Mejl från Gården

Det är så tråkigt att bloggen uppdateras så dåligt nu. Speciellt tråkigt är det för att Vendla ännu är i Frankrike och att jag vet att hon ibland följer Mejl från gårdenbloggen och vad vi har för oss här hemma.

Jag har inte ens tagit några bilder. När jag tömde telefonen ikväll så var det ganska torftigt.

En bild på gullvivor från vårt lammbete. Emrik tyckte de var så fina där de växte mitt inne i tynnen. Det måste vara bra växtkraft just där för jag har aldrig sett kraftigare vivor än i här.

Annars kan det vara ganska fattigt med gräsväxten på vår mark i Silte. Men än är det grönt och fint, det har regnat ganska hyfsat so far. Emrik får åka med sin mor då och då för att stödfodra lammungar.

Tackan jag märkt upp med gul halsrem i förgrunden har trillingar men bara en fungerande spene. Ungarna har vi märkt med gula buntband och de går under namnet familjen gul. Och så har vi familjen blå och familjen röd, alla med sin speciella historia. De färgade halsremmarna är bra, jag har köpt dem på LG produkter. Remmen får sitta på till hösten som en påminnelse om att den här tackan måste bort. Och ja, jag journalför också vilka lammungar jag stödfodrar med välling. När man är med i KRAV får dessa ungar inte skickas in till slakt  utan de måste man slakta hemma. Det finns ingen välling som är KRAV-godkänd utan de här ungarna anses vara orena att äta, eller hur man ska uttrycka det. Det hade kanske varit mer KRAV att slå ihjäl de här lammen men det är ju inte så lätt.

Om tackorna kan lura till sig en slick välling så gör de det. Det smakar tydligen himmelskt. Jag köper också vällingen från LG-produkter. Den är mycket dyrare än Granngårdens men tjockare, fetare och därför också drygare. Jag tror nästan att det blir billigare i längden med den här vällingen. En 25-kilos säck kostar 1530 kr med moms. Dyrt som guld alltså. Att stödfodra lamm är en mycket dålig affär. Men jag tänker alltid att just det här lammet kanske kommer att bli ett jättefint livdjur och då kanske man får lite valuta för pengarna.

Nu får ungarna bara en gång om dagen och de verkar vara nöjda med det. De har ju börjat äta gräs också.

Vad hittade jag mer för bilder i telefonen då? Jo, jag har tydligen funderat över det där med hur man öppnar en brödpåse.

Man kan ju öppna den i änden, så att säga, genom att tvinna det lilla stålbandet. Fint om man vill försluta påsen igen.

Men somliga i vår familj har valt ett annat, lite snabbare, sätt att öppna en brödpåse på.

I dag hade vi de traditionella avslutningslekarna på Folkan, same procedure as always, först Ludo i Hulte kruppar och sedan brännbollsmatch, deltagarna mot lärarna. Allt var sig nästan likt förutom att rektorn vidareutvecklat brännplattan lite.

En brännplatta man oftast har nära till hands

Hur det gick? Tja, deltagarna brukar vinna så vi får väl vara nöjda med att vi bara förlorade med en poäng i år!

/ Mien

This entry was posted on tisdag, maj 15th, 2012 at 9:26 e m and is filed under Blogganden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.