När jag fick en pinsam present

 På tal om det där med presenter till lärare, jag är egentligen lite tveksam till det. Jag värjer mig lite när det ska samlas in pengar till presenter till lärarna på skolavslutningen. Vi lärare har ju faktiskt betalt för det jobb vi utför med eleverna. Det är skillnad att ge en blomma till barnens simtränare som ställer upp ideéllt och tränar våra barn, då är verkligen uppskattning i form av en present befogad. Men sen kan man ju faktiskt visa uppskattning på annat sätt också än med presenter.

Fast visst känns det fint att få bekräftelse på det jobb man har utfört. Om man tittar på kommentarerna till det förra inlägget kan man läsa in att många som arbetar med människor suktar efter bekräftelse och uppskattning. Eller är de så i alla branscher? Får vi för lite uppskattning för det jobb vi utför? Berömmer vi varandra för lite?

Själv ska jag ju inte sticka under stolen med att jag älskar att få bekräftelse. Jag minns när jag jobbade på Södervärn. Jag fick en klass som ansågs som skolans värsta, en helt omöjlig grupp ungdomar sas det. Till och med rektorn varnade mig. Hur det nu var så visade det sig efter ett par månader att klassen och jag trivdes väldigt bra med varandra. Vi hade det mysigt och kul tillsammans. Jag minns också att den dagen jag berättade för klassen att jag skulle sluta så blev de ledsna. Och aldrig har jag väl blivit så rörd någon gång som när jag gjorde min sista dag på Södervärn. Utan att ha blandat in en enda vuxen, inte ens klassföräldrarna,  så hade klassen på eget initiativ samlat in ett par kronor per elev. Eller det kanske till och med bara var en krona per elev. Och sedan hade de gemensamt varit på Ö&B under en rast och köpt en ask billig choklad till mig. Som de hade slagit in. De hade även ritat ett kort och samlat in allas namnunderskrifter. Jag minns att tårarna rann på mig när de lämnade över den fina gåvan. Det var ju inte chokladen jag grät över utan tanken som låg bakom. Jag grät över att de gjort något tillsammans. Att de hade enats om något. Alldeles på eget initiativ.

Om jag bläddrar i minnet hittar jag fler sådana exempel från min lärargärning. Som då jag skulle gå på gravledigt när jag skulle få Vendla. Jag jobbade på Högby och var klassföreståndare i en härlig klass. När jag kommer in i klassrummet och ska ha min sista engelsklektion med klassen så finns inga elever där. Det är alldeles tomt. Och tyst. Efter en stunds förvirring hittar jag en lapp som är fastsatt på tavlan. Det är en karta och jag uppmanas att följa den för att hitta klassen. Jag börjar vagga runt på skolområdet med mina 32 extra graviditetskilon i släptåg. Under vägens gång hittar jag fler kartor med nya budskap. Till slut hamnar jag ute i syslöjden. Där är det nedsläckt och mörkt. När jag låser upp dörren in till syslöjdssalen tänds ljuset plötsligt och det utbrister ett jubel. Där sitter alla eleverna, vid uppdukat kaffebord. Det är ballonger och serpentiner. Bullar och kakor. De har donat och fixat för att vi ska ha en trevlig stund tillsammans. Så glad jag blev! Och sedan lämnar de också över en present. Jag förstår ganska omgående att det är nåt lurt med den där presenten för de som lämnar över den är väldigt generade. Andra elever tittar bort och några fnissar. Det är dödstyst då jag vecklar upp paketet. Och när jag ser innehållet så förstår jag varför. Klassen har samlat ihop till en förpackning kondomer till mig. Och nu är de fulla av förväntan hur jag ska tackla det.

- Vi tyckte du behövde såna hära, så du inte ska lämna oss fler gånger, stammade en flicka fram.

Jag fann mig ganska fort:

- Men såååå gulligt av er! Fast vad synd att ni har köpt en så liten förpackning, den kommer inte att räcka länge…..

Och då jublade alla och isen var bruten.

Ja, många fina minnen har man.

Idag är det min varahemmamedhenningoch pysslaochstekapannkakorfredag. Fast jag ska faktiskt vara lite ego idag. Jag har ju börjat ett nytt egoliv där jag försöker ta hand om mig själv lite bättre så jag ska faktiskt lämna den lille arbetsgivaren och ge mig ut på en långpromenad.

Det stör mig inte att det är grått och trist ute, det är rätt mysigt faktiskt. Mindre mysigt är att jag skulle vilja räfsa och göra fint i trädgården men det går ju inte med den förbaskade handleden. I helgen kommer det nog hit ett par ungdomar som ska hjälpa mig lite.

En grå utsikt från vårt kontor.

Jag får försöka blunda för allt som behöver fixas. Börjar man plocka så springer tiden iväg och den där promenaden blir inte av.

/ Mien

6 Responses to “När jag fick en pinsam present”

  1. Ingrid Says:

    Det är ännu för surt att räfsa och dona i trädgården, så är det i alla fall här hos oss. Klafs, klafs slafsar det om stövlarna när man går på gräsmattan. Så gå du på den där promenaden!

  2. Annelie Says:

    Eller som jag skulle säga om läget hos oss; det är forfarande för mýcket snö och is i trädgården, så ta en promenad istället (eller en skidtur)…
    Trevlig helg!

  3. Ingrid Uppsala Says:

    Jag blev lite blöt i ögat när jag läste Emils brev till Jonas och nu när jag läser om vad dina fina elever gjorde för dig.

  4. Anna-Stina Says:

    Först grät jag nästan, sen skrattade jag när jag läste om dina uppvaktningar! Vad du än skriver om så TAR det! Tack för att du orkar blogga med den där tassen, men hur vänder du pannkakor?

  5. Åsa! Says:

    Ha,ha! Så underbara presenter du fått Mien! Jätteroligt och alldeles underbart, jag sitter här och flinar i soffan och mannen undrar naturligtvis!

  6. admin Says:

    Ingrid;
    Det blev promenad :)

    Annelie;
    Nja, skidor är nog inte aktuellt här. kanske vattenskidor.

    Ingrid i U-a;
    Ha, ha. Någon gång kanske man ska skriva om mindre trevliga saker elever gjort. men jag har så kort minne så det glömmer jag bort.

    Stina;
    Skriva på dator går riktigt bra nu. Bara jag slipper hålla i penna.

    Åsa;
    Ja, visst är det kul med kondomer?

    / mien

Leave a Reply