Mejl från Gården

När skoldagen var slut och eleverna och jag var på väg hem hände det ganska ofta att mammorna hade samlats på det lilla torget mellan skolan och centrum. De hade burit ut stora, röda mattor som de satt på. Någon av dem brukade känna igen mig och sträcka ut sina hennafärgade händer och dra in mig i gemenskapen. När jag försiktigt försökte säga något ord på mammornas språk blev de alldeles till sig och jublade. Jag minns att det var med stor sorg i hjärtat som jag lämnade jobbet i det invandrartäta Gottsunda utanför Uppsala för jobbet i Hemse på Gotland. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig skulle få vara med om något liknande igen.

När skoldagen var slut på Högbyskolan i Hemse och jag var på väg hem hände det ganska ofta att ett myller av elever hade samlats på den lilla gården mellan högstadiebyggnaden och småskolan. Så fort vårsolen tittade fram fanns de där. Någon av eleverna brukade känna igen mig och hojta att jag skulle vara med. De slog en liten brun skinnboll till varandra med handflatan.

När jag försökte så gick det inte alls bra, min handflata blev alldeles röd och sved och bollen rörde sig knappt ur fläcken. Jag minns att jag tänkte att i Hemse får man vara med om fantastiska saker.

Trots att jag är uppvuxen bara tre mil norr om Hemse så var det här i princip första gången som jag höll i en pärkboll. Och trots att jag jobbat på många skolor runtom på Gotland så är Högbyskolan enda stället jag sett där ungdomar står och väddrar.
– Ja, eller egentligen så vädrar man bollen inför pärksäsongen, säger min gamla kollega Hardy Pettersson i Burs.
När jag säger till Hardy att jag är rädd för att skriva gutamålsord och att jag kan skriva vad tokigt strunt som helst i min spalt och ingen säger något. Men om jag skulle våga mig på att stava gutamål så blir jag genast bombarderad med arga mejl.
– Jo, jag känner igen det där lite, säger Hardy då. Men tryck in ett extra d i vädrar så får du nog tyst på dom som vet bäst. Och bråkar dom med dig ändå så kan du hälsa från mig och säga att jag är huvuddomare i pärk på Stångaspelen!

Till skillnad från invandrarkvinnorna i Uppsala, som jublade då man försökte sig på att tala deras språk och ungdomarna på skolgården som inget hellre ville än att bjuda in till spel, så upplever jag ofta motsatsen då man försöker sig på gutamål, varför är det så? Varför väcker det sådana känslor?

Jag minns att jag för många år sedan frågade mina svensklärarkollegor på Högby hur de brukade använda gutamålsmaterialet som fanns i svenskdepån:
– Naj, naj, bry dig inte om det där, svarade de hukande. Vi brukar bjuda in Las så håller han i alltihop!
Las är jättemysig och ödmjuk men varför måste det tillkallas experter så fort det handlar om gutamål?

Av någon slags självbevarelsedrift har jag hållit mig undan gutamålet. Jag har hållit mig undan trots att jag är uppvuxen med språket runtomkring mig. Jag har fegat ur trots att mina elever tjatar om att få lära sig och att det är min skyldighet att lära dem. Men nu när jag har en huvuddomare i pärk i ryggen så ska jag försöka att våga. Och skulle det bli bråk så kan jag ju alltid kasta in att den legendariske pärkkarlen Oskar Johansson, Sand-Osken, var min faffas bror.

/ Mien Niklasson, Hablingbo

hagsarve@telia.com

This entry was posted on lördag, januari 15th, 2011 at 11:11 f m and is filed under Blogganden, Mejl frÃ¥n gÃ¥rden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.