Mejl från Gården

Idag är det valborgsmässoafton och jag går runt med en oroskänsla i magen. Jag har nämligen lovat faster Bettan att hålla Talet till våren i Grötlingbo i kväll.
- Här har jag ringt och ringt till folk och frågat om de kan ställa upp men alla säger bara nej, säger faster Bettan uppgivet till mig.
Och jag, min smickrade idiot, hör då mig själv säga att:
– Men jag kan ställa upp!
Så nu går jag här och oroar mig.

Egentligen är jag en ganska van talare så ett litet vårtal borde verkligen inte vålla några bekymmer. Eller så är det just för att man har varit med förr som man får de där oroskänslorna. Man vill ju så gärna att det ska bli bra, att man har något att säga till var och en som kommer för att lyssna.

Att göra ett muntligt framträdande är något helt annat än att skriva en text. Det lärde jag mig då jag var sommarpratare i Radio Gotland för ett antal år sedan. Radion hade lämnat ut noggranna anvisningar för hur långt sommarpratet skulle vara, först en timmes prat och musik, sedan paus, och sedan ytterligare en halvtimmes prat och musik . Jag satt hemma och spelade musik och pratade högt medan jag tog tiden på mig själv så att längden skulle bli den exakta. Allt såg ut att flyta på fint ända tills en stund innan det var dags att spela in. Då gjorde jag den fruktansvärda upptäckten att jag räknat fel . Istället för att räkna med att det går 60 minuter på en timme så hade jag räknat med 100. Okej, jag har väl aldrig varit något mattesnille direkt men är det inte konstigt egentligen med just 60 minuter på en timme? Varför är det inte 100? Jag var så stressad då jag förtvivlat försökte korta ner mitt prat till nära hälften så jag hann aldrig fördjupa mig i den frågan riktigt. Inte har jag vågat fråga Hemmansägaren heller som är mattelärare. Han skulle blekna över min okunskap för klockan är väl något man lär sig i årskurs ett?

Andra saker jag lärt mig då man håller tal är att man inte ska tillåta att det dricks kaffe eller köps lotter medan man pratar. Det är svårt att överrösta slamret av kaffekoppar och:
– Astrid, kan du skicka hit kakfatet en vända till? De där gorånen var väldigt goda!
Och så när man tror att det är lugnt, att alla har fått det kaffe och de kakor de trånat efter och man sträcker på sig för att publiken faktiskt lyssnar på vad man har att säga. Då räcker en tant upp handen mitt i talet och avbryter:
- Du, den där blå lottringen, där man kan vinna en hemvävd matta, den kom aldrig till vårt bord!
Ja, då ramlar man ihop i en liten våt hög igen och allt självförtroende liksom rinner ur en.

Att hålla tal vid en majbrasa är extra lurigt. Vad som helst kan hända. Som den gången vid Djupvik då en kaninfamilj väldigt opassande hade flyttat in i rishögen som ekstaborna hade samlat ihop. När högen sedan tändes på och jag skulle börja prata sprang det svedda, hemlösa kaninungar över hela planen. Försök ni överrösta en hel skock ekstabor som står och skriker:
– Naj, men gud! Rabbisarna brinnar!
Det är inte det lättaste.

Så med facit i hand gör jag nog rätt som oroar mig lite inför kvällens tal.

This entry was posted on måndag, maj 2nd, 2011 at 9:29 e m and is filed under Blogganden, Mejl frÃ¥n gÃ¥rden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.