick som värst, satt Fahlström i TV-rutan och predikade sina domedagsprofetior. Iklädd skyddshjälm, även inne i TV-studion, lärde han oss barn och ungdomar ord som terrorbalans och kapprustning. Ett kärnvapenkrig var nära förestående. Jorden skulle utplånas. Och om jorden, mot alla odds, skulle klara sig så hade vi ändå ingen framtid. För datorerna skulle ta över allt och ödelägga våra liv.

Det enda som eventuellt har hotat att ödelägga mitt liv hittills är oron som jag tampas med. För att bli lite filosofisk: If a dog is lying in a car. And no one is around to hear it. Does this mean that the dog is dead? Både Bengt Fahlström och jag behöver nog ta oss en funderare över det., är jag rädd.

Mien Niklasson, Hablingbo

hagsarve@telia.com

Och alla höstbilder på Lady är tagna av Vendla.

Det var tydligen många som kunde känna igen sig i min oro. Flera Mejl från gårdenläsare har kommit fram och velat prata oro då jag varit ute på Hemse. Då kan man tro att de svarta fåglarna skulle hålla sig borta ett tag men så funkar det inte. Nedrans flygfän!

På svenskkursen som jag undervisar i på jobbet håller vi som bäst på att skriva noveller. Innan jag kryper ner i sängen hos Jonas, Elof och Lady nu så ska jag läsa några av elevernas utkast. Och så ska jag skriva lite lektionsanteckningar inför morgondagen. Bland annat så ska jag prata om vad eleverna ska göra om de svarta fåglarna får för sig att sätta sig på deras noveller. För de rackarns flygfäna har nämligen varit synliga i klassrummet också. Men i morgon ska de jagas ut. Varenda liten pippi ska bort!

Det gäller väl att hålla tankarna på annat, det gör maken. Han tänker mycket på speed shearing, om du är nyfiken kan du kolla HÄR!

/ Mien

12 Responses to “Om svarta fåglar, bland annat”

  1. Ingrid Says:

    Lady är så fin, hon är duktig med kameran, din Vendla!

    Jag kollade på klippet, de stackars fåren måste bli totalt chockade av behandligen, tänk att bli av med sin ull på bara några sekunder.

    Ha en fin dag utan de där besvärliga fåglarna!

  2. veronica Says:

    Väldigt fin text Mien! Poetisk, vilket passar bra sent i november.

    Fick värsta “flashbacken” av Bengt Fahlström i skyddshjälmen. Jäklar vad man var rädd för atombombskrig på 80-talet. Fast alla generationer har sina Orwelska domedagsprofetior, dagens ungdomar får ju höra att jorden kommer koka bort inom 50 år typ. Och att det blir världskrig när oljan är slut.

    Eftersom jag i själ och hjärta är en sangvinisk koleriker så klarar jag mig rätt bra från envisa råkor, men just nu läser jag “Döden i grytan” av Mats-Eric Nilsson och är extremt deppad över hur multinationella matproducenter smutsar ner, plågar djur och sprider multiresistenta bakterier.
    Läs den här boken!!! Den är extremt viktig, även om man blir ledsen.

  3. veronica Says:

    Vill bara tillägga att jag tycker din tolkning av altartavlan är på pricken. Det är en riktigt gotländskt gästabud som skildras och inget annat.

  4. admin Says:

    Ingrid;
    Ja, jag tycker också det ser hemskt ut med speed shearing. Jag är så rädd att lammen ska bli “nyggade” i hastigheten med Jonas säger att det sällan händer. Ja, idag sjasar vi bort fåglarna.

    Vero;
    Tack för berömet! Såg att Jonas skickade dina förra länkar, det om EU och odling, vidare till LRF:s ordförande. Tack för lästipset. Jag tror jag behöver läsa sånt man blir ledsen av just nu för jag har en massa ledsenhet som behöver få komma ut. Och du, den där altartavlan kommer alltid, i mitt hjärta, att vara en rejäl brakfest. Typ en sån vi brukade ha kvällen innan julafton!
    / Mien

  5. Åsa! Says:

    Är det så att du lider av dessa fåglar? Du som skriver så kloka och bra saker! Nu blev jag riktigt förvånad Mien!

  6. Eva Bofride Says:

    Hej Mien, ger mig inte till känna så ofta men läser din blogg så fort jag får möjlighet. Ser fram emot att kunna presentera kloka och roliga texter från Hägsarve på min sida :-)

    Men det jag egentligen ville säga var att jag har svart bälte i oro. Det mest fantastifulla skräckscenarios kan bli fullt rimliga i min värld. Som att när man står i badkaret så kommer det att ge vika och foten åka genom plåten. Det bli ju som en rävsax, man kan inte dra ut foten för då skär järnet ännu mer in i benet. Man kan inte komma loss för att ringa SOS. Man kommer att förblöda i panik helt enkelt.
    Eller när man åker en gammal bil. Då kan förarsätet plötsligt åka ner under bilen om det är rostigt just där sätet sitter fast. Man dubblas ner i vägen i 90 km/h eftersom man sitter fastbältad.

    Eller som när dottern ska åka till fastlandet själv. Och då kommer nån kompis på att de ska springa ut på däck och nån illvillig unge lurar ut mitt hjärtegryn över nån reling och hon faller i. Ungarna vågar inte berätta nåt så det märks först när båten kommer i hamn att hon är borta.

    Eller som den ständiga skräcken att det där lilla blodkärlet ska brista och man ska tvärdö utan pardon.

    Ja i efterhand går det att skratta och man undrar ju hur knäpp i huvudet man kan vara men just då är det fullt rimliga saker som KAN hända. Att det så sällan händer såna konstiga saker är bara ett tecken på att det snart är dags, eller hur?

    De där svarta fåglarna känner jag också till. Vissa dagar går jag hem och hoppas att ingen ska läsa min sida nästa dag. Vissa dagar går jag till jobbet och nästan väntar på att Tommy Wahlgren ska komma och säga att “Du Eva, det här var kanske ingen bra idé….”.

    Men så en annan dag känner man sig stark och klok och nästan lite snygg :-)

  7. admin Says:

    Tack Eva för din jättefina kommentar! Jag blev så glad! Allt gott till dig!
    / mien

  8. Lindsay Rosenwald Says:

    Hey! This is kind of off topic but I need some help from an established blog.
    Is it tough to set up your own blog? I’m not very techincal
    but I can figure things out pretty fast. I’m thinking about creating my own but I’m not sure where to start.
    Do you have any ideas or suggestions? Cheers

  9. Junko Says:

    Oh my goodness! Awesome article dude! Many thanks, However
    I am experiencing problems with your RSS. I don’t know why
    I am unable to subscribe to it. Is there anyone
    else getting the same RSS issues? Anyone who knows
    the solution can you kindly respond? Thanks!!

  10. best918.liuyanze.com Says:

    If some one wishes to be updated with most up-to-date technologies therefore he must be pay
    a visit this web site and be up to date everyday.

  11. Stephan Says:

    Good information. Lucky me I recently found your site by accident (stumbleupon).
    I have book-marked it for later!

  12. Temeka Says:

    That is a really good tip especially to those fresh to the blogosphere.

    Brief but very accurate info… Appreciate your sharing this one.
    A must read post!

Leave a Reply