Mejl från Gården

 

Den vita knähunden har nätdejtat i sommar. Efter att ha hittat en hanhund på nätet blev det några träffar irl i Lärkparken i Roma. Efter några veckor förstod vi att något kanske var i görningen. Den vita knähunden var trött, valde att stanna kvar i bilen då vi skulle gå runt lammbetena, hon som alltid annars älskar att följa med. Sedan kom morgonillamåendet, en och annan spya lades i Hemmansägarens säng.

Stora syrran var upprörd:

-Det kommer ju att bli valpning mitt i skolstarten! Hur kan ni planera så dåligt?

Men vissa saker kan man ju inte planera. Det här var sista chansen, sedan skulle Knähunden bli för gammal.

Syrran fortsatte att skälla på Hemmansägaren och mig:

- Men hur ska ni klara av det här? Ni har det ju redan rörigt och ostädat omkring er så det räcker, och så valpar på det?

Jag skämdes. Men vi har aldrig haft vare sig kattungar eller hundvalpar och vi verkligen längtade efter sådana där små knyten.

Så kom då den där natten när valparna skulle ut. Den vita knähunden fick ligga på ett gammalt täcke mellan Hemmansägaren och mig. Hon flåsade och hade ont och jag var rädd. Hur vet man om något är fel? Jag har säkert varit med om tusen lammförlossningar och vet precis när man behöver ingripa. Men en hundförlossning? Varför finns det inget hund-BB dit man kan åka med sin hund? Jag somnar med en lapp i handen med olika journummer till traktens veterinärer. Jag vaknar mitt i natten av att något piper i sängen, första valpen är född. Efter en stund kommer nästa.

Tystnaden som följer efter att alla födslosmärtor klingat av och allt har gått bra, den är mäktig. Jag kan inte se mig mätt på tiken när hon pysslar om sina små.

Från att ha sett ut som små blinda illrar börjar nu valparna bli oemotståndligt söta. Små pepparkornsögon som plirar piggt i det vita luddet.

Den vita knähunden börjar dock längta tillbaka till arbetslivet, att skälla på bilar och åka med i traktorn. Hon springer efter Hemmansägaren men halvvägs ut på trädgårdsgången så kommer hon ihåg sina förpliktelser och återvänder med en suck in till valplådan igen.

- Vart tog han vägen? Han som lovade guld och gröna skogar där i Lärkparken? Honom har vi inte sett röken av, morrar den vita knähunden som menar att hon hamnat i en kvinnofälla.

Men valpar växer fort. Den ena valpen säger att den ska bli livsfarlig polishund när den blir stor, den andra hoppas på en framtid inom räddningsbranschen. Jag säger att vi älskar dem oavsett. Det duger gott att bara vara en liten vit knähund också.

This entry was posted on onsdag, oktober 8th, 2014 at 10:05 e m and is filed under Blogganden. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.