Mejl från Gården

 Här kommer mejlet jag skrev förra helgen. Inne på röntgen tyckte personalen att det var en jätterolig krönika. Alltid nåt att glädja sig åt. För en bruten arm gör då ingen glad.

 Mejl från gården

Snart är betessäsongen här och alla lamm ska köras ut i markerna. Det är ganska mycket pyssel med att förflytta djuren mellan olika beten och olika socknar. Inte blir det bättre av att vi har ett urdåligt transportsystem. Vi har under alla år med lamm använt oss av balvagnsmetoden. Den går ut på att man tar en gammal balvagn och snickrar ihop lite grindar av dåligt virke som man knyter fast inuti balvagnen, gärna med balsnören. Grindarna ska göra så att de små lammungarna inte ska ramla ur mellan spjälorna medan man kör. Sedan spänner man för en traktor, driver på en skock lamm på vagnen och hoppas på det bästa. Hemmansägaren kör traktorn. Jag kör efter med bil med hjärtat i halsgropen. Hela tiden måste jag ringa Hemmansägaren och be honom stanna för att någon liten unge har fått ut en klöv mellan spjälorna. Och hela tiden är jag rädd för att någon ska skada sig.

Vi använder oss också ibland av hästsläpsmetoden, speciellt då lammen ska köras iväg långt bort och det tar för lång tid att köra med traktor. Fast hästsläpsmetoden är ganska långsam den också. Om man ska flytta 200 djur, och det går på 14 vuxna djur i ett vänd, ja då kan ni tänka er.

I somras, när vi hade lastat balvagnen full med djur och skulle köra iväg, så sprängdes ett av däcken. Och där stod vi, med en trasig vagn fullastad med djur. Då bestämde jag mig, inte en sommar till med den här skiten!

Därför blev inte Hemmansägaren så förvånad den där dagen när han kom hem i vintras och jag meddelade att jag beställt ett fårsläp från England, med massor av finesser, två våningar och trippelboogie. Desto mer förvånad blev han då han började räkna på saken. Det var tjänstevikt, totalvikt, matchvikt och målvikt och pi och allt möjligt:

- Men Mien, till det här släpet måste du ju ha lastbilskort!

Lastbilskort kändes lite svårt. Då var det enklare att ändra beställningen till ett något mindre släp där man bara behöver BE-kort, körkort för tung släpvagn.

Så nu går jag på körskola och lär mig backa med släp. Jag är urdålig på att backa med bil. Jag är urdålig på att köra bil. Jag är känd för att köra bilar i diket hela tiden. Hemmansägaren har till och med startat en klubb som heter Alla vi som åkt i diket med mamma Mien. Den klubben har ganska många medlemmar. Och nu ska jag alltså snart köra upp med släp. Dottern, som har stor erfarenhet av mina backningsförsök då jag kör hennes ponny till olika ridevenemang, sa spydigt:

- Mamma, du kommer aldrig att få det där körkortet. Du kommer bara att bli av med det körkort du redan har!

Sonen, som var med då jag körde ner pickuppen i ett dike i höstas, instämde.

Men skam den som ger sig. Jag tränar så gott jag kan. Häromdagen var jag på Hemse och försökte svängbacka in på en gata. Efter tjugonde försöket ungefär knackar det på bilrutan och en vänlig man frågar:

- Behöver du hjälp?

Den enda som är positiv till mina backningsförsök är min kompis bibliotekarie-Anette. När hon hörde talas om det hela tändes direkt en gnista:

– Men, kan du inte ta busskort på samma gång? Suderbiblioteken letar efter någon som kan köra bokbussen och som är pedagog!

Tja, varför inte? Jag kanske ska ägna framtiden åt att bussa runt på lamm och böcker?

This entry was posted on fredag, mars 25th, 2011 at 12:36 e m and is filed under Mejl från gården. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.